5:e  i Påsktiden 2012  NÄSTA>
Högmässa kl 10 i Stensjökyrkan

GT-text Hos 11:1-4

Herrens ord kom till Hosea:
När Israel var ung fick jag honom kär,
och från Egypten kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem,
desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna
och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den
som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Epistel 1 Joh 4:10-16

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom

Evangelium Joh 16:5-11

Jesus sade: "Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd."

Beredelsetal

Rubriken för den här söndagen är ”Att växa i tro”. Det enda som kan växa i egentlig mening är något som lever. Liv är förutsättning för växt. Parallellen mellan växtriket och trons värld har en hel del att säga oss. T ex att växandet inte är något som växten kan skapa på egen hand. Det krävs ett samspel mellan växten och yttre faktorer som koldioxid, solljus, vatten och näringsämnen i jorden. På liknande sätt är det med tron – den troende människan kan inte på egen hand få sin tro att växa. Det går inte att tvinga sig själv att tro, det går inte att krampa fram en tro. Möjligen kan man på egen hand prestera yttre tecken på tro men då är tron en fasad utan verkligt innehåll. Den egenskapade tron är inget annat än ett självbedrägeri för verklig tro kan bara tas emot som gåva.

På samma sätt som växten behöver vatten och näringsämnen så behöver tron näring. Men låt oss då inför syndabekännelsen ställa oss frågan om vi verkligen har sökt näring för vår tro. Hur ser brunnarna ut som vi söker oss till – är det brunnar med levande vatten som vi målmedvetet söker oss till eller är vi bara passivt vidöppna inför allt det godtyckliga som kommer oss till mötes? Om vår tro inte växer i någon bemärkelse så kan detta vara orsaken – att vi försummat att göra som den snabbväxande solrosen som vänder sig mot solen, mot ljuset. Låt oss be och bekänna ….

Predikan

Att växa i tro är rubrik för den här söndagen. Så låt oss då se närmare på begreppet växa och låt oss börja med substantivet tillväxt. För det första finns det anledning till särskild kritisk uppmärksamhet, ur den kristna trons perspektiv, när man förvandlar ett verb till ett substantiv. Kristendomens ursprung i den hebreiska språkvärlden gör den nämligen till en verb-baserad tro. Grunden ligger i en handlade Gud, en Gud som aktivt ingriper i människors liv. Och detta Guds handlande når sitt crescendo när Gud sänder sin ende Son till människornas räddning. Och när Jesus kommer till jorden ställer han sig inte passivt på någon piedestal för att låta sig tillbes! Nej, Jesus förkroppsligar en aktivt handlande Gud genom att på ett mycket konkret sätt ingripa aktivt i människors liv – därför beskrivs Jesus bäst i verb-form – han botar, tillrättavisar, tröstar och frälser.

Alltså – lite välgrundad misstro är på sin plats när vi ser vad som händer när vi förvandlar verbet växa till substantivet tillväxt. Själv upplever jag att vi då lämnar växtriket och hamnar i ekonomi och politik. Jag kan rent av uppleva att vi lever i ett samhälle som tillber en gud som heter Tillväxt. I politiken hör vi ständiga uttryck för denna tillbedjan – tillväxt som en påstådd förutsättning för välstånd, tillväxt i industrin, tillväxt i ekonomin o s v. Och så de där ständiga larmrapporterna om att tillväxten gått ner med 4 procent, om att tillväxten är hotad mm. Men denna tillbedjan av guden tillväxt i hela den industrialiserade världen har också en baksida i form av en annan sorts tillväxt, en tillväxt som ofta uttrycks i exponentiella kurvor, alltså diagram med kurvor som inte stiger i form av en rakt lutande linje utan i form av en kurva som viker av uppåt, blir brantare och brantare och rusar i höjden på ett okontrollerat sätt. Jag tänker på diagrammen över energikonsumtion, vattenförbrukning och miljöutsläpp – den materiella tillväxtens förfärande baksida som mäktiga ekonomiska intressen ofta försöker förtränga.

Det känns verkligen som att vi tappat något väsentligt när vi förvandlar verbet växa till substantivet tillväxt, framför allt har vi tappat kontakten med växtriket, med det levande. Om tro ska vara uttryck för något levande så gör vi nog bäst i att stanna i verb-världen och växtriket!

En del av er har trädgård, andra har åtminstone krukväxter så ni vet lite om nödvändiga förutsättningar för att få något att växa. Det krävs ett frö eller en lök i jorden och sen krävs det solljus, vatten, värme och näringsämnen. Olika växter har olika krav, en del kräver mycket vatten andra bara lite. En del kräver mycket solljus medan andra måste stå i skugga för att kunna växa. Om vi, via rubriken ”Att växa i tro”, kopplar dagens evangelium till växters olika krav så upptäcker vi att evangeliet uppmärksammar behovet av skugga. Tydligast när Jesus säger:  ”… det är för ert bästa som jag lämnar er.”

 Utifrån tillväxtsamhällets grundsyn så skulle det givetvis vara tvärtom – mer Jesus är bättre än mindre Jesus, en närvarande Jesus är bättre än en frånvarande Jesus. Men han säger faktiskt: ”… det är för ert bästa som jag lämnar er.”

 Det finns ett engelskt uttryck som lyder: ”less is more”. När det uttrycket används handlar det ofta om konst, mode eller arkitektur, och den svenska motsvarigheten är väl närmast uttrycket ”för mycket skämmer alt” även om det inte alls låter lika urbant och häftigt. Men det handlar alltså i båda fallen om att ta bort för att synliggöra något, om att renodla, förenkla och därigenom tydliggöra något alldeles speciellt.

 När Jesus säger ”… det är för ert bästa som jag lämnar er.” så motiverar han sin frånvaro med orden:  ”Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.”  Om Jesus hade stannat kvar hos lärjungarna så hade han fortsatt att fånga hela deras uppmärksamhet. Men när han försvinner så tvingas de att lyssna inåt. Och där, i sitt eget inre, kommer de att upptäcka en ny röst. Nämligen rösten av den helige Ande, den Hjälpare som Jesus talar om.

 Vi har inte Jesus som en fysiskt påträngande levande människa vid vår sida. Vi står i en annan situation än lärjungarna och därför är det inte Mindre Jesus som är aktuellt för oss utan snarare Mer Jesus. Men för att få mer Jesus i våra liv så krävs det att vi skapar plats. De flesta av oss lever nog tämligen överlastade liv i flera avseenden: för mycket information att hantera, för mycket att göra på för lite tid, för mycket prylar o s v. Vi behöver därför rensa, vi behöver göra rent hus. På samma sätt som vi behöver rensa i rabatterna för att blommorna ska kunna växa behöver vi göra plats för den Jesus som möter oss i gestalt av Hjälparen, den helige Ande.

 Låt oss göra en drastisk jämförelse för att åskådliggöra detta med ”less is more”: Om du läser Statistisk Årsbok för Sverige 2012 så får du en oerhörd mängd information om tillståndet i Sverige 2012 – tusentals fakta om lev­nadsstandard, befolkningstäthet, åldersfördelning, rättsväsende, arbets­marknad, jordbruk och väldigt mycket annat. Samtidigt tror jag att en enda dikt av Tomas Tranströmer kan säga mer om tillståndet i Sverige, några få rader som borrar på djupet rakt ner i folksjälen.

 Tid och tystnad!  Tom outnyttjad tid som låter sig fyllas av det som sipprar fram från ditt eget inre där Hjälparen viskar oavbrutet. Tystnad, förväntans­full stilla tystnad så du hör vad Han säger, Hjälparen. Kanske är det just i de där mellanrummen som livet kommer oss till mötes. Vecken i tidens väv som någon uttryckte saken – kanske är det där Någon står och väntar. Någonstans i skuggorna bredvid vägen, du hade inte lagt märke till honom om du inte stannat upp och du hade inte hört hans röst om du inte låtit tystnaden lägga sig. Han finns där, Hjälparen, han finns där hela tiden men vi tappar ofta kontakten med Honom eftersom vi fyllt våra liv med så mycket distraktioner. Tid och tystnad – kanske är det just tid och tystnad som är den enda möjliga jordmån som krävs för att tro ska kunna växa, växa neråt, väsa inåt. AMEN