S.före pingst 2016

Hjälparen kommer

Högmässa i Stensjökyrkan
Söndagen före Pingst 2016
Stefan Risenfors
Texter
GT 5 Mos 31:6-8
Epistel Rom 8:31-39
Evangelium Joh 16:23-33

<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

"Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig."   Så står det i dagens GT-liga text från 5 Mos och det är ord som Mose strax före sin bortgång riktar till Israels folk innan de äntligen ska inta det utlovade landet, Kanaans land. De som de inte ska låta sig skrämmas av är de fientliga folk de kan tänkas få kämpa emot men idag kan vi låta Gud rikta de här orden till oss, det nya Gudsfolket. Och de som vi inte behöver vara rädda för blir då i princip allt, alla makter som kan verka skrämmande: "Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig."

Vi behöver inte ens låta oss skrämmas av de fientliga trupper som ockuperat delar av vårt inre. Ondskan inom oss är nämligen maktlös mot Honom som aldrig ska svika oss och överge oss. Så låt oss då i full frimodighet be och bekänna …

Predikan

Frimodighet – är det bara det det handlar om? Att våga tro att Gud är Gud och att Jesus verkligen har del i denna gudom! Det låter ju som att frimodighet är vad det handlar om när Jesus säger: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Att helt enkelt våga tro på att det omöjliga är möjligt, men bara när Gud är inblandad. Men eftersom Gud på något sätt är inblandad i allt som sker här på jorden, så blir slutsatsen att om vi ska räkna med Gud så är allt möjligt hela tiden och överallt! Problemet är ju bara att vi så sällan räknar med Gud i våra livs ekvationer. Och då är det som att Gud respektfullt håller sig på avstånd, hela tiden beredd att ingripa stannar Gud på lite distans ungefär som en mamma eller pappa som betraktar sin lille ettåring som försöker lära sig gå. Händerna är lyftade för att ta barnet om det ramlar eller om det börjar gråta men det behövs något slags signal från ettåringen för att föräldern ska gripa in – ett felsteg eller ett rop av rädsla.

Det är så lätt att tro på Gud i princip och jag kan själv alltför ofta känna igen mig i den sortens tro: Visst tror jag att Gud kan gripa in när som helst och var som helst och visst tror jag att Gud kan göra underverk också idag men ändå känns det som att jag inte räknar med det i mitt dagliga liv, inte på riktigt, inte konkret. Frågan är bara vad det skulle göra för skillnad om jag på det sättet medvetet tog in Gud som en faktor i alla livets överväganden. Jag är ju medveten om att det finns ett dike på andra sidan vägen också – det där diket som ni kanske kommer ihåg från berättelsen om hur Jesus frestas i öknen. Djävulen uppmanar Jesus att kasta sig utför ett stup och lita på att Gud sänder änglar som bär honom över djupet. Visst finns det människor som på liknande sätt utsätter sig för onödiga och helt vansinniga risker i något slags naiv förtröstan på att Gud skyddar dem. Nu vet jag att jag har långt kvar till det diket men det är lika bra att från början bestämma sig för hur långt man bör gå i en bestämd riktning om man vill förändra sitt liv. Att det där diket finns är däremot ingen ursäkt för att stanna kvar i sitt eget motsatta dike där Gud mest är en princip som mest lyser med sin frånvaro när det gäller livets alla små konkreta valsituationer.

 Om jag lämnade min principtro på Gud och blev mer konkret i min förtröstan så tror jag att det främst skulle innebära att jag blev mer frimodig i att våga lyssna till mitt hjärta – det hjärta som kanske alltför ofta överröstas av mitt förnuft. Jag tror att jag oftare skulle våga gå mot strömmen och göra och säga tvärtemot vad alla andra säger och gör. Jag skulle bli mindre ängslig för att göra fel och räkna med att Gud fångar upp mig om jag trampar fel – ungefär som den där ettåringen som till slut lärt sig lita på att föräldern griper in om han vacklar. Kanske skulle jag också våga ge mig på lite mer vansinniga projekt – projekt som vore omöjliga att pröva om man inte räknade med den gränslösa faktorn Gud.

 Men innan jag drar iväg för långt i den där glada frimodigheten måste vi stanna till ett ögonblick. För hur var det Jesus sade i evangeliet: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Det handlar alltså inte om Gud som något slags böneautomat där man kan beställa vad som helst utan det finns ett förbehåll – det handlar bara om det jag ber om i Jesu namn!

 Men vad betyder då detta? Ja, Jesus menar tydligen att lärjungarna ännu inte gjort detta för han säger Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Ja, hela evangeliet handlar ju om något som ska komma men som ännu inte är för handen. Det märker vi av flera uttryck i evangeliet:

Den dagen …

Det kommer en tid…

Den stund kommer …

Vad är det då som ligger framför lärjungarna, något som kommer att förändra förutsättningarna också för deras böneliv? Jo, det handlar om Jesu död, uppståndelse, himmelsfärd och återkomst i form av den helige Ande. Inget av detta har inträffat när Jesus säger detta till sina lärjungar och det här är ofta ett problem när vi läser evangelierna – vi läser ju utifrån facit, vi vet vad som hände sedan och då är det svårt att riktigt sätta sig in i lärjungarnas situation – vi och lärjungarna nalkas det som ska komma liksom från olika håll!

Det vi kan konstatera ur vårt perspektiv är att Jesus menar att lärjungarnas böner kan ske i hans namn efter det att han återvänt till dem i form av den helige Ande. Det betyder att vi lever i en tid då det faktiskt är möjligt att be om något i Jesu namn. Genom den helige Ande kan Jesus bli så närvarande i en människa att det inte längre är hon själv som ber utan Jesus som ber i henne.  Åtminstone är det så jag tolkar de där Jesusorden: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Det handlar alltså om att be utifrån en total samstämmighet med Jesu vilja. Men hur vet jag då när detta sker på riktigt och när jag bara inbillar mig att det är Jesus som ber i mig?

Ja, det enda möjliga svaret på den frågan är väl att det vet vi inte. För så länge vi lever här på jorden kommer inte Jesus i form av den helige Ande att kunna uppfylla varje del av mitt inre. Där kommer alltid att finnas mörka vrår dit vi inte vågat släppa in ljuset. Vi blir inte helt genomlysta på den här sidan evigheten och därför måste vi vara ständigt vaksamma både på oss själva och våra egna djupaste motiv och på andra människor, framförallt om de hävdar något slags gudomlig auktoritet.

 Vi kan alltså inte veta när vi ber i Jesu namn och när vi ber i vårt eget namn och i våra egna intressen, men vi kan be om att Jesus verkligen ska bli så närvarande i oss så att vi ber i enlighet med hans vilja. Vi hör ju ibland människor använda just frasen ”I Jesu namn” t ex som en avslutning på en bön. Vi ska då inte uppfatta det som att denna människa påstår sig be i enlighet med Guds vilja utan snarare som en bön i bönen: Gud, låt detta vara enligt din vilja. Eller med bönen som Jesus själv ber i Getsemane: Men inte som jag vill utan som du vill!

 Men om någon då ber om att någon sjuk ska få bli frisk – hur skulle den bönen kunna vara emot Guds vilja. Och om den vore i Jesu namn, alltså enligt Guds vilja, så skulle ju den bönen uppfyllas varje gång, men så sker ju inte. Ja, där tar det stopp. Där får vi helt enkelt göra halt vid det där stora stenblocket som så ofta ligger i vägen för våra tankar om Gud, det där stenblocket som vi kallar teodicéproblemet – lidandets problem – hur kan Gud tillåta? Vi förstår inte men det kommer ytterligare en dag. Efter Pingstdagen med den helige Ande väntar vi på ytterligare en dag – Jesu slutliga återkomst då äntligen allting ska bli uppenbart och begripligt utifrån den gudomliga logik som vi ännu inte har tillgång till.

Igår hörde jag på radio om drömgrupper där folk samlas för att försöka förstå sina drömmar och man intervjuade en professor i oceanografi vid Göteborgs Universitet som ledde den här sortens grupper. Samma intuitiva och prövande associativa sätt att tänka som man använde i drömgrupperna ville han använda i sina naturvetenskapliga sammanhang. Han menade uppenbarligen att vi ibland nått vägs ände när det gäller det där raka rationellt argumenterande sättet att tänka som vi har i vetenskapliga sammanhang, och då behöver man tillgång till intuition och fria tankesprång.

 Kanske har vi i kyrkan också varit lite fyrkantigt rationella i vårt sätt att formulera vår tro i väldigt fyrkantiga dogmer. Och kanske är det precis det som den helige Ande vill hjälpa oss att lämna – att få oss att sluta slåss med och utan bibelargument och istället lära oss att lite mer ödmjukt se att Gud alltid är större än vår tanke och att vi därför aldrig kan fånga in Gud i våra fångsthåvar. Däremot får vi springa efter Gud som ett barn lekfullt, utan håv, springer efter en citronfjäril i vårvärmen – aldrig infångad men då och då får vi se en glimt av det där vackra underbara som har makt att hålla oss vid liv. AMEN