Söndagen före pingst 2004  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Sefan Risenfors

GT-text 5 Mos 31:6-8
Mose sade till folket: "Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig." Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: "Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!"

Epistel Rom 8:31-39
Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Evangelium Joh 16:23-33
Jesus sade: "Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.

Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern."

Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." Jesus svarade: "Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen." SÅ LYDER DET HELIGA EVANGELIET...

Beredelseord
I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till församlingen i Rom: Gud frikänner, vem kan då fälla? Den bild av Gud som du går och bär på – är det en Gud som frikänner eller är det en Gud som fäller? Ibland kan den egna bilden av Gud vara det största hindret för en människa att finna Gud. Bilden av en dömande Gud inför vilken man inte duger kan vara så fast-etsad i vårt inre att det inte hjälper hur många gånger någon påpekar att Gud är kärleken. Det gamla hjärnspöket i form av en dömande grym Gud som bara ser mina fel, han flyttar ändå inte på sig. Han blockerar på det sättet vägen till den ende sanna Guden. Han har ockuperat huset och ger sig inte frivilligt. Kanske är det rent av så att hela detta inre hus måste brännas ner till grunden för att kärlekens Gud ska kunna bygga en egen boning i ditt inre? Kanske måste något inom dig jämnas med marken eftersom det hela tiden lockar in dina tankar och trosföreställningar på fel spår? Eller för att byta till datorspråk: CONTROL ALT DELETE är kanske det enda möjliga sättet för dig att bli fri från de tankens återvändsgränder där du kört fast lika hopplöst som när ett Windows-program hänger sig – inget annat hjälper än CONTROL ALT DELETE – du får stå ut med att en massa nedlagt arbete har varit förgäves eftersom inget går att spara eller återanvända. Du måste börja om från början för att bli kvitt dina falska gudsbilder och nå fram till den Gud som frikänner... Inför denne ende sanne Gud behöver vi inte dölja något så låt oss då be och bekänna med syndabekännelsens ord...

Predikan
I dagens evangelium befinner vi oss mitt inne i Jesu långa avskedstal till lärjungarna. Han förbereder dem på att han måste lämna dem men samtidigt antyder han att när han lämnat jorden så kommer han att vara ännu närmare dem genom sin helige Ande. I kyrkoåret har allt detta redan hänt, Jesus har dött och uppstått och han har också lämnat den här jorden och återvänt till sin Far i himlen. Långfredag, Påskdag och Kristi Himmelsfärds dag ligger bakom oss, det enda som återstår är uppfyllandet av det där oerhörda löftet om en ännu mer intim gemenskap med Jesus genom den helige Ande. I kyrkoåret befinner vi oss tillsammans med lärjungarna i Jerusalem. De är samlade för att tillsammans invänta det underverk som ännu återstår. De är både förväntansfulla och förvirrade för ingen av dem kan föreställa sig hur Jesus skulle kunna vara närvarande hos dem när de med egna ögon sett honom lämna den här jorden. Det är sju dagar kvar till Pingstdagen men det vet de ju inte. De vet inte på vad de väntar och det vet inte hur länge de ska behöva vänta – kan det bli så mycket mer förvirrat än så!?

Den gången behövde lärjungarna inte vänta mer än de 10 dagar det är mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen. Men också vi lever i en motsvarande tid av väntan och den har nu pågått i 2000 år. Vi vet ju att i den första Kristna församlingen väntade man att Jesus skulle komma tillbaks för att döma världen mycket snart, lärjungarna väntade att det skulle ske under deras livstid. Men den här gången dröjde Jesus och han dröjer fortfarande. Men samtidigt är parallellen slående mellan lärjungarnas väntan mellan Himmelsfärd och Pingst och vår väntan på en Kristus som återvänder i härlighet och triumf. Inte heller vi vet ju riktigt vad vi väntar på, vi kan göra oss bilder och vi kan spekulera men vi kan ändå inte riktigt föreställa oss Jesu återkomst – för det unika och enastående räcker inte vår föreställningsvärld till! Och inte nog med att vi inte kan föreställa oss vad vi väntar på, dessutom vet vi inte hur länge vi måste vänta – precis som det var för lärjungarna i Jerusalem.

Om vi då återvänder till texten så kan vi konstatera att Jesus talar om ”den dagen”: ”Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting...” och ”Den dagen skall ni be i mitt namn...” Den dag Jesus talar om är förenad med ett löfte om att vad ni än ”ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.” Men vilken dag är det då Jesus talar om – är det Pingstdagen när den helige Ande ska ges till de troende eller är det den yttersta dagen han talar om, den dag som vi fortfarande väntar på?

Texten är ju i sig inget exakt återgivande av vad Jesus sa utan snarare evangelisten Johannes tolkning av vad Jesus sa. Jag vågar tro att det verkligen är Jesu lärjunge Johannes som skrivit Johannesevangeliet och i så fall var han ju själv med vid det här tillfället när Jesus höll sitt avskedstal. Men det har kanske gått 60 år i Johannes liv innan han nedtecknar sin berättelse. Han har hört sig själv berätta historien tusentals gånger och under dessa 60 år av berättande har berättelsen formats av Johannes egen person och av hans erfarenheter under livet.

När Johannes ser tillbaks på sitt liv så kan han rimligen konstatera att löftet inte riktigt har gått i uppfyllelse. Visst inträffade Långfredagen, Påskdagen, Himmelsfärdsdagen och Pingstdagen precis som Jesus hade förutsagt. Men det där löftet om att få allt man ber om i Jesu namn – nog kunde också Johannes i slutet av sitt liv konstatera att mycket som han bett om i Guds namn aldrig hade inträffat. Visst bar också Johannes med sig frågor om varför Gud ofta inte hade svarat på hans böner på det sätt som han hade väntat sig!

Vi har alltså hamnat i frågan om bönhörelse och då kan vi konstatera att den här söndagen på något sätt binder ihop föregående söndag, Bönsöndagen, med nästa söndag, Pingstdagen. Vad var det egentligen för löfte om bönhörelse som Jesus gav i sitt avskedstal? Ja, kanske ligger hemligheten i den där korta satsen ”i mitt namn”. ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig”.

Men hur vet vi då när vi ber i Jesu namn? Kan det ha att göra med det Jesus säger till den samariska kvinnan vid Sykars brunn: ”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.”

I ande och sanning, alltså, men inte blir vi så mycket klokare av det. Det enda vi kan konstatera det är att det inte kan handla om några yttre krav på vilka ord man ska använda. Det förstår vi av Jesu undervisning när hans lärjungar ber honom att han ska lära dem att be: ”Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.”

Det handlar alltså inte om vilka ord vi använder – att be i Jesu namn handlar inte om att till varje pris använda namnet Jesus när man ber. Men snarare handlar det om den gemenskap med Jesus som är själva fundamentet för bönen. Att be i Jesu namn blir i så fall att leva i en så intim gemenskap med Jesus att jag intuitivt vet vad som är hans vilja. Och det är här den helige Ande kommer in. Den helige Ande är ingen mystisk tredje kraft i gudomen utan helt enkelt en ny form för Jesu närvaro på jorden. Genom den helige Ande kan Jesus vara så närvarande i en människa att hon verkligen kan be i Jesu namn och när Jesus lever i den bedjande människan så blir bönen uttryck för hans vilja och då aktiveras löftet om att allt vad vi ber om i Jesu namn, det ska vi få.

Men samtidigt finns det en spänning i texten mellan Pingstdagen och den yttersta dagen. När Jesus talar om ”den dagen” så finns där också en doft av himlen. Möjligen kan man sammanfatta det hela så här: Redan nu kan vi genom att enträget söka Jesus få del av hans helige Ande. Genom denne Ande lever då Jesus i oss – hans vilja blir vår vilja, hans önskan blir vår önskan. Men den helige Ande får vi bara ta emot glimtvis så länge vi lever här på jorden – att leva i den helige Ande kan aldrig bli ett tillstånd på den här sidan graven utan bara benådade ögonblick i ett ofullkomligt liv. Det fulla måttet väntar oss först en gång i himlen! Där lever vi i ett ständigt pågående NU och detta nu kanske utgörs av ett av dessa benådade ögonblick på jorden, ett ögonblick som vidgats till att bli ett permanent tillstånd... Men när jag säger detta så märker jag hur mina ord halkar omkring lite hur som helst, för om himlen kan vi inte tala! Inför det slutgiltiga underverket tar våra ord slut men då återstår fortfarande drömmar, aningar, längtan och ordlösa böner.

Texten lämnar oss där. Lämnar oss i samma förvirrade förväntan som den lärjungarna levde i mellan Himmelsfärd och Pingst. Och kanske är just förvirrad förväntan en bra sammanfattning för hela livet som kristen. Förväntan är grundtonen – en förväntan om att Gud möter mig dagligen i allt som händer mig, en förväntan om att Gud vill mitt allra bästa och därför alltid svarar på mina böner. Han ger mig inte alltid det jag begär men han ger mig alltid det jag behöver! Och det är där förvirringen kommer in – våra ritningar måste ständigt revideras när väntade bönesvar uteblir och när livet inte blir som vi hade tänkt oss. Förvirrad förväntan alltså – livet blir då ett uppdrag om att vara såväl sin förväntan som sin förvirring trogen. För någonstans där döljer han sig, Jesus, nånstans emellan min förväntan och min förvirring vill han möta mig. Bortom allmän väg, bortom konventioner och traditioner, bortom dogmatik och deformerade gudsbilder – där väntar Han, så sök då Jesus där och bli inte förvånad om det är Han som finner dig just när du är som mest förvirrad.

AMEN