Bönsöndagen 2017  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

GT  Första Kungaboken kapitel 3, vers 5 - 14

I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo svarade: ”Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?” Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. Gud sade: ”Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.”

Epistel - Till de kristna i Rom kapitel 8, vers 24 - 27

I hoppet är vi räddade — ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.  

Evangelium - Evangeliet enligt Matteus kapitel 6, vers 5 - 8

Jesus sade: När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

Beredelsetal

I dagens GT-liga text drömmer kung Salomo att Gud säger åt honom att han får be om vad han vill och han ska få det han ber om. Salomo ber då inte om makt och rikedom utan han ber om vishet att regera: Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk? Det berättas sedan att Gud hör hans bön men som en belöning för att han inte bad mer själviskt ska han dessutom välsignas med stor rikedom.

Vad säger detta om bön? Jo, det säger att bönen vill befria oss från självupptagenhet. Salomo ber om förmåga att utföra det uppdrag han fått i livet och så kan också vi be. När det gäller den där materiella önskelistan får vi lita på att Gud ger oss det vi behöver utan att vi särskilt behöver be om det. Eller som Jesus säger i Bergspredikan:

       Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Om du släpper fokus på dig själv och istället försöker se vad du behöver för att bli mer nyttig för Guds rike, mer nyttig för andra människor – då kan det börja hända saker för den sortens bön behagar Gud. Så låt oss då öva oss i tillit och lita på att vi inte behöver bevaka våra egna intressen för det gör redan Gud. Låt oss i denna tillit till Guds kärlek och Guds omsorg nu be och bekänna…

Predikan

…er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

Så slutade dagens evangelium och där vill jag börja. Nämligen med frågan Varför? Varför ska vi be om Gud redan vet vad vi behöver och vet vad vi hade tänkt be om? Jag ska försöka ge fyra svar på den frågan:

1.     Gud vill dialog.

2.     I bönen får du syn på dig själv.

3.     I bönen får du syn på Gud.

4.     I bönen får du syn på världen.

1. Vi ska be för Gud vill dialog

Hur lär man känna en annan människa? Jo, genom att umgås och prata med honom eller henne. Genom att vara tillsammans, helt enkelt. Om vi då tänker på hur olika det är att umgås med olika människor. Somliga gör mig osäker – de får mig att känna mig ifrågasatt mest hela tiden. Jag hamnar i ständiga försvarsattityder och känner att jag hela tiden måste vara på min vakt för att inte säga något som kan vändas emot mig. Andra kommer till mig så fyllda av sitt eget att det inte blir så mycket dialog utan mest ett lyssnande och det obehagliga är att de inte ens verkar intresserade av mina kommentarer till det dom säger utan avbryter mig och fortsätter att pladdra på. Då känner jag mig som en container och inget annat – en behållare som förutsätts vara tom för dess enda uppgift är ju att fyllas med den talträngdes material. Ytterligare andra verkar använda orden mest som något slags garnering – något ytligt utan tyngd och betydelse – själva pratet verkar ha ett egenvärde för att hålla den pinsamma tystnaden på avstånd.

 

Men så finns det andra människor, eller samma människor i andra situationer, där pratet blir sådär skönt och avslappnat. Där det är så tydligt att ingen vill komma åt den andre, där det får sägas också saker som inte är genomtänkta – halvfärdiga tankar ifrågasätts inte utan bollas lite lekfullt tills de antingen kastas bort i ett hörn eller växer och mognar till mer genomtänkta tankar. I de samtalen finns det inget hotfullt i tystnaden och inget hotfullt i att man har olika åsikter – allt får finnas där. Allt kan ifrågasättas men får samtidigt finnas där utan att tonen hårdnar. Det vilar nåt lite lekfullt över de där avslappnade samtalen också när de handlar om allvarliga saker.

I de där samtalen växer man som människa men man växer inte på någon annans bekostnad. Och ungefär så tror jag Gud vill umgås med dig. Som i ett totalt avslappnat samtal där man vågar säga precis vad som helst för man är så trygg med den andre. Och där har vi det första svaret på frågan varför vi ska be – vi ber för att Gud och jag ska lära känna varandra i ett ständigt pågående småprat. Ett småprat där jag mer och mer upptäcker att jag faktiskt är älskad!

2. Vi ska be för att i bönen får du syn på dig själv.

I radions helgsmålsbön igår berättade Tomas Sjödin att han möter allt fler oreligiösa bedjare. Alltså människor som inte ser sig själva som kyrkliga eller ens troende men som ändå ber. Det låter kanske märkligt för begreppet bön förutsätter väl ändå något slags mottagare, någon som lyssnar. Och om man då inte tror på Gud – vem ber man då till?

 Men om det nu ska kallas självreflektion eller sekulär bön eller vad vi än vill kalla det, så tror jag att den sortens inre samtal kan öppna upp oändligt mycket. Att få formulera sin egen livsberättelse, att få ge ord eller åtminstone medveten tanke åt det som inträffat under dagen och kanske berört dig, stört dig och påverkat dig! I den bönen blir du tydligare för dig själv – du får syn på vem du är utifrån hur du har reagerat på dagens händelser.

 På det här sättet blir bönen möjlig också för den som inte är troende. Det paradoxala är att den här sortens självreflektion där man ber till en Gud som om Gud fanns utan att man egentligen tror på det, det paradoxala är att den sortens sekulära bön kan vara en väg till tro. Man trodde att man pratade med sig själv men plötsligt en dag börjar det kännas som att någon faktiskt lyssnar. Och ja, jag tror att Gud faktiskt svarar också på den sortens bön – en bön utan tro men där bönen kan bli en bro över till något som faktiskt liknar en tro.

 

3. Vi ska be för att i bönen får du syn på Gud.

Det allra mest märkliga med livet här på jorden är det där vi kallar tid. Och denna tid har en förmåga att få oss att betrakta också det mest mirakulösa som normalt. Egentligen vandrar vi ju alla omkring i ett totalt ofattbart mirakel – våra kroppar med deras miljontals pågående processer, träden som lyckas skapa grönska och syre av bara värme, vatten och koldioxid, himlakropparnas exakta rörelser där bara en liten avvikelse eller obalans skulle göra livet på jorden omöjligt o s v. Överallt ser vi mirakel men vi ser dem inte för denna märkliga tid har gjort att vi vant oss vid det mirakulösa, det har blivit normalt och alldeles självklart.

 

Men bönen kan få tiden att stanna till ett ögonblick. I bönen lyfter vi blicken och tvättar ögonen fria från det där normalitetsgruset som ständigt skymmer vår blick. Och när vi får syn på allt det där underbara som har blivit självklart för oss, då får vi också syn på den som gett oss allt detta. Givaren träder fram ur skuggorna – du får syn på den Gud som funnits där hela tiden.

4. Vi ska be för att i bönen får du syn på världen.

Den mest omedelbara förståelsen av begreppet bön är väl att man ber för att få något. Jag ber dig om saltet på middagsbordet och det gör jag förmodligen inte för att jag därigenom vill skapa något slags relation utan för att jag helt enkelt vill ha det där saltet.

 När man talar om olika former av bön så är det nog oftast den här sortens begärbön man tänker på – jag ber för att jag vill ha något – hälsa, beskydd, framgång, tröst o s v. I gudstjänstens inledning hörde vi om hur Salomo blev uppmanad av Gud att be en sån där begärbön – han fick be om vad han ville och han skulle få det. När han då inte bad om något för egen del utan bad om att bli vis så att han skulle kunna leda Guds folk, så visar det sig att det var den sortens bön som Gud ville höra. Gud vill att vi ska se utanför våra egna privata behov och upptäcka att vi finns till för andra människor. Om bönen bara blir ett rabblande av allt jag önskar mig så förvandlas den från en dialog till en monolog och då är det inte längre bön det handlar om för en bön är alltid dialog. För att skapa den dialogen måste det finnas rum för tystnad i bönen. Om jag då påstår att Gud talar i den tystnaden så ska du inte tänka dig någon mullrande gudsröst någonstans ifrån utan Gud talar vanligtvis på ett annat sätt. Det som händer när du tystnar i din bön är att ditt eget liv tränger på – du kan uppfatta det som rena distraktioner som bara stör men det du betraktar som distraktioner kan vara Guds röst. För Gud talar till dig genom ditt eget liv.

 

Det här är egentligen något alldeles oerhört. Snacka om röstregister! Vi kan vara imponerade av människor som kan sjunga med ett röstomfång på kanske tre oktaver och vi kan vara imponerade av högtalare som klarar att återge alla ljudfrekvenser mellan 20 och 25 000 Hz. Men tänk dig då att Gud svarar på dina böner i ett frekvensomfång som täcker allt du har upplevt. Varje synintryck, varje ljud, varje lukt, varje känsla … bokstavligen allt! Som ett piano med 4 miljoner tangenter – inom alla dessa frekvenser kan Gud svara dig. Därför är det problematiskt att påstå att Gud inte har hört min bön för det var kanske så att du inte uppfattade det där som hände som ett bönesvar fastän det kanske var det.

 Hela tillvaron och hela världen är alltså Guds spelplan – Gud är inte begränsad till något slags religiöst reservat utan från hans sida ingår allt i det vi kallar bön. Så lyssna brett! Och när du gör det upptäcker du kanske att det fanns något därute som väntade på dig – en värld som behövde dig i ett alldeles speciellt avseende där just du har förutsättningar att få vara en del av det bönesvar du själv bad om. Så kan det faktiskt bli – du fick inte svaret utan du blev själv svaret. AMEN