Bönsöndagen 2009  NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl.10

Stefan Risenfors

GT-text 1 Mos 18:26-32

Herren sade till Abraham: "Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden." Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den." Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?" Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull." Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?" Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det." Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull." Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."

 

Epistel Ef 3:14-21

Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

 

Evangelium Luk 18:1-8

Jesus gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: "I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: 'Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.' Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: 'Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.'" Och Herren sade: "Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"

Beredelsetal

Kristus som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka…

Så skriver Paulus till församlingen i Efesos i dagens episteltext. Kristus verkar i oss, skriver alltså Paulus. Och så kan man kanske uttrycka saken även om saken egentligen inte kan uttryckas – för det här är ju bara språkliga bilder som vi och Paulus gör oss för något som är omöjligt att beskriva – Gud i oss! Och eftersom alltsammans ändå bara är bilder kan vi vara precis lika sanna om vi vänder på uttrycket. Så istället för Gud i mig blir det: Jag i Gud! Om jag talar om Gud i mig så låter ju det som att jag kan reservera en viss del av mig åt Gud, ett litet andligt rum som är skilt från allt det andra i mig och i mitt liv. Men om jag säger: Jag i Gud så uttrycker det en ännu större sanning, nämligen sanningen att allt det som är jag får finnas i Gud. Ingenting av mig eller dig behöver lämnas utanför – allt det som är vi får finnas i Gud! Och kanske är det just detta som bön djupast sett handlar om – att vara i Gud, att placera hela sin varelse och alla sina erfarenheter, också det orena och halvhjärtade, också det onda och misslyckade – jag får känna att allt som är jag får omslutas av Gud själv för det är där jag hör hemma – jag hör hemma i Gud!

Så ta då med dig hela dig själv in i syndabekännelsen – inget behöver stanna utanför utan allt det som är du vandrar i syndabekännelsen in i Kristus – han omsluter dig på alla sidor och då förvandlas mörkret i dig till ljus. Så låt oss då be och bekänna…

Predikan

Bönen är något av det viktigaste i livet som kristen. Bönen är lika viktig för själen som andningen är för kroppen, ja, bönen är själens andning! Men det innebär inte att bönen inte skulle ha något att göra med det kroppsliga och materiella! Nej, bönen är som en bro, och en bro har alltid två landfästen. Bönens landfästen är på ena sidan vår vardagliga verklighet, och på andra sidan den himmelska världen. Om en bro kan man aldrig säga att det ena brofästet är viktigare än det andra, för en bro med bara ett brofäste är ingen bro utan möjligen en trampolin! Men för en bro är alltid båda brofästena lika viktiga och på samma sätt är det med bönens bro – den behöver vara lika förankrad i din jordiska verklighet som den är förankrad i den himmelska verkligheten. Alltså: 1. Bön = bro

Men egentligen finns det ju bara en verklighet – det handlar inte om två olika kontinenter – en jordisk och en himmelsk – som är förbundna med en bönens bro. Nej, det finns bara en verklighet och Gud är lika närvarande överallt i denna enda verklighet – men däremot kan vi uppleva det som två olika verkligheter och då blir bönens bro den bro som knyter ihop de båda kontinenterna, som får dem att bli en enda kontinent.

Och då slår det mig att livet som kristen påminner om jordens geologiska utveckling. Jordytan består ju av ett antal kontinentalplattor som är i rörelse mot varandra eller från varandra. Om Gud och jag är som två sådana kontinentalplattor så är meningen med livet att vi är på väg mot varandra – för att vi en dag ska bli ett – jag i Gud och Gud i mig! Alltså: 2. Bön = kontinentalplatteförskjutning!

 

 Men ibland kan det kännas hopplöst att be. Det känns som att orden bara studsade tillbaks mot mig själv, som om man talade med en vägg. Det kan då vara en tröst att veta att vi inte är de första som känt det så här – Bibeln är full av exempel på fromma människor som klagar över att Gud är tyst och över att Gud inte ingriper i det onda som håller på at hända. I Psaltaren finns det t ex massor av exempel på det här och bl a därför är Psaltaren den bästa bönbok som finns – där kan vi känna igen oss i de ord som Jesus själv använde när han bad – som jude bad han ju ofta med Psaltarens ord.


När man känner det på det här viset, när man känner bönen tom och meningslös, så kan det vara viktigt att se bönen som ett arbete. Ett arbete kräver ofta tålamod – allt händer inte genast. Man måste vänta tills man ser resultatet börja växa fram. Och på samma sätt kan bönen kräva tålamod. Det här märkte vi i dagens evangelium, för texten började ju med orden: Jesus gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp…  Och sen handlar det om en domare och en kvinna som tjatar på honom tills han till slut lyssnar på henne annars pinar hon livet ur mig med sitt springande som han säger.

 

Det finns en gammal judisk liknelse som tar upp det här. Berättelsen utspelas i en mycket avlägsen by. Men fastän byn låg så avlägset så fanns nästan allt man behövde i byn. Man hade affärer, läkare, domstol, skräddare, snickare murare, urmakare och mycket annat. Men så en dag så flyttade den ende urmakaren från byn. Efter ett tag började alla klockor gå mer och mer fel. De flesta byborna lät då klockorna vara. Man la ner de i någon låda och struntade i att dra upp dem. Men en av byborna fortsatte ändå att dra upp sin klocka varje dag trots att han visste att den hela tiden gick fel. Så en dag, många år senare flyttade det in en ny urmakare i byn och det visade sig att den enda klocka som gick att reparera var den klocka som hade blivit uppdragen varje dag – de andra hade rostat ihop och i dem kunde inte längre urverket röra sig – de kunde inte repareras.

 

På samma sätt är det med bönen. Vi behöver fortsätta att be även om det under långa tider skulle kännas tomt och fel på något sätt. För en dag kommer Gud och fyller vår bön med kraft, och då måste det finnas en bön där som kan fyllas. Så, gör som änkan i evangeliet - tröttna inte på att be, ha tålamod!  Alltså: 3. Bön = tålmodigt arbete

 

Och så till den 4:e och sista punkten om bön i dagens predikan: 4. Bön = samtal. Samtal betyder att tala tillsammans. Och det är precis vad bönen ska vara. Det får inte vara så att det bara är jag talar för då är den ju inget samtal. Vi måste ge Gud tid att svara men om vi bara pratar och pratar oavbrutet och intensivt så får Gud aldrig chansen. Så, när du ber – tänk på att ni är två som samtalar! Ge dig tid till att lyssna till vad Gud vill säga dig. Ofta handlar det just om tid – bönen måste få ta den tid den behöver för att kunna vara ett samtal. Tystnaden behöver få plats i din bön för det är bara när du är tyst som du lyssnar!

 

Men du kan också be på det sättet att du först lägger fram dina önskningar, din tacksamhet, din oro och din ängslan i bön och sedan ägnar du hela dagen åt att lyssna efter Guds svar. För det mesta talar ju inte Gud bokstav­ligen till oss med en röst som vi kan höra. Men det betyder inte att Gud är tyst – för Guds främsta sätt att svara på din bön är att helt enkelt låta saker hända i ditt liv. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att säga att allt som händer i ditt liv innehåller budskap till dig, ibland obegripliga budskap men andra gånger budskap som vi efter ett tag förstår – aha, det var så Gud svarade på min bön, genom att låta just det hända. Då har ju Gud svarat på min bön utan att jag märkte det!

 

Men om bön = samtal så vet ni kanske hur det kan bli mellan två som brukade samtala, t ex två makar – det kan bli tyst mellan dem, samtalet dör ut och försvinner. Man vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt märker man att man bara går där bredvid varandra och tiger. Den faran finns också när det gäller tron – att Gud liksom blir så självklar för dig att du slutar tala till Gud och du hör inte heller att Gud säger något för du har slutat lyssna.


Då finns det ett slags chockbehandling som kan hjälpa oss, jag åkte på en sådan i förra veckan och det kallas retreat. Jag var helt enkelt tyst i 8 dagar – samtalade bara med en andlig vägledare en gång per dag och då talade vi om förhållandet mellan Gud och mig. Alla har inte möjlighet att åka på retreat men jag tror att alla verkligen skulle behöva det för det är som att åka på upptäcksfärd in i sig själv. Det är så mycket som blockerar samtalet med Gud och allt sådant flyter upp till ytan och blir synligt efter några dagar utan tidningar, TV, Internet, radio och skitprat – när allt är tyst – först då blir det synligt och möjligt att bearbeta men det kan alltså ta flera dagar innan det händer. Så – om ni har möjlighet – unna er en retreat – det ligger broschyrer till vänster utanför utgången.

Men för att sammanfatta:

1. Bön = bro – båda brofästena är lika viktiga

2. Bön = kontinentalplatteförskjutning! – Bön är att långsamt komma närmare Gud

3. Bön = tålmodigt arbete – kom ihåg byn utan urmakare

4. Bön = samtal – samtal kräver tid, tystnad och rutiner

 

AMEN