Långfredag 2015 i Stensjökyrkan   NÄSTA>

GT-text Jes 53:1-12

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Epistel Hebr 10:19-25

Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Evangelium Joh 19:17-37

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.” Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
Psalm 142: 1-2
Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skrift­ordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

 Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.
BLÅS UT ALTARLJUS - Psalm 142:3-4
Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.

Predikan
När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade…

Det är Johannes som berättar det här och det kan låta självupptaget … den lärjunge som Jesus älskade. Men han säger inte att Jesus inte älskade de andra lika mycket. Han talar bara om sig själv, om det han själv upplever. Han upplever sig vara särskilt älskad av Jesus. Den lärjunge som Jesus älskade.. Fem gånger återkommer det här uttrycket i Johannesevangeliet, och det dyker upp först i samband med påskhändelserna – före, under och efter Jesu död på korset. Kanske var det just den här veckans händelser som gjorde att Johannes identifierade sig som särskilt älskad av Jesus, som utvald, som något slags favorit.

Men då slår jantelagen till igen och säger att om någon upplever sig vara älsklingslärjunge och favorit så måste han ju samtidigt uppleva att de andra inte är lika älskade för det ligger ju en jämförelse i orden älsklingslärjunge och favorit! Men det där andra ledet i resonemanget, det om de andra, behöver vi faktiskt inte ägna oss åt. Så där tror jag vi måste skaka av oss vår ödmjukhet, Jantelagen har aldrig varit nyttig för oss och då ska vi inte heller tvinga in Johannes under den. Så jag låter Johannes tro att han verkli­gen var mer älskad än någon annan av lärjungarna och jag vill att du och jag den här Långfreda­gen gör likadant! Jag vill att du ser dig som alldeles särskilt älskad av Jesus. Låt bara bli att ransonera Jesu kärlek till de andra – nöj dig med att notera din känsla av att just du är älskad, besinningslöst älskad, vettlöst älskad av mannen som idag hänger på ett kors. Just idag behöver du inte tänka på de andra, alla andra dagar kan du göra det och konstatera Jesus kärlek till dem – den som ska strömma ut genom dig. Men just idag, inför korset får du vara gränslöst självupptagen – det är för dig Jesus dör på korset, bara för dig!

Jag vet att det här är svårt för det är så förbjudna känslor, allra mest här i kyrkan är det vanligen en förbjuden tanke att sätta sig själv före alla andra. Här i kyrkan får vi ständigt höra att vi är till för de andra och vi påminns ofta om självupptagenhetens svåra synd. Men Långfredagen måste få vara ett undantag, den här dagen måste det få vara bara du och Jesus – idag finns de inte – din familj, dina grannar och vänner, de svältande, tiggarna utanför affären, de nödställda i Syrien – idag behöver du inte se dem för idag är det bara du och Jesus. Idag gäller det bara dig och det gäller inget mindre än ditt liv – idag lägger du den grund som du ska grunda alla andra dagar under året på. För att du ibland ska orka bortse från dina egna behov och leva för andra så måste du en dag under året ställa dig själv i centrum. Det vill säga i centrum av alla människor, för den som verkligen står i centrum är han som hänger på korset. Alla andra dagar strålar hans kärlek ut mot alla människor men just idag, från korset, strålar den bara mot dig!

Idag ska du dra in det där syrerika andetaget som tävlingssimmaren drar kanske en enda gång under 50-meterslängden i bassängen. Idag ska du dra in Jesu kärlek så att du är syresatt för hela året, idag är det du och Jesus och ingen annan!

Ja, kanske överdrev jag lite – det är klart att du får andas de andra dagarna också, det är klart att du får ta emot Jesu kärlek varje dag i ditt liv. Men de dagarna får du den för att ge den vidare till alla du möter. Just idag får du ta emot Jesu kärlek och behålla den för dig själv. Idag är det stora stoppet vid bränsledepån för påfyllning, just idag anländer bunkringspråmen till ditt skepp och dina tankar ska fyllas till brädden. Just idag får du vara lika självupptagen som Johannes och som David i herdepsalmen när han sjunger: Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Det som händer när Jesus dör för dig på det där korset, det kan vi aldrig riktigt förstå. Visst har det gjorts försök, av kyrkofäderna Tetullianus och Augustinus och av ärkebiskopen Anselm av Canterbury på 1100-talet och av många andra i deras och andras efterföljd. Det mest absurda begreppet i det svenska sammanhanget är Försonings­striden – den gjorde att Svenska Missionsförbundet bildades 1878 och anledningen var att prästen Paul Peter Waldenström inte kunde acceptera kyrkans officiella objektiva syn på försoningen utan skapade den sk subjektiva försoningsläran. Därför blev han utesluten ur prästämbetet och startade Missionsförbundet. Splittringen kallades Försoningsstriden … smaka på ordet – försoningsstriden! Mer absurt än så kan språket inte bli! 

Idag ryms Waldenströms syn på försoningen gott och väl inom Svenska kyrkan och framförallt är det inget vi bråkar om längre. För i djupet måste vi alla acceptera att ingen riktigt kan förstå kristendomens allra djupaste mysterium – det som hände när Jesus dog på korset – för dig! Idag bara för dig! De orden – FÖR DIG – upprepas ju för övrigt varje gång du firar natt­vard – då upprepas FÖR DIG UTGIVEN … FÖR DIG UTGJUTET .. och i tanken får du föras tillbaks till Långfredagen då Jesus dog bara för dig!

Det sägs ofta att vår tid är individualismens tidevarv och för några veckor sedan visade jag för er den där världskartan över värderingar som visar att av 61 länder så är Sverige näst Japan det mest individualistiska landet i världen. Samtidigt skäms vi lite för det här, för individualism anses inte riktigt fint. Individualism är inte precis något honnörsord idag, i arbetslivet är det samarbete, teamet, som gäller, och i församlingen är det gemen­skapen som betonas. Individualisten avfärdas med epitet som enspännare och soloåkare. Det finns något grundläggande gott i detta, men där finns också en risk i att gemenskapen utplånar individen. Ett VI som inte utgörs av tydliga unika individer förvandlas till en massa, och det ansiktslösa kollektivet degenereras alltför ofta till ett drev, ett uppbåd, en pöbel där maktmänniskor plötsligt kan få skrämmande stor makt.

Jag tror inte att vi kan göra gemenskapen en större tjänst än genom att se till att dess individer finner sin individualitet och därmed sin unika plats i gemenskapen. Och därför tror jag så mycket på att du just idag ställer dig helt ensam inför korset – för att du precis som Johannes ska bli en verklig individ: en människa som upplever sig unik, utvald av Gud och älskad av Jesus mer än någon annan människa!

Ibland ifrågasätts det om det verkligen var lärjungen Johannes som skrev Johannesevangeliet men för egen del är jag rätt övertygad om att det var så – åtminstone är jag övertygad om att det skrevs utifrån muntliga berättelser som härstam­made från lärjungen Johannes. Och det vi då kan konstatera är att Johannesevangeliet skiljer sig så mycket från de andra evangelisternas berättelse. Matteus, Markus och Lukas ger mycket mer raka, kronologiska och avskalade berättelser om vad som hände under Jesu liv. Men Johannes tar sig friheter, han inte bara berättar utan han tolkar också, han går själv in i berättelsen och blir en del av den mycket mer än de andra evangelisterna. I mina ögon tyder det här på en mycket god självkänsla. Johannes ser sig inte bara som en anonym protokollförare som så exakt som möjligt ska återge vad som hände utan han ser sig mer som en ambassadör som stolt konstaterar att han fått en fullmakt att tala i sin Mästares ställe. Han är ett befullmäktigat ombud som kan ta sig friheter just för att han är så trygg i sin identitet som särskilt älskad av Jesus.

Här tycker jag att Johannes är en förebild för alla kristna. Vårt uppdrag i hans efterföljd är att inte bara återupprepa berättelser vi hört utan integrera dessa berättelser om Jesus i våra egna liv. Då är det helt OK att vi kommer till olika slutsatser i en mängd frågor – för det sker något annat när evangeliet blandas med mitt liv än när det blandas med ditt liv! Visst har evangeliet en gemensam kärna men om vi gör som Johannes och integrerar det i våra egna liv så skapas helt unika blandningar för varje individ. Det är detta som fundamentalisterna inte förstått – för dem betyder bokstäverna allt och därför blir de så hårda i sina fördömanden av dem som tycker annorlunda. Men evangelisten Johannes dementerar en gång för alla fundamentalismens fyrkantiga hårdhet – han visar oss att det finns många ingångar i Jesus och ännu fler utgångar! Ibland döljs fundamentalismens fara bakom kristna värdeord som ödmjukhet – att vara ödmjuk inför Bibelordet. Men det vi kallar ödmjuk­het är ibland förklädd rädsla. I 1 Johannesbrevet står det:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.

Rädsla fördrivs alltså av kärlek. Kärlek är den enda verksamma medicinen mot rädsla. Och idag är det den stora Påfyllningens dag – idag står du helt ensam inför Jesus på korset och det som strömmar emot dig från honom är inget annat än kärlek. Kärlek förklädd till smärta, kärlek förklädd till ångestrop och desperation inför denna omänskliga grymhet som utspelas inför våra ögon inte bara där och då, utan också i vår värld idag där ondskan gång på gång verkar triumfera över kärleken. Men det där är bara en illusion för ondskan kan aldrig segra över kärleken. Precis som mörkret är försvarslöst mot ljuset är ondskan försvarslös inför kärleken. Han som faktiskt segrar i det som ser ut som ett totalt nederlag på korset, han visar oss att i Guds rike mäts segrar med lite andra mått än i världen. Och han visar oss också kärlekens makt, den kärlekens makt över ondskan som Ölandspoeten Lennart Sjögren uttrycker så här:

Det är inte lien som biter gräset
det är gräset som till sist
äter ner lien till en smal klinga utan stål
-nersövd till rost
sover den sen
i det övervuxna gräset.

Så låt då den kärleken fylla dig idag – den strömmar aldrig så rikt som just från Jesus på korset. Så stå där ensam den här Långfredagen och låt dig fyllas för hela året – av en kärlek som fördriver all rädsla och besegrar all ondska, allt hat och allt lidande! AMEN