5:e i påsktiden 2000 NÄSTA>
Nicaraguansk bondemässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 15:26 -16:4
När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. Tema: "Kristus och anden"

Predikan
"De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud."
Har det här drabbat någon i församlingen under den senaste veckan? Är det någon som blivit utesluten ur sin gemenskap pga sin kristna tro?
Ja möjligen har det hänt, men i så fall har jag har inte hört talas om det. Är det någon i församlingen som under den senaste veckan fått offra sitt liv för sin kristna tro…? Knappast! Men så var det när de fattiga i Latinamerika började dela sina drömmar om ett bättre liv, och när prästerna började känna igen dessa drömmar som just det liv som Jesus och profeterna talar om.
Han som måndagen den 24 mars 1980 sköt ärkebiskop Oscar Romero i Nicaraguas grannland El Salvador trodde sig säkert försvara både Gud och den bestående ordningen när han sköt ärkebiskopen medan han firade mässan i ett litet kapell i sjukhuset Divina Providencia i San Salvador. Mordet skedde bara en dag efter att Oscar Romero riktat en sträng maning till de anställda i armén och polisen att lyssna till sitt samvete och sluta lyda omoraliska kommandon från sina officerare, kommandon som innebar att man torterade och dödade sina egna landsmän.

Strax före sin död blev Oscar Romero intervjuad av en mexikansk journalist: Journalisten frågade honom om han var rädd för döden. Oscar Romero svarade:

"Jag har ofta blivit dödshotad. Som kristen måste jag säga att jag inte tror på en död utan uppståndelse: om de dödar mig kommer jag att uppstå igen i El Salvadors folk. Det här säger jag med den största ödmjukhet, utan att skryta. Som herde måste jag lyda Gud och ge mitt liv för dem jag älskar, för alla salvadoraner, också för dem som kommer att mörda mig. Om hotelserna sätts i verket överlämnar jag redan nu mitt blod till Gud för El Salvadors återlösning och uppståndelse. Martyrskapet är en nåd från Gud som jag inte tror att jag förtjänar. Men om Gud tar emot mitt liv som en offergåva hoppas jag att mitt blod blir till ett utsäde för frihet och framtidshopp. Jag hoppas att min död, om Gud tar emot den, kan gagna mitt folks frihet och bli till ett vittnesbörd om framtidshopp. Om de kommer för att döda mig kan ni tala om att jag förlåter och välsignar dem som gör det. Förhoppningsvis kommer de att inse att de bara förlorar tid. En biskop kommer att dö, men Guds kyrka, som utgörs av folket kommer aldrig att gå under."

Oscar Romero visste att han var hotad till livet. Parallellen till Jesus i Getsemane blir därför slående när vi vet att bara några dager före den här intervjun hade Oscar Romero återkommit från en årlig retreat som han gjorde med sina präster.
Han hade alltså, precis som Jesus i Getsemane, dragit sig undan världen för att tala med Gud. Och under den retreaten hade han uppenbart bearbetat sin dödsrädsla och nått fram till den insikt som han visar i intervjun.

Vad vi kan lära av detta är bl a att det är rädslan för det hotfulla som är ett större hot än det som hotar oss. Vår rädsla är den mest destruktiva och den mest passiviserande kraften i våra liv, det är den rädslan som hindrar oss från att leva de liv som vi är ämnade till att leva! Även om vår rädsla inte beror på några uttalade dödshot, så bör vi ändå göra som Oscar Romero. Också vi behöver dra oss undan för att tillsammans med Gud lyfta upp vår rädsla i dagsljuset, betrakta den, vrida och vända på den och analysera den! Det första steget kan vara att ö h t erkänna att vi är rädda - det är kanske det allra svåraste steget - att erkänna sin egen rädsla! Ofta är vi inte ens medvetna om den, vi vet inte vad det är som hindrar oss från att leva de liv som vi egentligen vill leva. Vi skyller på en massa förhindrande omständigheter eftersom vi vägrar erkänna vår rädsla. Oscar Romero vågade erkänna sin rädsla och då blev den också möjlig att överlämna till Gud. Och när vi gör det så är det som att lämna mörkret och gå ut i dagsljuset. De hotfulla skuggorna upplöses och det som verkade så skrämmande i rädslans mörker, det får helt andra proportioner när vi betraktar det i ljuset från den sol som gick upp en Påskmorgon för 2000 år sen!

Nu invänder kanske någon: Men Romero hade ju anledning att vara rädd - det var inga inbillade hot, utan verkliga! Jo, men vad han insåg under sin retreat det var att det enda man kunde beröva honom var livet, och det finns faktiskt värre förluster för den som lever med Gud!

Vi lever just nu i en förväntans tid mellan Påsk och Pingst. Vi har firat att Jesus har besegrat döden, döden, som annars skulle vara en saklig grund för rädsla, är en gång för alla oskadliggjord. Vi behöver inte längre vara rädda!
Vi som lever efter påsk behöver inte vara rädda för nånting!
Så låt oss då inspireras av den latinamerikanska befrielseteologi som den Nicaraguanska Bondemässan är att av många uttryck för. Låt oss se till att vi delar våra drömmar med varandra och att vi delar vår rädsla med Gud. När vi gjort det blir förändringen möjlig, den människornas befrielse som blir att alltmer akut behov i ett samhälle som gjort Mamon till sin Gud och Marknaden till hans profet. Låt ingen ta din frihet ifrån dig, låt ingen ta din glädje ifrån dig, låt ingen ta ditt liv ifrån dig. Utan ta emot din befrielse och ditt liv från den Gud som besegrat all fruktan!

AMEN