Påskdagen, andra årg 2016  NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text  Jes 25:6-9

Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.

På detta berg skall han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag.  Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden.

Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, han kom till vår räddning.

Episteltext      1 Kor 15:53-57

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.

Evangelium    Matt 28:1-20

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: 'Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.' Nu har jag sagt er detta." De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: "Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig."


Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: "Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er." Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Beredelsetal

Han skall utplåna döden för alltid. Det är profeten Jesaja som säger så ungefär 700 år före Jesus. Man kan tycka att om mänskligheten fanns här på jorden av en slump, utan inblandning av någon gudomlig makt, så borde vi efter miljoner år av evolution anpassat oss till detta enkla faktum att vi ska dö. Vi borde liksom vant oss vid tanken och utvecklat psykologiska försvarsmekanismer så att döden inte längre skulle vara skrämmande och främmande.

Men efter miljoner år av evolution så har vi fortfarande inte riktigt accepterat det där med döden. Trots att den haft så många år på sig så har döden fortfarande inte integrerats som något självklart i det mänskliga psyket. Vi uppfattar fortfarande efter alla dessa miljoner år döden som en inträngling, något främmande som inte hör hemma här.

Jesajas profetia och den tomma graven på Påskmorgonen bekräftar denna vår aning, denna vår protest. Döden hör inte till Guds originalritning för mänskligheten, någon kom in och kladdade på Guds ritning och därefter dras vi med en dissonans, en falsk skärande ton i den gudomliga symfoni som vi alla är en del av. Påskens budskap gör det möjligt för oss att tro på det orimliga, så låt oss då göra det och lämna ifrån oss allt det i våra liv som luktar död. Vi gör det när vi nu bekänner vår bortvändhet från Gud, från oss själva och från våra medmänniskor – låt oss be och bekänna …

Predikan

Men Jesus sade till dem: "Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig."

Det var alltså Jesu budskap till kvinnorna vid graven. Men varför ville han möta lärjungarna just i Galliléen? Att gå till Galliléen var att återvända. Det var ju där Jesus några år tidigare hade samlat lärjungarna. Det var deras hemtrakter och där de för första gången hade träffat varandra och mött Jesus. Den här predikan ska handla om att återvända, om att komma hem!

Om vi vill möta den uppståndne Jesus så måste vi kanske återvända i någon bemärkelse och jag vill ge några förslag till återvändelser.

1. Att återvända till livets smärtpunkter

Nu menar jag inte att återvända till när det gjorde ont senast i rent fysisk bemärkelse, utan jag menar psykisk smärta, själslig smärta. Den sortens smärta tror jag nämligen kan vara en av ingångarna till ditt inre Galliléen, det inre landskap där du kan få möta den uppståndne. Våra sår kan nämli­gen på något sätt vara ingångar till vår sanna mänsklighet. Jag vet att det ofta inte alls känns på det viset utan precis tvärtom. De där tillfällena som det gör ont att tänka på – vi kan uppleva att de lockar fram det sämsta i oss – hämndgirighet, bitterhet och ibland rent hat. De där känslorna kan ligga som ett lock över såret, ett tättslutande lock som gör det omöjligt för såret att läka. Men under det locket anar jag den där ingången till mitt inre Galliléen, någonstans nere i det som gör ont att tänka på tror jag att den uppståndne vill möta mig. Han vill möta mig i smärtpunkterna för där faller alla masker, där finns det sårade, gråtande barnet inom mig – där är jag sant mänsklig och bara där är jag villig att låta mig bäras. För vi slutar ju aldrig att någonstans inom oss mumla ”kan själv”, inget är så svårt som att kämpa ner sin stolthet och erkänna att jag faktiskt behöver hjälp. Jag vill gå själv, jag vill klara själv, jag vill vara stor och upprätt. Men tänk om det är så att det bara är i punkterna där du behöver bli buren, tänk om det är just där den uppståndne vill möta dig – när du är öppen för att låta hans styrka fylla din svaghet. Det ligger kanske ett djupare budskap i att Långfredagen ligger så nära Påskdagen – i nederlaget ligger kanske ingången till den allra största segern!

Så sluta fly från livets smärtpunkter – spåra upp dem som en blodhund och återvänd till dem för där kan finnas en av ingångarna till ditt inre Galliléen där just du kan möta den uppståndne!

2. Att återvända till barnet inom dig

Något av det mest slående med Jesus är hans ideliga prat om barn. Nästan 200 gånger i evangelierna förekommer ordet barn och detta i en miljö där barn inte räknades ö h t. Den religiösa sfären var ju den vuxne mannens område och ändå pratar Jesus så ofta om barn, om att vi måste bli som barn, om att Gud uppenbarar för barn det som vuxna inte kan se o s v. Om vi jämför evangelierna med andra samtida religiösa texter så misstänker jag att barnen är mer eller mindre helt frånvarande i de andra texterna. Här sticker alltså Jesus ut från sin samtid. Han känns helt enkelt mer modern för i vår tid har vi ju förstått hur viktig barndomen är för varje människa och hur vi i barndomen kan hitta förklaringar till mycket av det som verkar gåtfullt i hur vi beter oss som vuxna.

Jag vet inte om ni har tänkt på hur vanligt det är i romaner och filmer att huvudpersonen återvänder till sin barndomsmiljö. Om och om igen möter vi dessa återvändelser. Också utanför fiktionen har det blivit vanligt med hemvändardagar där snart sagt varje liten by ska ha sin hemvändardag där alla som vuxit upp i byn förväntas återvända.

Kanske har allt det här att göra med att vi är så många som flyttar från vår barndomsmiljö. Kan vi göra en enkel handuppräckningsenkät – hur många är det här som idag bor i en annan kommun än där ni växte upp? …. För 100 år sedan hade det sett helt annorlunda ut – då var vi mycket mer bundna till vår uppväxtmiljö.  Alla vi som flyttat har lämnat någonting, där finns alltså också i rent geografisk bemärkelse något att återvända till. Men också om du bott i Mölndal hela ditt liv så är barndomen ändå ett annat landskap. Poeten Kristina Lugn lär ha sagt att hon alltid i sin plånbok bär med sig ett porträtt av sig själv som femåring. Hon vill regelbundet plocka upp det där porträttet och fundera över hur långt hon har avlägsnat sig från den där femåringen. Och kanske är det precis vad vi behöver göra – regelbundet återvända till den vi en gång var, innan vi gjorde karriär, innan vi började låtsas och spela en massa vuxenroller. Ja, jag tror att en av ingångarna till det inre Galileen där den uppståndne väntar på dig – jag tror att en sådan ingång finns i ett återvändande till den du var som barn!

3. Att återvända till marginalen

Den uppståndne Jesus ville alltså möta sina lärjungar i Galileen. Galileen låg avlägset till från Jerusalem. Sådär 15 mil fågelvägen låter kanske inte så mycket i våra öron men tänk på att man färdades till fots, och dessutom låg det främmande Samarien emellan, så många judar som skulle vandra från Jerusalem i söder till Galileen i norr gick förmodligen en omväg runt Samarien för att slippa glåpord och stenkastning som man kunde förvänta sig pga. fiendskapen mellan judar och samarier. Så Galileen låg avlägset ur Jerusalems perspektiv. Och Jerusalems perspektiv var det självklara, det fanns liksom ingen självklar andrastad i Israel utan det fanns bara Jerusa­lem och det var där all den religiösa och politiska makten var samlad.

Att återvända till Galileen var alltså att återvända till marginalen, till bonnlandet, det primitiva bonnlandet som befolkades av mindre upplysta, enkla människor med små horisonter. I Sverige idag talas det ju ofta om den växande klyftan mellan stad och land och det talas om hur missnöjes­partier lätt kan få fäste i en landsbygd som präglas av utflyttning, arbets­löshet och medieskugga. Och ni har kanske alla åkt genom de där landska­pen fyllda av nedlagda fabriker, igenvuxna bensinstationer och till salu-skyltar. På Jesu tid fanns ju knappast någon urbanisering att tala om – därför var Galileen inte öde som en del av den svenska landsbygden. Där levde mycket folk som försörjde sig på jordbruk och fiske, så riktigt så marginaliserat var kanske inte Galileen, men galiléerna med sin utpräglade arameiska dialekt var ändå föraktade av etablissemanget i Jerusalem. Att återvända till Galileen var alltså för lärjungarna att återvända till marginalen.

Hur ser marginalen ut i ditt liv? Det där och dom där som kanske en gång fanns mitt i ditt liv, men som gradvis försvunnit ut i marginalen. Finns där något att återvända till? Kanske ett försummat intresse, något som en gång var det viktigaste av allt i ditt liv, något sammanhang där du kände dig mer levande, mer närvarande?! Att återvända till det som marginaliserats tror jag kan vara en av ingångarna till ditt inre Galileen. Om inte annat så för att det innebär en fokusförskjutning och vi människor mår ofta bra av att då och då ändra fokus och förskjuta perspektiven. Det innebär att självklar­heterna inte längre ter sig lika självklara, det skapar ett slags dynamik åt livet. En dynamik som ibland har förmågan att bryta upp låsningar och blockeringar som behöver brytas upp.

Att bli lite nyfiken på sina marginaler, sina utmarker, det kan alltså öppna upp perspektiven. I den där försummade skuggan kan du göra upptäckter som rubbar jämvikten och stabiliteten och just därför tror jag att där finns en av ingångarna. Men det kanske inte är en ingång till ett inre Galileen utan kanske tvärtom en ingång från andra hållet, en ingång för Jesus in i ditt liv. När dina inre mentala kontinentalplattor rubbas något ur sitt fast­låsta läge, så kan där skapas sprickor där påsktron plötsligt kan få fäste, sprickor där påskljuset får möjlighet att sippra in på ett helt nytt sätt. Det kan bli ungefär som i ett schackparti där allt känns låst och omöjligt, plöts­ligt ett öppnande drag som förändrar hela partiet! Fröet till den öppningen kan ligga dolt just i dina marginaler, så utforska dem med nyfikenhet och förväntan!

Mot slutet av dagens evangelium har lärjungarna kommit fram till Galileen där det står att de faller ner och tillber honom, men några tvivlade! Ja, det står faktiskt så och jag tycker att det är alldeles underbart. Det finns plats också för tvivlarna mitt i påskjublet. Ja, kanske t o m mer plats för tvivlarna än för de tvärsäkra. För i tvärsäkerheten finns inga ingångar men det finns det i tvivlet och ingångar är precis vad han behöver – den uppståndne som väntar på dig – kanske i smärtpunkterna, kanske i barnet inom dig och kanske i ditt livs marginaler. AMEN