Bönsöndagen 2003  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Jer 29:11-13
Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig

Epistel Ef 3:14-21
Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Evangelium Joh 16:23-33
Jesus sade:. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern." Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." Jesus svarade: "Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen."

Beredelseord (till barnen)
Har ni nån gång gjort nånting som ni har ångrat och skämts för efteråt? T ex gjort sönder nånting som ni inte fick leka med, eller slagit någon eller sagt nåt väldigt dumt till någon? … Hur kändes det när ni kom hem, innan ni hade berättat det för pappa eller mamma? .. Kändes det: A. som att ha en klump i magen? eller B. som att ha en giraff i örat? Vad hände när ni hade berättat? Kändes det som: A. som när det brjar regna i november? B. som när solen kommer fram efter ett regn i maj? Ibland kan vi ha klumpar i magen som sitter så djupt att vi inte riktigt vet vad de beror på. Både dom klumparna och de små klumparna som vi vet vad de beror på, alla dom klumparna ska vi nu liksom lämna över till Gud för han vill bära dom åt oss. Gud vill nämligen att det ska vara lätt för oss att leva, Gud vill inte att vi ska gå omkring med några klumpar i magen och därför ska vi nu lämna över allt det som blivit fel åt Gud. Vi kallar det för SYNDABEKÄNNELSE…

Predikan
Bön handlar det om idag. Bön är samma sak som samtal med Gud. Och när bön inte fungerar så beror det på samma saker som när ett samtal inte fungerar. Vi ska se på några sådana blockeringar som gäller både bön och andra samtal. Men först en annan bild av bönen för att visa hur naturlig den är. Nämligen bilden av bönen som själens andning.

Två gånger i mitt liv har jag försökt lära mig att andas. Första gången var när jag gick en kurs i djupmeditation för sådär 20 år sen, då handlade det om att bli verkligt avslappnad genom att bottna i sin egen andning. Det jag minns mest från den kursen är att mina fötter inte verkade vara gjorda för den där halvlotusställningen som man skulle sitta i.

Den andra gången jag lärde mig andas var när vi väntade vårt första barn, för 17 år sen. Då på 80-talet skulle alla blivande fäder och mödrar gå på kurs på möd-ravårdscentralen och där skulle vi blivande fäder lära oss andas på ett speciellt sätt för att kunna andas med den blivande mamman när förlossnings-värkarna satte in - den där speciella andningen skulle dämpa smärtorna och hjälpa till i värkarbetet. Det jag minns mest från den kursen är att en av de blivande papporna somnade under en sån där andnings-övning - det lät så befriande när den där krystade specialandningen övergick i en spontan och avslappnad snarkning.

Jag var ingen speciellt lysande elev på de här båda andningskurserna. Ändå är jag nöjd med min andning, och det har jag varit ända sen jag drog mitt första andetag på BB i Borås för 46 år sen. Ända sen den dan har min andning varit en av de två viktigaste funktionerna i min kropp. Den andra är hjärtats makalösa pumpande av mitt blod - närmare 2 miljarder gånger vid det här laget har den pumpen tryckt ut blod i mitt blodomlopp. Andningen har väl under 46 år dragit in syre till samma blodomlopp några hundra miljoner gånger, och lika många gånger har den i utandningen forslat bort koldioxid och andra rest-produkter från min biologiska maskin. Och från första andetaget har det fungerat, utan några kurser, utan något fortbildningsprogram.

Det jag vill säga med allt det här, det är att om bönen kan betraktas som själens andning, så är den mycket naturlig för oss. Om vårt böneliv inte fungerar, så handlar det därför inte om att lära sig något nytt utan det handlar om att lossa spärrar som hindrar ett flöde som i själva verket är ursprungligt och mycket naturligt för oss. På andra sidan syndafallet, då i Paradiset när människan fortfarande levde i den ursprungliga obrutna kontakten med Gud, då var bönen lika naturlig och självklar som andningen är för det nyfödda barnet. Och det är det tillståndet vi är skapta för - när vår bön verkligen blir en själens självklara andning, där vi drar in något av Gud själv i varje andetag, då har vi hittat hem igen, då har vi hittat vårt verkliga jag och det sanna livet!

Men här och nu är det ju inte så! Jag hör själv till dom som har uppenbara andningssvårigheter när det gäller själens andning. Jag skulle önska att mitt böneliv fungerade lika självklart och spontant som min andning, men istället är jag beroende av en självdisciplin som jag inte äger.

Men hur märker vi då om vårt böneliv inte fungerar? Jo, det första symptomet är andlig syrebrist, som är ett betydligt mer smygande tillstånd än den vanliga syrebristen. Vi märker det först efterhand om själen inte får den där livsviktiga tillförseln av andligt syre. Men andning handlar också om utandning. Själens utandning består i en bortforsling av inre slaggprodukter - oro, ångest, tvivel, uppgivenhet och skuld. När själens andning inte fungerar, när bönelivet är obefintligt, så samlas de här slaggprodukterna upp och bildar till slut en inre sophög, vars lakvatten kan förgifta både ditt och andra mäniskors liv. Men symptomen på den andliga syrebristen är som sagt smygande, man märker kanske att man saknar något men är inte medveten om vad.

Precis som vid första hjälpen-kurser är alltså första steget "fria luftvägar", och med det konstaterande lämnar vi andningen och återvänder till jämförelsen mellan bön och vanliga mänskliga samtal. Vi ska se på vad som kan blockera ett sådant samtal, för den blockeringen är i så fall ett andningshinder som måste avlägsnas. Vi ska se på tre blockeringar.

1. Ett samtal fungerar inte om de som samtalar är ointresserade av varandra
Det finns människor med vilka man har svårt att prata, man har kanske försökt men man har inte hittat några gemensamma intressen. Ni tycker sannolikt båda två att den andre är en hopplöst tråkig typ men ändå hamnar ni i en situation där konvenansen kräver att ni ska prata med varandra. Det blir ofta inga bra samtal, ytliga och ointressanta eftersom ni helt enkelt inte är intresserade av varandra, inte ens nyfikna på varandra. Så kan det också vara med bön med den skillnaden att Gud alltid är intresserad av dig. Men din bild av Gud kan vara så fylld av förutfattade meningar och en massa religiös bråte som i dina ögon är helt ointressant. Om då nåt slags religiös konvenans skulle kräva att du ber en bön så blir den troligen pinsamt meningslös och minst av allt angelägen för dig.

2. Ett samtal fungerar inte om de som samtalar har bråttom
Du har säkert upplevt någon gång att du har bråttom till en buss eller ett möte och stöter du ihop med någon på stan, någon du känner så pass mycket att du känner dig tvungen att utbyta några artighetsfraser innan du skyndar vidare. Ibland kan ett sånt samtal fastna i nån av de där artighetsfraserna, det kan dra ut på tiden och du blir mer och mer stressad för att hinna dit du skulle. Det blir inget bra samtal eftersom det helt enkelt inte finns tid för ett bra samtal. På samma sätt kan det vara med bön - om man ber aftonbön med sina barn men bara har i tankarna det där telefonsamtalet man måste ringa inna det blir för sent, då blir det ingen bra aftonbön.

3. Ett samtal fungerar inte om en av de som samtalar inte lyssnar på den andre
Det här kan ju bero på att man har bråttom eller att man är ointresserade av varandra. Men det kan också bero på att en pratar väldigt mycket. Visst har du upplevt det där att du står och lyssnar på någon som berättar både länge och väl, men så fort du får ordet och ska berätta något så avbryter den andre samtalet och går. Det känns så snopet. Du kanske hade viktiga kommentarer till vad den andre hade sagt men han eller hon var inte intresserad av att lyssna, bara av att prata. Det jag håller på med just nu när jag predikar, det är inget samtal utan en monolog. Men det utger sig inte för något annat än för att vara just monolog, det jobbiga är när något man trodde var ett samtal bara blir en monolog. Predikan är alltså monolog men bön är inte tänkt att vara monolog utan dialog. Gud vill inte bara lyssna till dig utan Gud vill också svara dig. Och det är detta som kanske är det svåraste med bön - att svaret ofta kommer på en helt annan våglängd. Ofta kommer Guds svar genom att något händer i ditt liv, det kan vara något helt vardagligt men om du lever i bön så kan du ta emot många av de där vardagligheterna som något annat än godtyckliga tillfälligheter. Du kan ta emot allt det som händer dig, och framförallt det oplanerade och oväntade, som Guds svar på dina böner. Också på de böner som du inte visste var böner. För Gud har en hörsel som är gränslöst känslig - Han hör din bön och känner igen din längtan också när du inte använder något av de fromma orden. Gud känner igen en bön också om den skulle låta som en uppgiven svordom!

Och kanske är det detta det handlar om mer än något annat för att du och jag ska få bönen att fungera som en livgivande själens andning där vi drar in andligt syre och lämnar infrån oss våra själsliga slaggprodukter i utandningen. Kanske handlar det inte så mycket om att lära sig be som att lära sig lyssna, lyssna till Guds röst när Han talar genom allt det som bara verkar inträffa i mitt vanliga vardagliga liv. Betrakta det som händer dig som ett Tilltal, hur vardagligt det än är - då börjar du kanske ana Någon bakom tilltalet och då blir samtalet plötsligt möjligt. För då vet du att du inte pratar med en vägg, med en tom rymd eller med en from fantasi. Utan då vet du att du talar med Någon som omsluter dig inte bara när du är i kyrkan.

AMEN