Bönsöndagen 2014 NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT: Första Kungaboken kapitel 3, vers 5 - 14

I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo svarade: ”Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?” Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. Gud sade: ”Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.”

Epistel: Till de kristna i Rom kapitel 8, vers 24 - 27

I hoppet är vi räddade — ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Evangelium:Matteus kapitel 6, vers 5 - 8

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. 

Beredelsetal

I dagens GT-liga text hör vi om hur kung Salomo bad efter att han i en dröm mött Gud som sa: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo bad: ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont.” Och det berättas att Gud blev så glad över att Salomo inte bad om rikedom eller något annat självupptaget så han fick både vishet och dessutom all den rikedom han inte hade bett om. Också vår bön kan bli en bön som tränar oss i att se utanför våra egna privata intressen, också vår bön kan vara en bön om att få betyda något för andra, en bön om att få vara en människa som gör världen till en lite bättre plats för andra människor. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Om Gud inte finns så är bön att prata med sig själv. Om Gud finns så är bön också att prata med sig själv. Det är bra att prata med sig själv. Jag tror att vi alldeles för sällan pratar med oss själva. För att prata med sig själv, högt eller tyst, det innebär att fundera lite mer. Självreflektion med ett lite finare ord – att reflektera sig själv. Ungefär som att se sig själv i en spegel, en spegel som inte reflekterar det yttre utseende utan ditt inre.

Människan har alltid kunnat spegla sitt yttre genom att titta ner i en stilla vattenyta och det var precis vad den vackre ynglingen Narcissus gjorde i en gammal grekisk myt. Han var verkligen vacker och när han satt där och speglade sig så blev han förälskad i spegelbilden av sig själv. Han kunde inte sluta betrakta sin egen spegelbild så till slut dog han där vid flodkanten – totalt uppslukad av bilden av sig själv. Det är av Narcissus vi har fått begreppet narcissist som betyder en människa som är självupptagen, som bara ser sig själv och sina egna behov.

Jag vet inte hur ni hade det i morse men jag kunde inte låta bli att lägga märke till bilden av mig själv i badrumsspegeln i morse. Jag blev inte direkt imponerad men det var ändå nåt rätt välbekant med den där typen i spegeln, jag blev åtminstone inte rädd för honom. Jag vet inte vilken plats speglar har i ditt liv men eftersom du sitter här i kyrkan idag så har du åtminstone, i motsats till Narcissus, kunnat slita dig från din spegelbild den här morgonen. Och Narcissus är ingen bra förebild men vi ska idag försöka förvandla honom till en något bättre förebild för vi tänker oss att han inte bara ser sitt yttre där i vattenytan utan att han ser rakt igenom den där bilden och ser sig själv på insidan. Nu kan ju det också vara ett slags självupptagenhet – att vara intresserad av sitt eget inre, sina tankar och känslor. Men den sortens självupptagenhet kan vara en bra början till att bli mer intresserad för omvärlden.

Vi tänker oss helt enkelt att Narcissus sitter där och ber. För bön kan som sagt vara ett försök i att få en skymt av sitt eget inre: Vad är det egentligen för tankar jag går och bär på? Vad är det jag känner när jag ser honom eller henne? Vad var det som hände inom mig när jag plötsligt mådde så dåligt av att hon sa så där? Den sortens frågor är nyttiga att ställa sig för ofta är vi ganska omedvetna om vad som pågår inom oss själva. Anledningen till det är ofta att vi har alldeles för bråttom, så bråttom att vi inte hinner analysera och problematisera våra tankar och känslor.

Att analysera sina tankar och känslor betyder att försöka sortera dem – jag känner mig arg men är det egentligen ilska jag bär på? Är det inte så att jag egentligen är ledsen men någonting inom mig gör att sorgen förvandlas till ilska och kommer ut i form av hårda ord ur min mun!

Att problematisera sin tankar och känslor betyder att ifrågasätta dem: Jag är arg på honom för att han sa så där och jag uppfattade det som att han ville trycka till mig. Men han kanske inte alls menade att jag skulle uppfatta det på det viset…

Ja, sådär kan vi hålla på och rannsaka oss själva om vi ger oss tid till det vilket många av oss alltför sällan gör. Och det är synd för vi mår bra av den sortens självreflektion.

Men det är inte bara det att vi har för bråttom som är problemet. En människa kan använda hur mycket tid som helst åt den här sortens självreflektion utan att det blir något positivt av det. Ja, vi kan faktiskt grubbla för mycket! Det behöver inte bli någon som helst utveckling av all självreflektion utan den kan innebära att jag bara gräver mig djupare och djupare ner i samma hål, jag bara bekräftar och förstärker min bild av mig själv och av omgivningen. Och anledningen till det är att jag är ensam med mig själv – precis som Narcissus släpper jag inte in någon annan i det där betraktandet av mig själv. Slutresultatet kan bli att jag börjar tycka synd om mig själv, förakta mig själv eller göra mig till något jag inte är.

Och då kommer vi till den stora skillnaden mellan självreflektion och bön. I bön är ni nämligen två. I bönen släpper du in Gud i betraktandet av dig själv. Och om du har den bild av Gud som Jesus försöker ge oss i Nya testamentet så är det en kärleksfull Gud som sitter bredvid dig och betraktar dig, dina känslor, tankar, framgångar och misslyckanden. Om du dömer dig själv så dömer inte Gud dig. Om du föraktar dig själv så föraktar inte Gud dig. Och om du gör dig till en annan än den du är, så hjälper Gud dig att vara precis den du är för det är ju så Gud vill ha dig!

Ibland kan man behöva hjälp till att etablera den här kärleksfulla bilden av Gud i sin bön och jag vill ge ett exempel på det. Nästan enda stället i Sverige där man kan göra 30-dagarsretreater är i klosterpaviljongen i den sk Bunkern på Kumlafängelset, alltså den avdelning där de livstidsdömda sitter, där man har den allra högsta säkerheten.

En 30-dagarsretreat innebär att man är ensam med sig själv och en andlig vägledare under 30 dagar. Inga tidningar, ingen TV, ingen radio – man är helt avskuren från omvärlden och tvingas gå på djupet i sig själv, man tvingas bearbeta sina egna erfarenheter tillsammans med den andlige vägledaren vars enda uppgift är att vara ett slags kärleksfullt bollplank. Alltså någon som hjälper mig att se med kärlek och förståelse på mitt eget liv, som hjälper mig att förlåta mig själv och andra.

En av dem som gjort den här 30-dagarsretreaten är en ökänd mördare och den andlige vägledare som följde honom berättade att det tog över 20 dagar för honom att komma in till något slags sann bild av sig själv. Så mycket självförakt och hat bar han alltså på att det behövdes mer än 20 dagar för att våga närma sig den sanna bilden av vem han var och vad han hade gjort. Och detta hade knappast varit möjligt om det inte hela tiden vid hans sida funnits en vägledare som påminde honom om Guds kärlek och Guds förlåtelse.

Jag hoppas att detta kan hjälpa dig att förstå varför det inte räcker med självreflektion. Du behöver någon vid din sida som hjälper dig att älska dig själv. Gud vill vara den personen och det blir Gud om du låter din självreflektion förvandlas till bön. I bönen är ni två som betraktar dig och ditt liv. Två ser mer än en och om den andre dessutom bäddar in dig i kärlek så vågar du se också det du inte hade vågat se på egen hand. Du är ju redan älskad i befintligt skick, du behöver inte låtsas vara någon annan för när du låtsas så flyr du bara bort från den enda plats där du kan möta Guds kärlek – nämligen den plats som heter sanningen!

Så be då! Be dig fram till sanningen om dig själv, den sanning som är att du är älskad. För det är först när du förstått det som du kan älska din nästa och be också för honom och henne! AMEN