Kristi Himmelsfärds dag 2012  NÄSTA>
Gökotta i Gunneboparken

Episteltext Apg 1:1-11

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."

De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Evangelium Mark 16:19-20
När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.

Predikan

Den här morgonen tänker jag, för kanske första gången på Kristi Himmels­färds dag, inte kommentera själva himmelsfärden. Istället vill jag fokusera något man med ett enda ord skulle kunna beskriva som EFTERÅT. När Jesus väl har lämnat jorden och när lärjungarna har slutat stå och stirra mot himlen efter honom – vad händer då?

Ja, i de följande verserna i Apostlagärningarna står det att lärjungarna återvände till Jerusalem, de samlades i ett hus, i ett rum i övervåningen och där höll de ihop i ständig bön. Mitt i allt detta tar också Petrus initiativ till att en ersättare för Judas Iskariot måste utses och så valdes en man vid namn Mattias in i lärjungakretsen– återigen var de 12 utvalda.

Begreppet EFTERÅT känns väldigt aktuellt för mig personligen just nu eftersom min mamma dog i förra veckan. Jag befinner mig därför själv i ett tillstånd av EFTERÅT, i ett litet EFTERÅT som efter begravningen imorgon förmodligen övergår i ett stort EFTERÅT. Jag tänker mig att det är då, när allt det praktiska efter dödsfallet har lagt sig, det är då minnena kommer att invadera mig. Hon som var den sista länken till generationen före mig är borta och förmodligen kommer jag mitt i saknaden också att sucka över en massa frågor som aldrig blev ställda – frågor om min egen uppväxt och om släktens historia.

EFTERÅT kan rymma en tomhet – något som varit är inte längre – och i den tomheten startar den fas i sorgearbetet som brukar kallas nyoriente­rings­fasen. På Lukas berättelse i Apostlagärningarna låter det som att lärjungarna verkligen tog vara på den möjligheten till nyorientering. De höll ihop i ständig bön och kanske var den bönen av en annan karaktär än de böner de tidigare bett. Kanske var den bönen mer öppen och inbjudande och också mer förväntansfull. De visst ju att de väntade på något – Jesus hade ju själv sagt det – att han skulle återkomma i en ny form – som en Ande, som en Hjälpare! När vi använder de orden associerar vi till något alldeles bestämt i vår kristna tro, den helige Ande, men för lärjungarna saknade ju begreppen innehåll före Pingstdagen. De väntade på något eller någon men de visste inte vad eller vem det var. Och tomrummet som skulle fyllas i deras liv var enormt – de hade ju vandrat tillsammans med Jesus under flera år. Dygnet runt hade de umgåtts och han hade hela tiden stått i centrum för gemen­skapen. Det var ett bedövande EFTERÅT som lärjungarna upplevde – plötsligt var de alla samlade kring ett … tomrum!

Den stora risken när man hamnar i ett EFTERÅT är att man vägrar släppa taget om det som varit. Och ju större tomrummet är, desto större är risken för att jag klamrar mig fast vid minnena av det som inte längre är. Och så står jag där och omfamnar ett tomrum, jag deserterar från den frontlinje som kallas nu och livet blir ett slags icke-liv. Så stark kan den kvardröjande gravitationen från det där tomrummet vara att jag sugs in i ett liv där minnena är det enda verkliga. Livet söker mig hela tiden, varje ny dag pockar det närvarande livet på min uppmärksamhet, men jag står bortvänd, upptagen av det förflutna, och märker det inte. Och så blir jag frånvarande i mitt eget liv.

Jag tror att den här sortens omfamning av det förflutna kan ske i många EFTERÅT-sammanhang: På det politiska planet kan jag t ex tänka mig att det i det gamla Östtyskland fanns ett alldeles ofantligt EFTERÅT efter Berlinmurens fall 1989 – då när alla gamla självklarheter var ikullvälta och man stod där och famlade efter något att hålla sig till. Nog fanns det då också dem som skrämdes av det nya och längtade tillbaks till det gamla förtryckarsamhället för det var ändå välbekant. På det personliga planet hamnar änkor och änklingar i ett EFTERÅT när ens livs­partner dött, ett EFTERÅT som kan kännas skrämmande. I religionernas värld kan ett bedövande EFTERÅT inträffa när en auktoritär sektledare avslöjas som en stor bluff eller när jag helt enkelt tappar den tro som länge varit självklar för mig.  I alla dessa fall kan nyorienteringen verka för skrämmande och rädslan kan göra att jag söker mig till det förflutna och låter det bli hela min trygghet, en inbillad trygghet men ändå en trygghet!

Det finns alltså faror förknippade med tillståndet EFTERÅT, men för mig blir budskapet denna Kristi Himmelsfärds dag att EFTERÅT också rymmer fantastiska gåvor och möjligheter. Det handlar bara om att bekämpa sin rädsla och våga släppa taget om det som varit. För gör jag det, och framför­allt om jag gör det på det sätt som lärjungarna gjorde det – i en förväntans­full bedjande gemenskap – då öppnar sig tomrummet för just den gudomliga närvaro som lärjungarna väntade på. Vi ska alltså inte vara rädda för EFTERÅT för vi har anledning att vänta oss att Guds helige Ande står beredd att fylla de tomrum som öppnar sig i våra liv. Men förutsätt­ningen kan vara att vi gör som lärjungarna och i bön vänder vår tomhet mot Gud.  Det finns nämligen fler intressenter som står beredda att breda ut sig över våra tomrum. Alla dessa distraktioner, allt det skräp som flyter omkring i tidens ström – också det kan invadera det tomrum som uppstår i ditt livs efteråt-situationer. Men om vi ser efteråt som en värdefull öppning ut mot något nytt och om vi vänder denna öppning mot Gud, då finns förutsättningarna där! Förutsättningarna för Guds helige Ande att göra något nytt i ditt liv, förutsättningarna för att efteråt rent av ska bli bättre än det som en gång var. AMEN