3:e  i Påsktiden 2004 NÄSTA>
Gudstjänst i Kikås kapell
Stefan Risenfors

GT-text Hes 34:23-31
Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara. Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Epistel Heb 13:20-21
Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Evangelium Joh 10:11-16
Jesus sade: "Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde."

Predikan
Vi befinner oss i ett begravningskapell av den enkla anledningen att bakom mig hänger altartavlan med bilden av Jesus som den gode herden, den gode herde som Jesus just beskrev i dagens evangelium. På det avstånd ni sitter ser ni inte detaljerna i den här ikonen, men ni ser hur litet och ynkligt lammet ser ut i den gode herdens famn. Märkvärdigt litet! Proportionerna verkar inte stämma! Så små är väl inte lamm annat än om de är precis nyfödda! Men så är det kanske? Lammet på ikonen är kanske nyfött. Nyfött och hjälplöst.

Lammet är bilden av dig och mig. Så små är vi i den gode herdens famn, så små och så hjälplösa, som vore vi nyföda. Vanligen känner vi oss inte så. Skulle den här ikonen avbilda hur vi vanligen känner oss så skulle vi inte se ett litet nyfött lamm utan ett monstruöst stort får. Ett jättelikt får skulle fylla ut nästan hela tavlan och kanske skulle vi skymta en liten Jesus under fåret, en liten Jesus som skulle se ut att krossas under jättefårets tyngd.

Det där är ett problem. Vi har ett överviktsproblem och behöver banta för meningen är inte att vi ska vara överviktiga får utan små lamm. Annars stämmer inte altartavlan och den är tänkt som något slags facit över hur det borde vara.

Vad jag menar är att också om vi kallar oss kristna så har vi helt förvända proportioner i våra liv. Jesus har blivit alldeles för liten. Kanske inte i teorin men i praktiken. T.o.m. om vi skulle säga att Jesus är den störste och viktigaste i mitt liv så är det kanske vanligen så att han inte alls är det i praktiken.

Ja, smaka på de orden: Jesus är den störste och viktigaste i mitt liv – jag känner mig verkligen som det lilla lammet i den gode herdens famn!

Ja, vanligen kanske vi inte uttrycker oss så men varje kristen måste ju åtminstone tänka så! Gud kan ju inte ha någon annan position i en kristen människas liv än nummer ett! Det ligger ju i själva definitionen av begreppet Gud. Antingen har man en Gud och då är Han viktigast i livet eller också har man gett namnet Gud åt ett religiöst intresse som inte alls är viktigast i livet. Men det viktiga är att när Gud plockats ner från förstaplatsen i livet så är Gud inte längre Gud utan något annat som man rätteligen borde kalla något annat än just Gud. Annars blir det så förvirrat. Det blir så förvirrat och konstigt när ord töms på sitt innehåll för då kan ju två människor stå och tala om något som de tror är samma sak men som inte alls är samma sak!

Men om man nu tror på Gud eller åtminstone tror på något som man skulle kunna kalla Gud, men inte vill släppa kontrollen till Honom utan behålla den själv. Om man själv vill stå ensam på kommandobryggan på sitt livs fartyg och styra på egen hand utan att blanda in nån Gud. Kort sagt: om man vill vara sådär lagom kristen, utan överdrifter – hur gör man då?

Ja, då har vi ett problem med den kristna dogmatiken. För enligt 2000 år av kristen dogmatik och kyrklig förkunnelse så kan man inte överdriva Gud! Tvärtom: en av de klassiska kristna dogmerna lyder på latin; SEMPER MAJOR vilket betyder ALLTID STÖRRE! Gud är alltid större än varje beskrivning av Gud, ingen definition räcker till – Gud spränger dem alla och det ligger redan i själva begreppet Gud!

Men hallå där – får man då inte kalla sig kristen om man inte är sådär överdrivet religiös? Då blir det ju som med min gamla ateistiske högstadiekompis Lars. Han som var en av två ateister i klassen på högstadiet men som senare i livet blev superreligiös. När jag träffade honom för sådär 20 år sen kunde han inte säga vad han skulle göra nästa dag för han måste först vänta på vad hans hinduiske gud, Maharad Ji, skulle säga till honom. Han upplevde sig tydligen styrd in i minsta detalj – där kan man snacka om ett pyttelitet lamm och en jättestor Herde! Men skulle det då vara idealet – att lämna kontrollen sådär totalt över sitt liv? Att inte bara släppa upp Gud på kommandobryggan utan dessutom själv springa ner och gömma sig i maskinrummet!

Nej knappast! Om vi återvänder till bilden över hur det borde vara – alltså bilden på altartavlan – frågan är om det i det idealet ens måste ingå att vara religiös. Kyrkan har ju inget egenvärde utan är bara ett instrument för att föra mig närmare Gud. Men även om det i vår individualistiska tidsålder är många som avvisar kyrkan som en väg till Gud, så är vi fortfarande många andra som tror att kyrkan är Guds viktigaste redskap för att nå oss. Visst talar Gud på många sätt, och visst talar Gud också utanför allt vad kyrka och religion heter, men ändå tror jag att Guds röst är tydligare innanför kyrkan än utanför. Eller som gamle teaterchefen Per Lysander sa till mig när vi jämförde institution kontra fria grupper på teater och i kyrka, han sa: ”Man kan aldrig institutionalisera liv men däremot glimmar det till av liv väl så ofta inom institutionen som utanför den.”

Men fortfarande har vi inte rett ut det här riktigt: Får jag eller får jag inte använda begreppet Gud på något i mitt liv som påminner om Gud men som jag inte vill överlämna kontrollen åt. Jag har ett vagt minne av att Lill Lindfors någon gång på 60- eller 70-talet sjöng nån schlager som gick ut på att hon vill ha en man i väskan. Alltså: hon ville ha en karl som hon bara kunde plocka fram när hon behövde honom, men bara då. Får man på motsvarande sätt ”ha Gud i väskan”, i beredskap liksom, som en försäkring?

Ja, det är nog så att tron faktiskt ser ut på det viset för många av oss. Vi har Gud i väskan, ordentligt nerpackad men i beredskap för tjänstgöring när vi känner för det. Kanske på söndag förmiddag eller kanske bara när katastrofen drabbat mig – Gud som en sån där akutväska! Men det viktiga är att det är att väskan bara kan öppnas utifrån – det är vi som bestämmer när Gud ska släppas ut i våra liv! Och då har det blivit som den där parodin på altartavlan – det övergödda gigantiska fåret som satt sig på en liten förkrympt Jesus!

Men det måste finnas nåt emellan Lill Lindfors och min högstadiekompis Lars. Gud måste kunna vara Gud i den verkliga betydelsen av begreppet utan att jag blir nån förkrympt fundamentalist som flyr allt eget ansvar! Och jag tror att det är den bilden som altartavlan försöker uttrycka – att Gud ska få vara stor utan att jag försvinner. Kanske handlar det om att lyssna efter Guds röst i mitt eget inre, att erkänna att Guds tilltal är det som når mig när rösterna blandas – min röst och Guds röst. I mötet mellan det jordiska och det himmelska tror jag det verkliga Livet gömmer sig – som den glödande träbiten. Gud är elden och jag är träet – elden behöver träet och träet behöver elden för att glöd ska kunna uppstå. Och kanske landar då vår tolkning av altarikonen i att livet gömmer sig i en paradox: din storhet gömmer sig i din litenhet.

En sista bild – bilden av varmluftsballongen! När du blir liten så kan din litenhet antingen fyllas ut av jordiska intressenter – det är många som längtar efter att få fylla ut din tomhet, inte minst kommersiella intressen! Men din tomhet kan också fyllas ut av Gud. Det är som att du har två möjliga öppningar – antingen kan du släppa ut din tomhet i riktning mot Gud. Därmed skapas ett undertryck som Gud fyller ut. Eller också kan du släppa ut din tomhet i riktning mot Mammon och därmed skapar du ett undertryck som Mammon omedelbart fyller ut. Skillnaden blir enorm och det ska jag åskådliggöra med bilden av en varmluftsballong.

Om ballonghöljet i en varmluftsballong öppnas uppåt så släpps den uppvärmda luften ut och ballongen störtar mot marken – det är en bild för att öppna sig mot marknadskrafterna eller mot andra människor som tillåts ta över mitt liv. Om ballonghöljet däremot öppnas neråt så öppnas det mot brännaren som värmer upp luften och då stiger ballongen upp mot himlen - det är en bild för att öppna sig mot Gud.

Om du nu i eftermiddag eller senare i veckan träffar någon som inte varit med här i kapellet så skulle jag vilja att du försöker förklara för den människan hur prästen i predikan kunde koppla ihop den gode herden med en varmluftsballong. Lyckas du med den förklaringen så blir jag imponerad!

AMEN