5:e i Påsktiden 2007  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Hos 14:5-9
Herrens ord kom till Hosea:
Jag skall bota dem från deras trolöshet,
jag skall älska dem av hjärtat, min vrede har vänt sig från dem.
Jag skall bli som dagg för Israel, och han skall blomstra som en lilja,
slå rot som en poppel och skjuta nya skott.
Hans prakt skall vara som olivträdets, hans doft som Libanons.
De skall åter få bo i hans skugga,
de skall frodas som en trädgård och blomstra som en vinstock.
Han skall bli ryktbar som Libanons vin.
Vad har Efraim mer med avgudarna att skaffa?
Jag är den som ger svar och vakar över honom.
Jag är som en grönskande cypress.
Från mig får du din frukt

Epistel 1 Joh 3:18-24
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.

Evangelium Joh 15:10-17
Jesus sade: "Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra."

Predikan
Det är kärlek som står i centrum för dagens bibeltexter. Och det kan se ut som att det är vår kärlek det handlar om. Som i episteltexten: ”…låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” Eller som i evangeliet: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra.” och: ”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." Ja, här låter det verkligen som att det är vår kärlek som står i centrum. men då vill jag fråga er: varifrån kommer månljuset?... Kommer det från månen? Nej, vi vet ju att månen inte har något eget ljus. Vi vet att månens ljus kommer från solen. Trots att det ser ut att komma från ett helt annat håll är det ju solljus det handlar om, reflekterat solljus! På samma sätt är det med vår kärlek – vår kärlek kommer inte från oss själva. Vår kärlek är i själva verket reflekterad kärlek från Gud. Och ser vi närmare på dagens tre texter så är det den gudomliga kärleken som står i centrum och inte vår kärlek. Och allra tydligast är det i evangeliet:

  • Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek
  • Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er
  • jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består Och varifrån frukten kommer berättade Hosea i dagens GT-liga text. Från mig får du din frukt, säger Herren.

Fokus ligger alltså på Gud och inte på oss. Det är Guds kärlek till oss som står i centrum, mer än vår kärlek till Gud och vår kärlek till varandra. Inte så att vår kärlek skulle vara betydelselös. Precis tvärtom – om kärleken har ett gudomligt ursprung så blir det ännu viktigare att vårda och förvalta den. Men det finns en gudomlig kronologi som är helt avgörande: Vi älskar för att Han först har älskat oss. Det är så lätt hänt att vi börjar i fel ände – att vi börjar med att betrakta vår brist på kärlek, vår halvhjärtade kärlek, vår ljumma kärlek, vår kärlek som är så uppblandad med egna egoistiska motiv. Och när vi börjar i den änden, precis som vi gjorde i dagens gudstjänst när vi inledde med syndabekännelsen. Då löper vi en risk att fastna i självupptagenhet. Och särskilt lätt att fastna i självupptagenheten har vi om vi först försett den med fromma förtecken för då kallar vi den inte självupptagenhet utan syndamedvetande, ödmjukhet, ånger eller något annat fint. Men så länge det här beteendet håller oss fast i betraktandet av oss själva så är det självupptagenhet det handlar om.

Men om det nu är att börja i fel ända när vi börjar med att betrakta vår bristfulla kärlek – varför gjorde vi då det i den här gudstjänsten? Varför började vi i syndabekännelsen? Ja, det finns ett antal historiska förklaringar till det men den viktigaste är att gudstjänsten har förutsatts bygga på vissa bestämda förutsättningar. T.ex. förutsättningen att de som deltog alla hade en positiv bild av Gud. När du kom in i kyrkan var du ju inte en tom skål utan du kom in här med en massa föreställningar om livet, om dig själv och om Gud. Och ordningen med inledande syndabekännelse förutsätter att du kommer in med en positiv bild av Gud – en Gud till vilken man utan rädsla kan lämna över all sin synd till. Och då fungerar det att börja med syndabekännelsen i början – då blir det som att demaskera sig, att lägga av alla sina låtsasjag och våga se sig som man är. Och som en avsminkad, verklig människa får man sedan gå vidare in i gudstjänstens mysterier.

Men problemet är att alla inte har denna grundmurat positiva bild av en förlåtande Gud. Och även om de skulle ha det så kan det vara just en bild och inte en levande relation till Gud. En bild kan ju inte älska mig, en bild är distanserad och ofarlig – en bild är där borta och jag är här. Jag är här med denna förbannade halvhjärtenhet och kluvenhet och orenhet och svekfullhet och här är jag ensam med min ofullkomlighet. Och så kommer syndabekännelsen som en bekräftelse av detta och genom den gräver jag mig ännu djupare ner i den där gropen av självupptagenhet. En grop som till slut blir så djup att jag vare sig ser Gud eller andra människor där nerifrån botten av gropen. Visst, gudstjänsten fortsätter efter syndabekännelsen med förlåtelseord, lovsång, evangelium o s v. Men det hörs så svagt där nerifrån botten av gropen där jag sitter. Och även om jag skulle uppfatta ett ord från Gud därnere så är det ju bara en bild som talar, och bilder gör liksom ingen skillnad…

Ja, kanske är detta en karikatyr – men blotta misstanken att människor går in i syndabekännelsen utan att verkligen veta vem man bekänner inför. Blotta misstanken att syndabekännelsen kan fungera som en fallgrop som gör att människor kan komma utom hörhåll för evangeliet. Bara den misstanken kan vara anledning nog att ifrågasätta vår gudstjänstordning och förändra den så att den bättre avspeglar den gudomliga kronologin: vi älskar för att Han först har älskat oss! Den förändringen skulle också vara mer konsekvent mot vår nya målparagraf i församlingen. ”Att få varje människa att känna och förstå att hon är älskad av Gud” Säg till mig efteråt om ni vill vara med i ett sådant renoveringsarbete med vår gudstjänstordning!

Nu återvänder vi till evangeliet och dess huvudbudskap om Guds kärlek till oss. Den gudomliga kärleken är ju kyrkans allra viktigaste dogm – kyrkan ser som sin huvuduppgift att förmedla Guds kärlek till människor. Men vad händer om dogmen bara blir en dogm – något som man förutsätts tro på, något som man ska tro på. Om det bara blir tomma ord.

Jag vill göra en drastisk parallell mellan kyrkans tal om kärlek och det västerländska samhällets tal om demokrati. Demokratibegreppet är ju lika självklart på den politiska dagordningen som evangeliet om Guds kärlek förutsätts vara självklart i varje kyrka. När vi talar om demokrati så handlar det alltså om uppfattningen om att alla vuxna medborgare ska ha rösträtt, allas röst ska vara lika mycket värd och det är folkflertalets uppfattning som ska prägla den politik som förs. Allt det där är självklarheter för varje vuxen svensk och demokratidogmen lyder: all makt åt folket.

Men om man ser närmare på den västerländska demokratin så ser man att den bygger på en bestämd förutsättning: Förutsättningen att alla medbor¬gare har samma tillgång till opartisk information. Samtidigt vet vi att det inte är så. Det som förändrat förutsättningarna för demokrati är massme¬dierna, framför allt TV-mediet. Den som har kontroll över vad som pre¬sen¬teras och hur det presenteras i TV har ett oerhört maktmedel i sin hand. Är det någon som tror att mediemagnaten Berlusconi hade blivit vald till pre¬miärminister i Italien om han inte hade ägt ett antal tidningar och TV-bolag?

Ett annat hot mot demokratin ser jag i den moderna marknadsförings¬apparaten. Idag är marknadsförarna bättre än någonsin på att sälja en produkt enbart på förpackningens utseende. Vi kan förfasa oss över Hitler och hans propagandaminister Joseph Goebbels, men de krafter som idag har råd att köpa såväl massmedier som eliten bland marknads¬förare de har tillgång till ett propagandainstrument som är långt mycket effektivare än vad Hitler hade tillgång till!

Det jag försöker säga är att på samma sätt som begreppet demokrati lyser starkare än någonsin från de officiella politiska dokumenten så kan demokratin som beskrivs vara urgröpt inifrån, ett begrepp tömt på sitt innehåll. Och något liknande kan drabba dogmen om den gudomliga kärleken. Vi kan förledas av att vi talar så mycket om Guds kärlek så att vi till slut verkligen tror att det begrepp vi omfamnar verkligen är kärlek. Men tänk om detta begrepp liksom lever sitt eget liv, losskopplat från den verklighet det ska beskriva? Tänk om begreppet kärlek i likhet med begreppet demokrati har gröpts ur inifrån? Tänk om såväl Gud som Kärlek har reducerats till bilder – bilder som vi ser på distans, som vi kan diskutera och bekänna oss till men som förblir bilder, bilder på avstånd, bilder som inte längre förmår beröra oss eftersom de förvandlats till religiösa begrepp?

Kärlek förutsätter en relation. Gudomlig kärlek förutsätter en relation till Gud. En levande relation kan man bara ha till en levande varelse. Men hur levande är då Gud i våra liv? Den här söndagen heter Femte söndagen i Påsktiden och egentligen är varje söndag en påminnelse om att vi lever i Påsktiden. Vi lever i tiden efter Jesu uppståndelse och har alltså att förhålla oss till en levande Jesus. Det som kännetecknar de 40 dagarna mellan Påsk och Jesu Himmelsfärd är att Jesus dyker upp lite hur som helst och var som helst. Lärjungarna har ingen kontroll. Plötsligt står han bara där på stranden en morgon mitt i deras nya vardag. Och därmed förvandlar han varje vardag till en söndag, en söndag i Påsktiden. Den uppståndne Jesus låter sig inte avgränsas till särskilda helgdagar utan Han rör sig fritt mitt i vår vardag och därmed helgar han varje dag med sin närvaro.

Kanske är det därför vi har så lätt för att fastna i vår självupptagenhet? Kanske är det därför det så lätt blir tal om vår kärlek istället för Guds kärlek – för att vi inte riktigt vet var vi har Jesus. Han är ju inget stillastående monument som man vet var man har och som man kan tillbe när man känner för det. Nej, den uppståndne Jesus rör sig fritt mitt i vår vardag. Han vandrar ständigt förklädd, framförallt förklädd till vardaglighet och så ofta stöter vi ihop med honom utan att känna igen honom. Hur ska man kunna ha en relation till någon som är så oförutsägbar? Jo, det finns faktiskt ett kännemärke och det har med kärlek att göra. Varje gång du möter någon som saknar något som du skulle kunna ge. Ja, då är Han där – förklädd till behovet hos den andre. När du möter den andres behov går du samtidigt Jesus till mötes. Det kan vara som att komma ut i en solglänta i skogen – plötsligt känner du värmen. Plötsligt har du mer än den andre behöver och du anar att ingången till den gudomliga kärleken fanns just där – i mötet med den andre!

”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." Den där Jesusorden låter så moraliserande, men det han säger är kanske detta: Gå till källan, där finns vattnet du behöver. Där, i relationen till den andre som behöver dig, där finns jag och där sipprar min kärlek fram till er båda.


AMEN