4:e i Påsktiden 2014  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT Andra Moseboken kapitel 13, vers 20 - 22 
De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.  
 
Epistel - Till de kristna i Thessalonike kapitel 5, vers 9 - 11 
Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.  
 
Evangelium - Johannes kapitel 13, vers 31 - 35 
När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” 
 

Beredelsetal
I dagens GT-liga text berättas om hur Gud leder Israels folk genom öknen under flykten från Egypten – om dagen i form av en molnpelare och om natten i form av en eldpelare som går framför folket. Även om vi inte får ledning genom livet på det sättet kan vi inför syndabekännelsen ställa oss frågan om vi inte också får den ledning vi behöver, men ofta blundar för den. Väljer att inte leta efter de tecken som Gud ger oss genom andra människor, genom vårt samvete och genom de där tillfällena när vårt hjärta faktiskt talar till oss. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Situationen i evangeliet är att Jesus just har firat påskmåltid med sina lärjungar. Han har pekat ut Judas som den som ska förråda honom och Judas har försvunnit ut i mörkret. Det är kvällen innan Jesus ska avrättas, han vet det men lärjungarna vet det inte. Ändå har han sagt att det måste bli så, att det ingår i hans uppdrag. Men den här kvällen talar han i gåtor, istället för att säga att han ska arresteras, torteras och avrättas, så säger han att han ska ”förhärligas”.

Där befinner vi oss och då ger Jesus sina lärjungar en avskedsgåva i form av ett nytt bud – budet att de ska älska varandra! Nu kan man fråga sig vad det är för nytt med det budet, för det är ju vad Jesus har predikat under alla de tre år lärjungarna följt honom! Om och om igen har han sagt att det allra viktigaste budet är kärleksbudet, att kärleken står över allt annat. Så vad är det då för nytt med det här budet den här kvällen i en sal på andra våningen någonstans i Jerusalem för 2000 år sedan? Vad är det för nytt när han säger: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” 

Ja, det nya är att han står i begrepp att offra sitt liv för dem han älskar – det är ju för lärjungarnas skull och för alla andra människors skull som Jesus går i döden. Hur vi än ser på Jesu död så är det ju så han själv ser på sin avrättning – han dör för att vi ska få leva, han ger sitt liv som ett offer. Och när kärleken är beredd att gå så långt, när man är beredd att betala det allra högsta tänkbara priset för den man älskar – då kan man nog tala om en ny sorts kärlek och då kan man också kalla kärleksbudet för ett nytt bud.

Då handlar det om en kärlek som är beredd till uppoffringar, kärlek som kostar på, på riktigt.

Samtidigt som halva Sveriges befolkning satt och tittade på Eurovisionsschlagerfinalen igår kväll så var vi några stycken här i församlingen som diskuterade en pjäs vi just sett på Stadsteatern. I schlagerfinalen var förmodligen kärlek ett av de allra vanligaste orden i sångtexterna. Det bukar vara så och jag kom hem lagom för att se hur det under Danmarks bidrag vecklades ut en jättelik banderoll med ett hjärta och ordet LOVE i kolossalformat över scenen. Och det är ju så lätt att säga och sjunga det där ordet, åtminstone på engelska – LOVE hit och LOVE dit!

Pjäsen vi såg på stadsteatern, Sylvi, handlade också om kärlek. Men det var en mycket mer dyrköpt kärlek än den som det sjöngs om i schlagerfinalen. Miljön var småstadssocietet i slutet av 1800-talet. Sylvi är en ung föräldralös flicka som gift sig med sin 18 år äldre förmyndare. Han blev i hennes ögon den fadersgestalt hon förlorat när pappan dog, han blev den trygghet hon behövde. Möjligen förväxlade hon behovet av trygghet med kärlek för kär var hon knappast i honom, möjligen var det förmyndaren som tog beslutet åt henne att de skulle gifta sig och nu var hon fast. Hon möter då sin barndomskamrat Viktor och inser att han är den hon älskar. Men det är ju för sent för i hennes miljö var det inte möjligt att upplösa ett äktenskap – hon var instängd för livet och där på andra sidan fängelsemuren såg hon Viktor, han som var allt hon drömde om. Pjäsen slutar i katastrof. Den desperata Sylvi giftmördar sin make för att bli fri och döms till att tillbringa resten av sitt liv i fängelse.

Även om jag nu avslöjat hur det går så är det en pjäs klart värd att se för den lyckas problematisera inte bara äktenskapet utan också kärleken. Den kärlek som gör människor blinda för allt annat än den man älskar. Nu kan man hävda att den kärlek som Jesus talar om i evangeliet är en annan än den sexuellt laddade kärleken mellan man och kvinna i pjäsen. Och i nya testamentets grekiska avspeglas detta i två olika ord för kärlek: eros och agape. I pjäsen Sylvi handlade det om eros och i Johannesevangeliet används begreppet agape i texten vi hörde.

Men i pjäsen fanns också agape, eller snarare saknaden efter agape. Den agape-kärlek som Jesus beskriver är ju en självuppoffrande kärlek i motsats till eros-kärleken som är en egocentrisk kärlek. För även om den ger sken av att vara riktad mot den andra, den man är förälskad i, så är den i ännu högre grad riktad mot mig själv – det är ju mina behov som tillfredsställs i mötet med den jag är förälskad i. Med agape-kärleken är det tvärtom den andres behov som står i centrum. I pjäsen betraktar den äldre mannen sin unga hustru som sin ägodel, som ett smycke han bär som gör de andra männen avundsjuka eftersom hans fru är så vacker. Han kan inte tänka sig att släppa taget om henne även om han vet att hon inte älskar honom, för det är ju för honom hans behov som står i centrum, inte hennes. Och det är här agape-kärleken gör sig påmind i pjäsen i form av avsaknad av agape-kärlek. För om han hade älskat sin fru med den kärlek som Jesus beskriver så hade hennes lycka stått i centrum och då hade han varit beredd att offra sitt äktenskap med Sylvi för att hon skulle bli lycklig.

Nu kan man ju problematisera det ytterligare genom att säga att också Sylvi kunde valt agape-kärleken genom att stanna kvar i äktenskapet för sin makes skull. På samma sätt som många stannar kvar i ett kärlekslöst äktenskap för barnens skull. Men då är vi inne på ett fält som är minerat av plågsam kvinnohistoria – för hur många kvinnor är det inte som lärt sig att förneka sina egna behov för att alltid ställa andras behov i centrum. Risken är där uppenbar att man ger mer än man har och då gröps agape-kärleken ur och kvar blir bara bitterhet. Och det är den kritiska fråga som måste ställas till all självuppoffrande agape-kärlek: ger jag mer än jag har, till make, till barn, till sjuka föräldrar o s v – känner jag själv gränsen så jag märker när självuppoffrandet inte längre sker av kärlek? För när jag passerat den gränsen så börjar agape producera det gift som heter bitterhet, och det giftet är lika dödligt som det stryknin som användes i pjäsens giftmord!

Det var detta vi pratade om igår kväll, medan schlagerfinalisterna sådär lättvindigt sjöng om kärlek så pratade vi om kärlekens komplikationer, om förändrad äktenskapssyn, om att hålla ihop för barnens skull. Vi använde inte orden eros och agape men vi borde kanske gjort det – för språket styr oss mer än vi anar och därför är det kanske så att när Jesus ger oss ett nytt bud så skulle vi behöva ett nytt ord för kärlek. För nog är det den kamouflerat självupptagna eroskärleken som erövrat begreppet kärlek i vår tid. Kanske så till den milda grad att vi glömt bort den kärlek som Jesus talade om, den kärlek som inte söker sitt utan den andres bästa. Kanske måste vi börja med lite språkarkeologi och gräva fram några bortglömda begrepp som solidaritet, medmänsklighet, lojalitet och omtänksamhet! AMEN