Annandag påsk 2015  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan

GT-text Hes 37:1-10

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."

 Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.

 Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"

 Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

Epistel Apg 10:34-43

Petrus tog till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

 Evangelium Luk 24:13-35

Dagen efter sabbaten var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." - "Vad har hänt?" frågade han. De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte." Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?"

 De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: "Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon." Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Predikan

Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom…

Hur rimligt är det här? Att två av Jesu lärjungar skulle ha gått en hel mil tillsammans med honom på Påskdagens eftermiddag utan att känna igen honom! Men om vi tänker efter så inträffade samma sak tidigare igår – i Johannesevangeliets skildring av hur Maria från Magdala stod utanför den tomma graven tidigt på morgonen och vände sig om ”och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.”

Kan det vara så att Jesus hela tiden finns där men vi ser honom inte? Är det så att den uppståndne rent av vandrar vid vår sida varje dag men våra ögon är förblindade. Enligt Johannesevangeliet var det alltså en mil mellan Jerusalem och Emmaus, de två lärjungarna gick tillsammans med Jesus en hel mil. Och då slår det mig att det var precis vad jag gjorde igår eftermid­dag – jag och Leif gick härifrån Stensjökyrkan en mil in till Domkyrkan i Göteborg och det är ganska precis en mil. Det känns fortfarande i fötterna för en mil är ändå rätt långt i lågskor. Det var ju den ekumeniska påskvan­dringen som vi t o m med fått polistillstånd för och beställt en ny banderoll till. Halvvägs blev vi ytterligare några men från början vara vi bara två. Lite misslyckat kändes det, särskilt för mig som kommit med förslaget, för alla var ju inbjudna men när vi bara var två kunde vi inte ens få med oss alla fyra skyltarna med påskropet – därför står två fortfarande kvar här utanför.

Men det slår mig efteråt att det där kanske var en Emmausvandring där Leif och jag var de båda smått uppgivna lärjungarna. Kanske gick Jesus med oss hela tiden. Och det slår mig att vi kanske trots allt upptäckte Jesus tidigare än de båda lärjungarna gjorde det. Inte så att jag liksom såg tre skuggor där i solljuset trots att vi bara var två. Nej, men däremot kändes det bättre och bättre hela tiden längs vandringen. När vi gick där och önskade alla vi mötte Glad Påsk så kändes det plötsligt väldigt meningsfullt. När de andra anslutit så fick vi också med oss en massa påskliljor som vi delade ut längs vägen till alla vi mötte. Folk sken upp när vi önskade Glad Påsk och gav dem en påsklilja, de tackade och hälsade Glad Påsk tillbaka.

Jag tror helt enkelt att det var Jesus som gick med och han fanns där hela tiden, redan när Leif och jag gick ensamma första halvmilen. Det var han som gjorde att vi genomskådade det som såg ut som ett fiasko. Det var han som fyllde varje möte med en kort glimt av meningsfullhet och det var han som viskade att det här kan vara det mest väsentliga jag gjort det här året – att tillsammans med kristna från andra samfund gå där på Påskdagen och ropa det triumferande Påskropet mitt inne bland söndagsflanörerna i Göteborg. En liten patetisk demonstration – ungefär lika många som lärjungarna var från början – en oväntad närvaro men inte alls opassande. Det var nästan som om folket hade väntat på oss – på att de kristna skulle komma tågande och ropa sitt Påskrop. Det var ju ändå Påskdagen!

Det som gjorde det lättare att inse att fiaskot inte var något fiasko var att vi så nyss fått en påminnelse om hur segrarna ser ut i Guds rike. I fredags dog han ju på ett kors, något som såg ut som det totala misslyckandet men vi vet att det i själva verket var en seger större än alla andra segrar. Jag hade alltså mönstret i färskt minne. Det var som att jag på något sätt bar med mig den där tvärbjälken från Jesu kors – tvärbjälken som fungerar som ett bråkstreck rakt igenom tillvaron. Det som i världen anses stort och imponerande blir betydelselöst och det som i världen anses oansenligt blir plötsligt något oerhört väsentligt. Det som händer när vi för in ett bråk­streck i våra livs ekvationer, det är ju att allting inverteras. Tusen blir en tusendel och en tusendel blir plötsligt tusen. Så om Leif och jag utgjorde 2 av 7000 kyrkomedlemmar i församlingen så gjorde det där bråkstrecket från Lång­fredagen att vi förvandlades från knappt 0,3 promille till 3500 som gick den där påskvandringen.

Nu kan jag inte precis säga att vi kände oss som 3500 men det jag försöker säga är att det kändes meningsfullt trots att vi var så få och jag tror att det kan vara ett sätt att översätta Påskens budskap in i våra liv. Att helt enkelt se på hela resan från Långfredag till Påsk, se hur något fiaskoartat kan vändas till den största av segrar och sedan bära med sig det mönstret när vi betraktar våra liv. Då kan det bli så att Jesus uppenbarar sig lite överallt. Plötsligt är inte Emmaus något exklusivt, några undantagsupplevelser i särskilt benådade ögonblick när vi känner igen Jesus i starka andliga upplevelser. Istället breder Emmaus ut sig över varje dag i våra liv för med bråkstrecket från Långfredagen alltid till hands i bakfickan eller handväs­kan så inverteras de vanliga dagarnas vanliga små samtal till något alldeles oerhört, till något som kan förvandla liv, till något som är liv!

Ni känner till det där moderna ordspråket: Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var Livet! De där orden skildrar en allmänmänsklig upplevelse – att tiden bara rinner ifrån en, att man liksom inte får grepp om själva livet, tiden rinner ut mellan fingrarna när man försöker greppa den. Det där är en känsla som kan förvandlas till desperation och uppgivenhet över allting förgänglighet. Vi känner igen oss i Predikaren i Gamla Testamentet – han som ägde allt men genomskådande allt och konstaterade att allt i detta livet var ”tomhet och ett jagande efter vind.”

Men om vi börjar varje dag med att liksom montera in bråkstrecket från Långfredagen i den nya dagen så kan det bli så att vi betraktar varje ny dag som ännu en Emmausvandring. Med Påskdagen i ryggen kan vi då börja varje dag med att be ungefär så här:

Jesus, idag ska jag vandra med dig. Du låter mig styra, dit jag ska gå vill du också gå. Du ger mig helt fria händer. Du är beredd att följa mig vart som helst. Jag kommer inte att vara medveten om din närvaro hela tiden men knacka mig lite då och då på axeln så att jag påminns om att du är där. Låt denna nya dag verkligen få bli ännu en Emmausvandring där allt som händer blir en del av vårt samtal, det samtal där du kommer mig till mötes om och om igen. Hjälp mig att se det stora i det lilla, det betydelsefulla i det oansenliga och hjälp mig också att genomskåda alla uppblåsta tomrum som ständigt försöker ta plats i mitt liv. Jesus, jag lägger denna nya dag i dina händer – gör den till en Emmausvandring tillsammans med dig. AMEN