3:e i påsk 2016

Den gode herden

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e i påsktiden 2016
Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 34:23-31
Epistel Hebr 13:20-21

Evangelium Joh 10:11-16
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Nu i veckan har vi nåtts av nyheten att ett hundratal journalister lyckats komma över enorma mängde dokument från en advokatfirma i Panama, en advokatfirma som verkar ha gjort till sin affärsidé att i maskopi med samvetslösa banker hjälpa rika kunder att komma undan skatt i sina hemländer. Isländske statsministern och brittiska premiärministern är bara två mäktiga och rika män som avslöjats av de där läckta dokumenten, därtill den svenska banken Nordea.

Det är mycket möjligt att alla de här transaktionerna varit helt lagliga, man har bara försökt utnyttja kryphål i lagstiftningen. Däremot är de knappast bevis på god moral och därför blir det ett sådant ramaskri när politiker försöker smita undan skatt på det här viset.

Låt oss nu tänka oss att det finns ett dokument där alla dina och mina synder står uppskrivna. Inte bara onda ord och handlingar utan också alla onda tankar som vi tänkt – all avundsjuka, all missunnsamhet, all skade­glädje, alla orena tankar och alla fega undanflykter. Även om inget av det där skulle vara kriminellt skulle det ändå skada oss om det kom ut. Tänk då tanken att det finns någon som vill ha det där dokumentet och hans enda motiv är att han vill utplåna allt som står där. Han vill förinta inte bara papperet och datafilen – han vill och kan dessutom göra all den där synden ogjord, göra så att den utplånas från själva verkligheten. Så total är förlåtelsen om du tar emot den av hela ditt hjärta, så låt oss då överlämna allt som blev fel i den gode herdens händer, för han äger makten att förlåta, att utplåna synd. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

Vad menar Jesus? Vilka är de andra fåren? Vilken är den andra fållan? Menade han helt enkelt att han hade andra lärjungar som inte stod framför honom vid just det här tillfället? Eller talar han om andra religioner? Är det så att Jesus uppenbarar sig också i andra religioner så att det trots alla olikheter till slut handlar om en enda flock där vi först en gång i himmelen kommer att se att trots alla olikheterna så var det samma Gud vi sökte?

De här frågorna är inte lätta och enligt min tolkning så får vi inget entydigt svar i Bibeln. Men vi får här och var små antydningar, som i dagens evangelium, antydningar som skulle kunna tolkas som att det skulle kunna finnas långt fler vägar till Gud än vi kunnat ana. Det här handlar ju t ex om frågan om kristen mission. Ska vi försöka omvända muslimer? Ska vi betrakta dem som vilseförda får som behöver hitta den fålla som vi kallar kristendom, eller kan vi vara trygga i att islam verkligen är en av de där andra fållorna som Jesus talar om?

Den här frågan tycker jag hör till de där frågorna där den enda rimliga ståndpunkten är ett visst mått av förvirring. Om det inte finns skäl för tvärsäkerhet så ska vi inte låtsas som att det finns det. Dessutom är för­virring ett i största allmänhet underskattat sinnestillstånd när det gäller tro. Den enda farliga förvirringen är den slappa förvirringen som utmynnar i en total relativism där varje åsikt och varje hållning anses lika rimlig eftersom vi ändå inte vet hur det egentligen är. Men det finns en annan sorts förvirring, en aktiv, nyfiken förvirring och just den tror jag uttrycker den mest sunda form av religiös tro som jag känner till. Och här kan vi koppla direkt till bilden av lammen som vaktas av den gode herden. Det som förväntas av lammen är nämligen att de lär sig lita på herden och inte på sig själva. För om lammet är alltför självsäkert i sin tro på sig själv så kommer det att strunta i herden och gå och drälla på egen hand. Och det är faktiskt farligt för i terrängen väntar faror som jag som lamm inte har en aning om. Det kan handla om raviner där jag kan ramla ner, taggiga buskar där jag kan fastna med min kardborreliknande päls, rovdjur som ligger och väntar på att jag ska komma tillräckligt långt bort från herden för att de ska våga attackera mig. Men det kan också handla om tjuvar som har en precis lika varm och len röst som herden, tjuvar som försöker locka mig bort från hjorden.

Ett alltför självsäkert lamm som totalt litar på sin egen orienteringsförmåga är därför i ständig livsfara. Och just när det gäller detta med tilltro till sin egen orienteringsförmåga så kan jag känna igen mig på ett lite plågsamt sätt. Jag råkar nämligen ha ett rätt hyfsat lokalsinne men samtidigt har jag en otrolig förmåga att överskatta detta mitt hyfsade lokalsinne. Därför har jag ibland både gått och paddlat väldigt vilse ute i vildmarken. Och jag tror att det är på ungefär samma sätt med vår tro. Vi kan ha en fast tro, en sund tro, en levande tro, men om den blir alltför självsäker i sina konkreta ställnings­taganden så kan den gå väldigt vilse. Vi är och förblir oerhört beroende av herden och det beroendet skulle jag vilja beskriva som att man bejakar sin förvirring. Man erkänner den. Även om alla andra verkar så tvärsäkra så behåller jag den där vaga känslan av förvirring som gör att jag fortfarande är vaksam, uppmärksam och nyfiken.

Framförallt tror jag att vi ska vara särskilt vaksamma när hela fårflocken plötsligt byter riktning. När alla andra börjar gå i en ny riktning så kan det vara så att de har goda skäl för det men det kan också vara så att ett enda får har hört fel, har hört en röst som han tycker låter som herdens röst men som i själva verket är en helt annan röst. Och det är här liknelsen mellan oss och fåren har en alldeles särskild poäng. Får är nämligen flockdjur och på många sätt är också vi människor det. Vi är känsliga för vad andra tycker, hur andra lever och hur de tänker. När det gäller en fårskock så kan det alltså räcka att ett enda får tar miste för att hela hjorden ska gå vilse. Det blir lätt så när man slutar tänka själv och bara räknar med att någon annan har tänkt.

Så även om Jesus talar vackert om fårhjorden så vill jag utfärda en varning för just det här flockbeteendet. Jag vet att det är otrendigt att tala för individualism i en tid där individualism inte precis är något honnörsord. I arbetslivet är det samarbete, teamet, som gäller, och i församlingen är det gemenskapen som betonas. Individualisten avfärdas med epitet som enspännare och soloåkare. Mycket i denna utveckling är positivt men där finns också en risk i att gemenskapen utplånar individen. Ett VI som inte utgörs av tydliga unika individer förvandlas till en massa, en skock, och det ansiktslösa kollektivet degenereras alltför ofta till ett drev, ett uppbåd, en pöbel där maktmänniskor plötsligt kan få skrämmande stor makt.

Jag tror inte att vi kan göra gemenskapen en större tjänst än genom att se till att dess individer finner sin individualitet och därmed sin unika plats i gemenskapen.

Så fortsätt att vara en fårskalle bland andra, fortsätt att söka dig till flocken men sluta aldrig att lyssna på egen hand. Bejaka din förvirring, lyssna till den där lilla motspänstiga rösten inom dig som protesterar trots att något verkar så självklart för alla andra i skocken. Varje litet får behöver lära känna den gode herdens röst så att man kan uppfatta den rakt igenom skränet från den tvärsäkra massan. Och ibland kan man faktiskt behöva gå rakt igenom hopen i motsatt riktning, t o m när hopen har rätt. För det som är rätt för dem behöver faktiskt inte vara rätt väg för dig.

Men hur var det då med den där frågan vi började med utifrån de där Jesusorden i evangeliet: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

Hur ska vi då se på andra religioner? Jag säger bara: cykelhjul i dimma, och den som undrar vad det betyder får följa med på kyrkkaffet. AMEN