5:e i påsktiden 2002  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 17:9-17
Jesus sade: "Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning."

Predikan
"Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning."

Dagens predikan ska ta sitt avstamp i den här Jesusorden i slutet av evangeliet. Vi befinner oss här i slutet av det långa avskedstal som Jesus håller till lärjungarna i Joh 14-17 och denna avslutning utgörs av en lång bön som sträcker sig över hela 17:e kapitlet. Jesus talar alltså med sin himmelske Far och han talar om lärjungarna och därmed talar han också om oss som vill vara Jesu lärjungar idag:
"Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning."

Helga dem genom sanningen… ordet helga kan kännas lite ålderdomligt men det har ju med helig att göra - göra helig blir alltså betydelsen. I den nya engelska Bibeln står det consecrate där vi har helga och då får vi kopplingen till det svenska ordet konsekrera som för de flesta är ännu mer obegripligt än helga. Men ordet konsekrera är teologisk fackterm för det som händer med nattvardsgåvorna när vi läser instiftelseorden över dem. Konsekrerat bröd och vin är alltså enligt vår tro inte längre bara vanligt bröd och vin utan samtidigt bärare av något större, något heligt, Jesu egen närvaro.

När Jesus ber sin Fader att han ska helga lärjungarna så betyder det alltså att Jesus gör ungefär samma sak med oss som prästen gör med nattvardsgåvorna när vi lyfter dem och ber instiftelseorden. Om vi vill vara Jesu lärjungar så har alltså du och jag rätt att känna oss konsekrerade. När det gäller det konsekrerade nattvardsbrödet hanterar vi det på ett lite speciellt sätt, vi försöker se till att det inte blandas ihop med icke konsekrerat bröd och vi visar det en respekt vid hanteringen, en respekt som vi inte visar vanligt bröd. Anledningen är ju att Kristus lovat vara närvarande i nattvardsgåvorna på ett alldeles speciellt sätt, det är alltså Jesus respekten avser när vi hanterar det konsekrerade brödet på ett särskilt sätt.

När blir vi då konsekrerade på det här sättet, när blir vi heliggjorda? Ja, somliga skulle kanske säga när vi upplever frälsning eller när vi på ett helhjärtat sätt överlämnar oss i Guds händer i en akt av omvändelse. Men jag tror att denna konsekration ägde rum när vi döptes - parallellen till nattvardens konsekration blir ju visuellt tydlig om prästen håller upp det lilla nydöpta barnet inför församlingen. Det påminner ju om när samme präst lyfter upp brödet och vinet under instiftelseorden. Alla vi döpta är alltså konsekrerade, alla vi döpta är helgade, heliggjorda, avskilda, utmönstrade. Men samtidigt tror jag att dopet bara är en bekräftelse av något som faktiskt äger rum i det ögonblick vi blir till. Redan där, i våra mammors äggledare, i själva befruktningsögonblicket när vi blev till, redan där utvalde Gud oss, redan där blev vi på något sätt konsekrerade. Redan där sa Gud att Han ville oss!

Samma helighet och respekt som vi tillmäter det konsekrerade nattvardsbrödet borde vi alltså tillmäta varje människa. Jesus är närvarande inte bara i det välsignade nattvardsbrödet utan lika mycket i din medmänniska! Tänk på det - tänk framförallt på det när du möter människor som går dig på nerverna - det är Kristus du har framför dig!

Imorgon kväll ska vi samtala om 4 Mosebok här i kyrkan i vårt stora bibelprojekt. Och något som slår en när man läser 4 Mosebok det är just detta med heligheten. Förbundsarken som det judiska folket bar under ökenvandringen är kringgärdad med så mycket helighet, på ett sätt som vi inte kan förstå. Det är en av de tolv stammarna, Levi stam, som har till uppgift att gå runtomkring Förbundsarken och skydda den. Om någon av en annan stam kommer i kontakt med de heliga föremålen så måste han dö, så stränga är reglerna för heligheten.

Även om det här kan te sig mycket främmande i våra ögon så verkar det ändå som att när det gäller döda ting så har vi människor en naturlig förmåga att visa respekt. Jag tror att det gäller alla religioner:

·  judarna hade sin Förbundsark

·  indianerna hade sin totempåle

·  vi kristna har det konsekrerade nattvardsbrödet

·  hinduerna har sina gudabilder o sv

Men varför är det så mycket svårare att visa samma respekt för det heliga när det heliga är förbundet inte med döda ting utan med levande människor? Visst, tibetanerna har sin Dalai Lama som de visar en gränslös respekt men han är ju ett unikt undantag. Regeln verkar ändå vara att om det heliga möter oss i vanliga, levande människor så ser vi inte heligheten.

"Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen. "

Vår uppgift är alltså att vara i världen men inte av världen. Vi tillhör inte världen - ingen människa tillhör egentligen denna värld eftersom varje människa har sin ursprungliga upprinnelse i en annan värld, i Guds värld. Den största risken för just oss är troligen inte att vi skulle vara för mycket utanför världen, den största faran vi möter är nog snarare att vi blir för mycket präglade av den värld som inte är vårt egentliga hemland. Vi lever så inflätade i vår västerländska materialistiska kultur att vi tar smak av den och risken är att vi till slut blir totalt assimilerade - vi antar samma färg och samma värderingar som vår omgivning.

Så låt oss då istället bejaka vår innersta konsekrerade identitet, låt oss bejaka ett annorlundaskap som inte gör oss likgiltiga för den värld vi lever i, men som hjälper oss att se på den med andra ögon. Med ögon som mäter lite annorlunda, med ögon som förlåter lite mer och med ögon som upptäcker heligheten i varje människa vi möter. När två konsekrerade möter varandra ska de alltså spana efter de där djupen hos varandra, de där heliga djupen där Gud själv bor.

AMEN