Kristi Himmelsfärds dag 2013 NÄSTA>

Gökotta i Gunneboparken kl 07.00

GT-text Jes 61:10-11

Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rättfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.

Epistel Apg 1:1-11

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."
De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Evangelium Luk 24:49-53

Jesus sade: "Jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan
Jesus sade: "Jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."

Lärjungarna skulle stanna i Jerusalem – det var förutsättningen för att de skulle utrustas med den kraft från höjden som vi kallar den helige Ande. Stanna i Jerusalem, dröja, vänta, avvakta – alla de verben står för ett stillastående som är tillfälligt. Som en paus, en rast längs vägen. Lärjungarna skulle inte bli kvar för alltid i Jerusalem, de skulle inte bosätta sig där för gott men de skulle dröja lite, invänta rätt tid – den där tiden som på grekiska kallas kairos i motsats till det andra tidsbegreppet chronos som står för den neutrala tiden, den som bara tickar och går.

Idag börjar den där väntetiden i kyrkoåret – de tio dagarna fram till Pingst då vi följer lärjungarna där i Jerusalem medan de väntar utan att riktigt veta vad det är de väntar på. Men det var ingen neutral väntan utan en väntan som stavades FÖRVÄNTAN. För Jesus hade ju faktiskt lovat att de skulle rustas med kraft från höjden, han hade lovat dem en Hjälpare.

Man kan fundera över vad de orden skapade i lärjungarnas hjärtan. Vadå ”rustas med kraft från höjden”? Vad kunde det betyda? De hade ju inget att jämföra med! Den Pingst de väntade på har ju ingen motsvarighet i världs­historien – det var något alldeles unikt och enastående! Och på samma sätt är det faktiskt för dig och mig! Också vi har rätt att vara förväntansfulla! Också vi kan vänta oss något alldeles enastående för den där kraften från höjden som vi kallar den helige Ande, den kraften upprepar sig aldrig. För den måste nämligen inkarneras, den måste ta säte i en alldeles bestämd människa och eftersom varje människa är unik blir mötet mellan Anden och dig något alldeles unikt.

Men det finns ett antal fällor i de här processerna. Det finns till att börja med fallgropar under de tio dagarna eller hur många de där väntedagarna nu kan komma att bli i ditt liv. En sådan fallgrop är att inte stå ut med väntan. Att besegras av sin otålighet och springa före Gud. Då blir det ofta fel. Om vi handlar utan att ha hunnit lyssna in Guds vilja, om vi rusar iväg i någon blind tvärsäkerhet innan tiden är mogen då blir det lätt fel. Då rusar vi alltför ofta i fel riktning, med fel hastighet och av fel motiv.

Men den allra största förlusten vi gör om vi inte orkar vänta på den helige Ande, det är att vi går miste om den där kraften från höjden. Har vi alltför bråttom så tvingas vi nämligen gå i egen kraft och den kraften räcker inte långt i jämförelse med om vi går med Gud, med den kraft som bara Gud kan ge oss. Här kan vi jämföra med Jesu stora brödunder och den lille pojken som erbjöd Jesus sin matsäck bestående av två fiskar och fem kornbröd. Hade han smitit undan och ätit upp den själv så hade det varit just lagom portion för en person. Men när han lämnade sin matsäck till Jesus så räckte den till en hel folkmassa på tusentals personer. Det kan vara en bild för skillnaden mellan att gå i egen kraft och att invänta Anden och gå i Guds kraft!

En fallgrop är alltså att inte orka vänta ut Guds tilltal och Guds kraft, en motsatt fallgrop är att aldrig sluta vänta. Att låta väntan bli rutin, att förväntan devalveras till väntan som i sin tur devalveras till ett stadigvaran­de tillstånd. Det som var tänkt som en rastplats förvandlades till en boplats, en plats för liknöjdhet och en uppgivenhet där man till slut glömt bort att man visst väntade på något.

Den här fallgropen kan man lätt falla i om man gör sig föreställningar om hur ens egen personliga Pingst ska se ut. Men eftersom Anden aldrig upprepar sig och eftersom det inte finns några mönster som fångar in Anden så kommer man aldrig att upptäcka att Anden faktiskt kom men i en skepnad som jag inte hade väntat mig. Ja, jag skulle faktiskt våga säga att kraften från ovan alltid kommer från oväntat håll och i en oväntad form – precis så oförutsägbar är den helige Ande. Men om jag då är låst av mina förväntningar så kommer jag aldrig att se min väntan fullbordas oavsett hur många gånger som Anden knackar på min dörr – jag hör inte eller också står jag och väntar vid fel dörr. Och då blir resultatet att förväntan övergår i väntan som övergår i stillastående, uppgivenhet och liknöjdhet.

Men hur översätter vi då lärjungarnas väntan i Jerusalem till våra liv här och nu? Rent konkret – vad innebär det att leva i den där förväntan som de tio dagarna mellan Himmelsfärd och Pingst handlar om? Det är svårt att svara på den frågan för om jag blir konkret så föregriper jag ju just det där som inte kan föregripas, jag ger ett mönster som kanske inte alls är din väg att gå. Så låt mig istället ge en bild, ännu en bild: I samband med giftiga utsläpp t ex i samband med stora bränder så uppmanas ibland de boende i närheten att hålla sig inomhus med radion påslagen och inom hörhåll. Ungefär så tänker jag mig den där förväntan som Jesus planterar i lärjungarna i samband med sin himmelsfärd. Som att ha radion påslagen – att ha en inre mottagare aktiverad och på något sätt stå i larmberedskap. Och jag tror att om väntan blir mer än tio dagar så går det att förvandla den sortens larmberedskap till något som inte alls är stressande utan som istället är en vila, en stilla vilsam förväntan på att något ska hända som antyder en riktning, en öppning där kraften från höjden ger sig till känna.

Evangeliet jag läste slutade med orden: ”Och de var ständigt i templet och prisade Gud” Jag tolkar det som att lärjungarna ville hålla sig inom hörhåll. Då var templet den naturliga platsen att vänta på och lovsången var det naturliga uttrycket. Både platsen och sången kalibrerade deras inre mottagare mot Gud så att Tilltalet lättare skulle tränga igenom allt bruset. Och även om Gud är överraskningarnas Gud och även om Anden blåser som vinden vart den vill och hur den vill, så vågar jag kanske ändå vara så konkret så att jag påstår att lovsången verkar kunna fungera som ett lockrop på den helige Ande. Låt oss då leva i en stilla förväntansfull lovsång i väntan på att kraften från höjden ska få fritt spelrum också i våra liv. AMEN

Låt oss be: Herre, när du försvann ur dina lärjungars åsyn så kom du närmare såväl dem som oss. För nu möter du oss inifrån våra egna hjärtan. Hjälp oss att leva i en förväntan på att höra din röst mitt i våra egna liv – ge oss den lyhördhet vi behöver. Och låt lovsången till din ära öppna oss för dig och för varandra. AMEN