Påskdagen,  2011-04-24  NÄSTA>
Påsknattsmässa i Fågelbergskyrkan och Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

 

GT-text högmässa Jona 2:1-11

 Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk.

 Därifrån bad han till Herren, sin Gud: Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmarna fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud.

Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen? Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt.
Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel.
De som dyrkar falska gudar överger sin trofaste hjälpare. Men jag skall offra åt dig under lovsång och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren.
På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.

 

Epistel högmässa Apg 13:32-37

 

Paulus sade: "Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag. Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David. Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen. David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen. Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse."

 

 

Evangelium högmässa Joh 20:1-18

 

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom." Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

 

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud." Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

 

Beredelsetal

 

Den här dagen handlar om att säga nej till mörker och död och ta emot ljuset i mitt liv. Men för att kunna ta emot ljuset måste jag först erkänna mörkret i mitt liv – så låt oss då göra det i vår syndabekännelse…

 

Predikan

 

När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han

 

Så beskriver evangelisten Johannes Maria från Magdalas möte med den uppståndne Jesus utanför den tomma graven. Hon kände inte igen honom! Och det här inträffar ju flera gånger med den uppståndne Jesus – inte ens hans allra närmaste vänner känner igen honom efter uppståndelsen. Så var det ju också med de båda lärjungar som gick tillsammans med Jesus till Emmaus efter påskhögtiden. De gick tillsammans och pratade en hel mil och ändå kände de inte igen honom under hela långa vandringen.

 

 Varför kände inte Maria igen Jesus? Ja, kanske var det för att hon hade väntat sig en död kropp och inte en levande människa som kunde förväxlas med trädgårdsvakten. Kanske är våra sinnen precis så opålitliga, precis så subjektiva och styrda av våra förväntningar så att vi hela tiden låter oss luras. Vi ser vad vi väntar oss se, och vi hör vad vi väntar oss höra. Enda undantaget är små barn som ännu inte lärt sig vad de ska vänta sig, små barn som i sagan om kejsarens nya kläder – små barn som tillåter sig att se det de faktiskt ser. Och kanske var det därför Jesus sade de berömda orden om barnen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Men vi vuxna eller nästan vuxna, vi har så svårt för att vara nollställda och vidöppna, vi är så styrda av våra förväntningar så att våra sinnen hela tiden sviker oss. Kanske var det därför Maria inte kände igen Jesus – han skulle ju inte vara där, han skulle ju ligga livlös inne i graven!

 

När jag hade kommit så här långt i mina predikoförberedelser så fick jag plötsligt en sång i mina tankar, en av de där sångerna som fastnat, som man inte blir av med utan som dyker upp lite då och då. Sången var Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt” från tidigt 70-tal. Och det var just titelfrasen som gjorde att jag kom att tänka på den här sången – ögon känsliga för grönt.

 

Jag tänker mig nämligen att när Maria stod där utanför graven så var hennes ögon inte känsliga för grönt. Grönt är ju livets färg och Marias ögon var just då bara känsliga för död. Och jag tror att många som upplevt djupt sorg kan känna igen sig – i sorgen så blir inte ens det roliga roligt. Alla tidigare glädjeämnen mister sin glans för det ligger som en grå hinna över allting. Det är som ett filter över ögonen, ett filter som inte släpper igenom något annat än just det som bekräftar min sorg. För de allra flesta som drabbas är ju det här ett övergående tillstånd och efter en tid ser man återigen livet i fullfärg – de glädjeämnen jag faktiskt har kvar blir synliga igen och jag återvänder till livet. Men i det akuta sorgestadiet så är mina ögon känsliga enbart för död och för det som bekräftar min sorg.

 

Frågan till dig och mig denna Påskdag blir då: Är det så att jag i likhet med Maria har den Uppståndne alldeles inpå mig utan att känna igen honom? Hjalmar Gullberg skriver:               
              Den regeln har ej blivit överträdd:  är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

 

Men kanske är det inte Gud som kamouflerar sig, kanske är det mina ögon som inte längre är känsliga för en levande Gud?

 

Jag vill återvända till Barbro Hörbergs sång, dels för att den var en spontan association och jag tror att sanningen ofta ligger i det spontana, dels för att jag tror att den sången bättre förmår skildra miraklet med den tomma graven än många tunga dogmatiska texter. När vi står inför det ogripbara och allra mest underbara så behöver vi ett språk som inte definierar och sluter in, utan ett öppet språk, ett språk som mer är en språngbräda. Därför har kyrkan i alla tider behövt konsten och kulturen, och inte minst lyrik och musik, för där finns det där språket som öppnar, som är en början men inte ett slut. Därför vill jag sluta med att läsa Barbro Hörbergs text eftersom den skildrar hur verkligheten ibland kan bli helt förändrad när mina ögon blivit känsliga för det jag tidigare gått förbi. Hon sjunger om en förälskelse men jag tror att orden går att tillämpa också på en uppstånden Jesus, en Jesus som plötsligt inte längre är sig lik! När jag läser – tänk då på orden om statyn som fick ändra alla orden i sin sång – kanske kan denna Påskdag ändra orden också i din sång! I det innestängande dogmatiska språket kallas det paradigmskifte, det kan göra ont men det är mycket mer spännande än det låter:

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.
Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.
Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu.