Söndagen före Pingst 2010  NÄSTA>
Högmässa med dop i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text 5 Mos 31:6-8
Mose sade till folket: "Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig."
Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: "Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!"

Epistel Rom 8:31-39
Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Evangelium Joh. 16:23-33

Jesus sade: "Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.
Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern." Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." Jesus svarade: "Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen."

 

Beredelsetal

I dagens korta GT-liga text som vi strax ska få hör upprepas två gånger frasen; Var inte rädd! Uppmaningen är befogad eftersom rädsla förmod­ligen är mänsklighetens allra största problem. Nästan vilken mänsklig grymhet eller idioti som helst handlar i grunden om rädsla. Det ser ofta ut som något annat men i grunden är det rädsla som driver oss människor till omänskligt beteende. Men nu vill jag visa en motbild till rädsla! Titta på bilden på duken! Så ser det ut hemma hos oss just nu – en kattmamma med sina ungar – två av de tre syns på bilden.  Större delen av dygnet ligger de så där – mjukt omslingrade om varandra och allesammans omslutna av mammans mjuka päls. Där finns värme, mat, vila och trygghet – allt de behöver! Tänk om vi kunde förstå att sådär har också vi rätt att känna oss, som Guds barn. I Psaltarens 139:e psalm uttrycks det med orden: Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand!

Hur vi än har det, vilka olyckor, motgångar och katastrofer som än drabbar oss så finns det ändå någon som håller oss i sin famn, som omsluter oss på alla sidor. Så ta de där orden på allvar i den GT-liga texten om en liten stund: var inte rädd! Och den tryggheten kan inte ens besegras av våra egna misstag, så låt oss då, omslutna av Guds förlåtande kärlek, be och bekänna…

Predikan

Då är vi då inne i de där tio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, kanske de mest laddade dagarna under hela kyrkoåret. Laddade av förväntan på vad som ska hända. Jesus hade ju flera gånger antytt att han inte skulle lämna lärjungarna ensamma och i samband med att han försvann ur deras åsyn där på himmelsfärdsberget, så hade han uttryckligen sagt att de skulle vänta i Jerusalem! För de skulle bli döpta, inte med vatten, utan med helig ande ”om bara några dagar”.

 Men vad betydde det? Att bli döpt med helig Ande! Och den där Hjälparen som han hade utlovat – vem eller vad var det? Och hur skulle han eller hon eller den eller det visa sig? De visste inte, de kunde inte veta för det som skulle hända var något helt nytt. Vi som hör de här berättelserna långt senare vet ju vad som hände – den stora dramatiken på den första Pingst­dagen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg just nu, utan försöka stanna kvar i den känsla som måste ha uppfyllt lärjungarna under de där tio dagarna som var så laddade av förväntan. Vi ska stanna där för de här tio dagarna mellan himmelsfärd och Pingst kan vara en bild för den tid som vi lever i. Så låt oss då jämföra: Lärjungarna hade erfarenheter efter ett eller flera år tillsammans med Jesus. Också vi kan ha erfarenheter av Jesus – indirekta erfarenheter i form av berättelser om vad han sa och gjorde. Men vi kan också ha mer direkta erfarenheter av Honom genom bön och gudstjänst men också genom mycket annat – allt det vi kallar andliga erfarenheter – ibland stillsamma, ibland omskakande.

 Lärjungarna hade löften om att Jesus skulle komma tillbaks på något sätt och också vi har löften om en Jesu återkomst. Också vi väntar på något som ännu inte hänt, en uppfyllelse! Liksom lärjungarna så anar vi att det vi väntar på är något oerhört, något som trotsar all tidigare erfarenhet. Domens dag kallas den ju ibland, Jesu återkomst till jorden, och den framställs ofta som något fruktansvärt. När vi talar om Domedag så är det jordens undergång som kommer i fokus, men jag tror att när den väl inträffar så kommer det att vara något helt annat som fångar vår uppmärk­samhet. Det som händer bakom vår rygg med den värld vi är vana vid kommer vi kanske inte ens att märka för all vår uppmärksamhet kommer att vara vänd mot det som sker framför våra ögon när portarna öppnas och vi får stiga in i den värld där kärleken segrar, oavbrutet!

 Men om det som ska komma är fältet fritt för spekulationer – vi vet inte och jag tror inte heller att det är meningen att v ska veta. Vår uppgift här och nu kan istället sammanfattas i två ord: Tillit och Förväntan!

 Men tillit kan bara byggas på erfarenheter. Om vi väntar på Jesu återkomst men inte känner honom. Ja, då är det lätt att känna oro och rädsla – att vänta på en främling är ju något helt annat än att vänta på en kär gammal vän som lovat komma tillbaka! Vill vi besegra all oro och ängslan så gör vi alltså klokt i att redan här och nu skaffa oss erfarenheter av denne Jesus. Bibel, bön och gudstjänst är de vägar som kyrkan i alla tider har rekom­menderat alla som vill lära känna Jesus. Men jag skulle också vilja lägga till något som vi kan kalla ”andlig uppmärksamhet”. Jag tror nämligen att Gud har skrivit två kärleksbrev till dig – Bibeln är det ena och ditt liv är det andra! Ditt alldeles vanliga liv, alltså! Jag tror nämligen att i ditt liv, precis som det ser ut, så talar Gud till dig oavbrutet. Precis som i vilket samtal som helst så kan man ibland missförstå eller höra fel, men så länge samtalet pågår så finns det alltid möjlighet att gamla frågetecken blir uträtade och att man plötsligt begriper det man inte tidigare förstått. Men förutsättningen är att det pågår ett samtal mellan dig och Gud. Fast om du aldrig känt dig till­talad så finns ju inga förutsättningar för samtal! Visst, du kan fråga rakt ut i tystnaden och be om ett tydligare tilltal. Men jag tror att det kan vara klokt i att börja med att lyssna, för jag är säker på att tilltalet redan finns där.

 Förra veckan besökte jag för första gången i mitt liv Jerusalem. På ett ställe i stan hade man grävt sig ner genom två tusen år av arkeologiska lämningar och kommit ner till marknivån på Jesu tid. Det var ungefär sju meter dit ner – så mycket gammal bråte fanns det alltså mellan oss och Jesu tid – sju meter av grus, sand, sten och avfall. Guiden citerade då psalm 717 i svenska psalmboken där det sägs om Jesus: Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner!

 Precis så var det ju – här trodde vi att vi trampade i Jesu fotspår där på Jerusalems gator, men i själva verket hade han gått sju meter längre ner! Och här finner vi kanske en ledtråd till det där förlorade samtalet ifall vi inte känner oss tilltalade av Gud. Vi söker uppe i det särskilda, det högtid­liga, det sakrala och fromma. Men Jesus går hela tiden längre ner, han rör sig i det vanliga, det vardagliga, ofta i det smutsiga och opassande. Visst kan Jesus låta sig höras i underbar musik och i vackra ritualer men jag anar att han ännu tydligare och framför allt oftare talar till oss i vårt eget vardag­liga känsloliv – inte minst i känslor som vi inte vill kännas vid.

 Men hur var de nu dagens evangelium började: ”Jesus sade: "Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting”. Vilken dag är det han syftar på? Är det bara den yttersta dagen, när allt ska bli uppenbarat, eller kan det rent av vara så att redan här och nu kan vi få uppleva ett liv och ett samtal med Jesus som är så intimt att vi inte behöver fråga någonting. Det blir som det kan bli med ett gammalt kärlekspar – man vet vad den andre tänker redan innan han eller hon har sagt något!

 Så börja då lyssna efter tilltalen i ditt eget liv – men lyssna längre ner, minst sju meter längre ner! AMEN