5:e i Påsktiden 2004   NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Hos 14:5-9
Herrens ord kom till Hosea: Jag skall bota dem från deras trolöshet,
jag skall älska dem av hjärtat,
min vrede har vänt sig från dem.
Jag skall bli som dagg för Israel,
och han skall blomstra som en lilja,
slå rot som en poppel
och skjuta nya skott.
Hans prakt skall vara som olivträdets,
hans doft som Libanons.
De skall åter få bo i hans skugga,
de skall frodas som en trädgård
och blomstra som en vinstock.
Han skall bli ryktbar som Libanons vin.
Vad har Efraim mer med avgudarna att skaffa?
Jag är den som ger svar och vakar över honom.
Jag är som en grönskande cypress.
Från mig får du din frukt.

Episteltext 1 Joh 3:18-24
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.

Evangelium Joh 15:10-17
Jesus sade: "Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra."

Predikan
”Den vackraste visan om kärleken, kom aldrig på pränt. Den begrovs i en massgrav i Flandern med en fattig Parisstudent” Ja, så slutar den, visan av Ture Nerman och Lillebror Söderlund från 1918. En sång om alla de förhoppningar och drömmar som gick i graven med alla unga män som dog i Första Världskrigets skyttegravar. Men också en sång om den där Kärleken med stort K som ständigt undflyr oss. Inte nog med att den aldrig kommer på pränt, ännu värre är ju att vi aldrig ser den förverkligad mer än glimtvis. Det glimmar till här och där av något vi upplever som sann och äkta kärlek. Ungefär som ett litet guldkorn i en malmåder med ett guldinnehåll på 1 gram guld per 10 ton malm. Det blir en guldhalt på en tusendels promille – knappast brytbart på kommersiella grunder – den malmådern skulle nog få ligga ostörd oavsett hur mycket guldpriset stiger...

Men kärlekens dagspris är kanske trots allt högre än guldets och därför kan vi överleva också på mycket små doser av kärlek. Men nu har Ture Nerman lett mig in på en kärlek som Jesus inte talade om i dagens evangelium – den romantiska kärleken mellan förälskade kvinnor och män - eros-kärleken, alltså. Men nog finns det ett samband mellan den jordiska erotiken och den agape-kärlek som Jesus talar om. Nog är det så att all kärlek på något sätt hör ihop – nog finns det stråk av osjälvisk agape-kärlek också i den sensuella eros-kärleken! Det finns ett slags gemensamt fundament i all sann kärlek och det är denna ur-kärlek som jag vill tala om idag. Det handlar om den kärlek som är grunden till att vi ö h t finns till, den gudomliga kärlek som är själva drivkraften i hela skapelseprocessen!

När det gäller den kärleken finns ingen bristsituation. Alla andra råvaror och livsnödvändigheter kan ta slut på vår jord, men kärleken kommer alltid att strömma ner i obegränsad mängd så länge det finns en enda människa kvar på jorden! Det är nämligen Gud som är källan till kärleken. Gud är inte bara självförsörjande på kärlek. Gud förmår dessutom försörja ett helt universum på kärlek eftersom den är en del av Guds innersta väsen. Där Gud är, är kärlek. Där kärlek är, där är Gud!

Om du tvivlar på att du är omgiven av kärlek så finns det en mycket enkel åtgärd vid den här tiden på året – ställ dig under ett träd och titta upp i det där späda, ljusgröna lövverket! Om det inte är kärlek som ligger bakom allt detta – vad är det då? Just nu i maj är det så uppenbart att Gud slösar sin kärlek över oss – varje sekund vi lever är vi översköljda av Guds kärlek! Varje liten kemisk process som bara omärkligt pågår inne i våra kroppars mikroskopiska celler, dag ut och dag in, år efter år... allt detta är uttryck för en gudomlig kärlek som vi ständigt behöver upptäcka på nytt. Den blir nämligen så lätt självklar för oss, så självklar att vi inte tänker på den. Vi behöver påminna oss själva om detta faktum varje morgon när vi stiger upp – det faktum att du lever betyder att du är älskad!

Jesus sade: "Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek...” Ofta gör vi i vår lutherska tradition en ganska konstlad uppdelning av Bibelns innehåll i Lag och Evangelium. Men Jesus för här ihop Lagen och Evangeliet. Nej förresten, det gör han inte alls – han för inte ihop Lagen och Evangeliet för han har aldrig separerat dom! I Jesu lära är Lagen och Evangeliet samma sak, Lag är Evangelium och Evangelium är Lag och alltsammans är uttryck för en och samma gudomliga kärlek till människorna! Buden som Jesus ger oss och som egentligen bara är kommentarer till den lag som Mose en gång fick i form av de tio budorden, dessa bud är alltså uttryck för Guds kärlek. Man skulle rent av kunna se buden som ingångar i kärleken. Låt oss ta ett exempel: Tredje budet: tänk på vilodagen så att du helgar den! Om vi verkligen tar det budet på allvar och avsätter var sjunde dag till kroppslig vila och till själslig vila i form av gudstjänst och rekreation, så kommer vi att upptäcka att denna vila ger oss välsignelser, välsignelser som vi kanske inte såg när vilodagen bröt in och störde våra planer på vad som behövde uträttas. Det finns på samma sätt en dold gåva i varje budord: Om vi följer andra budet och håller Guds namn heligt så kan vi få uppleva påtagliga välsignelser bara i detta att vi har ett språk som är reserverat för det Oerhörda och ömtåliga som gömmer sig längst in i våra hjärtan. Om vi följer åttonde budet och aldrig ljuger eller förtalar vår nästa så kommer andra välsignelser oss till mötes – välsignelser som vi kanske inte såg när nödlögnen verkade så ofarlig och praktisk.

Moral är alltså i grunden kärlek – en människa som lever med en sund moral får i längden ta emot så många välsignelser att kärleken förr eller senare flödar över och når andra. Moral är alldeles för värdefull och viktig för att överlämnas i moralisternas händer men ibland känns det som att det är det som har hänt i vår kultur. Så låt oss då återta detta förlorade territorium så att moral inte förknippas med kärlekslöshet, fördömande och hyckleri. Nej, låt oss befria moralen från all denna stinkande drapering av kärlekslöshet, då kommer den att framträda som den gudomliga kärlek den djupast sett är!

”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra!” De där Jesusorden låter ju ändå lite konstiga – man kan väl inte befalla fram kärlek? Kärlek är väl något som bara kan växa fram på ett spontant sätt utan yttre påtryckningar. Befallning hör ju ihop med tvång och framtvingad kärlek kan väl knappast kallas verklig kärlek!

Ja, kanske ligger nyckeln till att förstå den här befallningen i att se den på samma sätt som när Jesus kopplade samman buden med kärlek. Om varje enskilt budord kan vara en port in i dolda välsignelser så kan också framtvingad kärlek vara en port in till den verkliga, spontana kärleken. Om kärleken börjar i en befallning så börjar den inte på ett känsloplan utan på ett mycket konkret plan. Man kan ju befalla fram kärleksgärningar men knappast kärlekstankar, handlingar går att styra men tanken är inte lika lätt att styra med befallningar och påbud. Så kanske ska vi lite oftare strunta i att invänta våra goda och rena motiv utan bara ge oss i kast med det som behöver göras rent praktiskt. Om jag inte alls känner för att besöka den där människan på sjukhuset men ändå tvingar mig till det för att jag uppfattar det som en plikt, en befallning från Jesus. Om jag alltså ändå gör det så kan det ofta bli så att när jag väl är hos den sjuke så övergår det inre tvånget i något annat, något spontant där jag själv märker att jag är lika mottagande som den jag besöker.

Jag tror att på det sättet framtvingade kärlekshandlingar ofta för oss in i ett annat rum där vi förmår upptäcka så mycket som vi inte såg innan vi med vår praktiska handling klev in i det rummet. Låt mig ta ett exempel: När jag för ett par år sedan började demonstrera utanför porrklubben vid Mölndals Bro så fick jag också en del kritik för det. Bl a fick jag höra att det var helt fel metod och att jag bara gjorde det för att synas, för att komma i tidningen och så. Jag har ibland funderat på om det verkligen kan ha funnits också sådana motiv till att jag stod där nere på kvällarna. Kanske var jag inte medveten om det själv men kanske fanns det bland mina omedvetna motiv också en självupptagen önskan om att synas, att märkas, att sticka ut. Men, å andra sidan kunde jag konstatera att jag hade upplevt så många välsignelser av de där demonstrationerna, dolda välsignelser som jag inte kunde föreställt mig innan jag började demonstrera. Framförallt var det en massa möten med enskilda människor som aldrig hade blivit av om jag inte hade stått där, möten som var värdefulla också för mig själv.

Jag tror alltså att Gud använder också våra orena motiv för att ge oss och andra välsignelser och jag tror att Gud alltid har gjort så. Tänk om det rent av är så att somliga av kallelseupplevelserna i Bibeln bara är fromma fantasier som någon profet intalade sig var sanna bara för att dölja sina egna orena motiv för sitt handlande. Han kanske bara ville synas eller få en anledning att komma ifrån sin gnatande fru, vem vet? Men hans profetord blir inte mindre värdefulla för att det fanns en personlig självupptagen drivkraft någonstans från början! Och alla dessa präster – många av oss kanske blev präster bara för att vi ville stå där längst fram i kyrkan och få allas uppmärksamhet? Vår kallelseupplevelse kanske också bara är ett sätt att intala oss något – att få lite vackrare motiv till att göra det vi gör! Men även om det skulle vara på det viset så blir en människas prästgärning inte mindre värd för det! Gud använder hela tiden det ofullkomliga för sina fullkomliga syften – det fullkomliga blir synligt genom det ofullkomligas förmedling!

Därmed landar denna predikan i en uppmaning – sluta ifrågasätta dina motiv. Är det något bra du känner för att göra så gör det även om dina drivkrafter skulle vara rent egoistiska. Lita på att Gud kan använda din ofullkomlighet och lita på att redskapet formas genom att användas – de orena motiven faller så småningom som höstlöv och kvar står något påtagligt och konkret - ett träd som snart får ett nytt lövverk av ett helt annat slag. Så låt kärleken bli praktisk handling – i själva handlingen väntar Gud! AMEN

AMEN