Bönsöndagen 2002  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium Matt 6:5-8
Jesus sade: "När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det."

Predikan
Drygt 100 gånger förekommer ordet bön i vår svenska Bibel och ungefär lika många gånger förekommer ordet be. Man skulle kunna reagera på att det inte är speciellt mycket för en bok på sådär 1700 sidor när det gäller ett så centralt begrepp i kristendomen. Men företeelsen bön är desto vanligare i Bibeln, ta t ex Psaltaren som är en enda lång bönbok hela boken. Och på samma sätt i kyrkoåret - det är bara en av de 60 helgdagarna som har rubriken Bönen, men samtidigt är bön något vi ägnar oss åt i varje gudstjänst under hela kyrkoåret.

Vi kan alltså konstatera att bön inte är något vi behöver prata så mycket om, men däremot behöver vi be eftersom bönen är det kristna livets andning. Ja, precis så är det - lika beroende som vår fysiska överlevnad är av att vi andas och därmed syresätter blodet, lika beroende är vårt andliga liv av att vi ber. Men problemet är att jag tror att det finns få saker som ger kristna så dåligt samvete som just bön:

  • Jag borde be mer!
  • Jag borde be mer regelbundet!
  • Jag borde inte bara rusa iväg på morgonen, jag borde först sitta ner och överlämna dagen i Guds händer!
  • Jag borde be aftonbön innan jag är för trött för att göra det!

Och om man har fungerande bönetider så kan skuldkänslorna gälla att man inte är tillräckligt närvarande i sin bön, man tänker på annat, har svårt att samla tankarna och de fasta bönerna blir som formulär som man bara tanklöst rabblar. Och det kan bli likadant i kyrkan - idag har vi redan i den här gudstjänsten bett fyra böner i liturgin - syndabekännelsen, tackbönen, kyriet och kollektbönen. Hur närvarande var vi i de fyra bönerna?

Det är lätt att bönen blir en kramp, en prestation där jag alltid finner mig otillräcklig och då blir bönen ingen glädje utan bara ännu en börda att bära genom livet, ännu ett av alla dessa borde! Och detta är faktiskt problemet med många delar av det kristna livet - att sådant som egentligen är gåvor från Gud förvandlas till krav från Gud. Så kan det också vara med bibelläsning, med budet om att helga vilodagen, med gudstjänstdeltagandet o.s.v. Allt det här är ju egentligen inte sådant som Gud kräver av oss utan sådant som Gud i sin kärlek erbjuder oss.

Men om man nu inte tycker om att delta i gudstjänsten, om man inte tycker att det ger något att be och om man sitter där med Bibeln men hela tiden längtar efter deckaren eller dagstidningen eller TV:n?! Hur ska man då kunna uppfatta de där gåvorna som något annat än krav? För att upptäcka gåvan måste man ju åtminstone någon gång ha fått ut något viktigt av det hela!

Ja, hur kommer man åt den här krampen som kan förlama bönelivet - vad finns det för kramplösande mediciner i det andliga apoteket? Ja, ett sådant kramplösande medel kan vara att se efter om man har kringgärdat bönen med en massa måsten som är felaktiga. Ett sådant kan vara att man måste sitta stilla när man ber. Vår bild av bön är ju vanligen att man sitter med knäppta händer men den bilden kan vara ett fängelse som jag behöver bryta mig ur. För somliga av oss kan det helt enkelt vara lättare att samla tankarna till bön när vi går eller när vi gör något annat praktiskt som vi inte behöver koncentrera oss på. Bilden av bönen som stillasittande med knäppta händer kommer ju ursprungligen från tider då de flesta människor hade mycket mer fysiskt ansträngande liv än vi har idag. De var ofta fysiskt trötta och för dem var det en vila att sitta ner. För oss kan det vara tvärtom - många av oss lever ganska stillasittande liv, liv som våra kroppar inte är skapta för eftersom vi är skapade till fysisk aktivitet. Och för oss kan den största avslappningen vara att faktiskt få använda vår kropp och då är det kanske där vår viktigaste bön hör hemma. En ensam promenad varje dag - det kanske kan bli din viktigaste dagliga bön!

Sedan har vi det där med alla kringflygande tankar som ständigt stör vår bön, som gör att vi inte är verkligt närvarande i bönen. Vid ett av våra besök i kommuniteten Taizé fick den svenske brodern, broder Johan, frågan om han som firade gudstjänst fyra gånger varje dag verkligen kunde vara koncentrerad hela tiden. Han svarade att visst var det ofta som hans tankar var på annat håll men om det kanske ändå var 10% av tiden som han verkligen var närvarande i bönen, så blev det ändå en hel del sammanlagt. Jag tror att broder Johans avslappnade attityd har mycket att lära oss - vi som har så lätt för att hamna i andlig prestationsångest.

Men samtidigt finns det en annan kramplösande medicin när det gäller de kringflygande tankarna när vi ber. Man skulle kunna vända på alltihop och ställa frågan om inte Gud kan tala också genom distraktionen. Varför inte plocka ner de där kringflygande tankarna eller bilderna, en i sänder, och betrakta dem och faktiskt ställa frågan: Gud, vad vill du säga mig genom den här tanken eller den här bilden. Har du ett budskap till mig i det som jag betraktade som en störning?

Ja, tänk om det är så. De där tankarna och bilderna som stör oss när vi försöker be, som gör att vi har svårt för att samla oss och bli koncentrerade. De där tankarna som förföljer oss och som vi hela tiden försöker vifta bort som irriterande flugor, tänk om det är Guds svar på vår bön som vi försöker vifta bort? Tänk om det är därför vi upplever våra böner som monologer där vi aldrig får några svar från Gud, tänk om det är för att vi hela tiden viftar bort Guds svar som störningar, som brus. Tänk om det var där Gud talade - i bruset!

Nu är jag medveten om att den tanken kan synas mycket långsökt när vi tänker på vad det är för tankar och bilder som stör vår bön - de verkar inte alltid så uppbyggliga! Men tänk då på vad som berättas i 1 Sam 3 - om den unge Samuel i som bor hos prästen Eli - Gud talade ju en natt till Samuel men eftersom Samuel ännu inte hade lärt känna Guds röst så trodde han hela tiden att det var Eli som ropade på honom. Det var Eli som fick lära Samuel att det var så Guds röst lät när han talade till människor. Det kan ju vara för oss som det var för den unge Samuel - att vi inte riktigt har lärt känna igen Guds röst. För det kan ju faktiskt vara så att Gud talar till oss också genom tankar och bilder som vi absolut inte skulle associera till Gud. Tanken i sig kan vara uppenbart orätt - det kan vara känslor av bitterhet eller hat eller något annat som vi absolut inte kan förknippa med Gud. Men ändå kan Guds tilltal ligga fördolt bakom den tanken eller bilden, därför har vi rätt att ställa samma fråga till varje störning - Herre, vad vill DU säga mig med denna tanke!

I Bibeln presenteras ju bön som ett samtal mellan människa och Gud men problemet är vår bild av bön blivit förvanskad till monolog. Bönens praxis blir alltför ofta att jag håller ett litet tal till Gud, antingen med egna eller med andras ord, och sen säger jag amen och går därifrån. Men ett samtal bygger ju på att båda parter talar vilket också förutsätter att båda parter lyssnar. Du ska alltså utgå från att Gud säger något till dig i varje bön du ber - om du inte märker något annat än störningar och brus så var det kanske just där Guds tilltal låg dolt. Så sluta vifta efter tankeflugorna, låt dem surra omkring där i din hjärna och plocka ner dem en i sänder och fråga dem om de har något budskap från Gud.

AMEN