Långfredagen 2013 Markusserien  NÄSTA>
Jesu gravläggning - Fågelbergskyrkan kl 15.00

Mark 15:42-47

Då det redan hade blivit kväll - det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten - kom Josef från Arimataia, en ansedd rådsherre, som också han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus blev förvånad över att Jesus redan skulle ha dött. Han kallade till sig officeren och frågade om Jesus verkligen var död. När han fick veta det av officeren skänkte han Josef den döda kroppen. Josef köpte linnetyg, tog ner honom och svepte honom i tyget. Han lade honom i en grav som var uthuggen i berget och rullade en sten för ingången till graven. Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.

 Josef från Arimataia var medlem av judarnas motsvarighet till Högsta Domstolen – Stora Rådet. Fast Stora Rådet hade ännu mycket större befogenheter. I Stora Rådet fanns två män som anade att Jesus verkligen var Messias – Nikodemos och Josef. Nikodemos uppsökte Jesus en mörk natt för att få veta mer om honom och han försvarade också Jesus lite lamt under förhören tidigare den här veckan. Josef träder fram ur skuggorna först sedan Jesus dött – han vill begrava den döda kroppen. Kanske var det skuldkänslor som drev honom. Han hade ju suttit med i Rådet som dömt Jesus och han anade nog att det var en rättfärdig man han hade dömt. Han hade ett ansvar för det som skett men han kunde inte rädda livet på Jesus, bara en lite patetisk gottgöring i form av att ge den döda kroppen ett värdigt vilorum. Han kunde inte stå ut med tanken att det skulle gå med Jesu döda kropp som med andra korsfästa – de fick hänga kvar som föda för asätande fåglar, hänga kvar på sina kors som något slags varningsmärken – så går det om du hotar makten!

Det krävdes troligen rätt mycket mod av Josef för att våga bege sig till Pilatus med sin lite märkliga begäran, han riskerade sitt anseende när han visade vördnad inför en avrättad upprorsmakare. Men för Josef var det ändå betydligt ofarligare att närma sig en död Jesus än en levande.

Så är det också idag! Den döde Jesus är mycket bekvämare och ofarligare att umgås med. Honom kan vi hantera och forma efter våra egna önskemål. Visst gör berättelserna om honom lite motstånd om vi gör en alltför privat och subjektiv tolkning av vem han var. Men en död Jesus låter sig ändå formas av våra förväntningar och våra krav på anständighet och rimlighet. En död Jesus kan vi göra till en avbild av oss själva och vår kultur, han gör nämligen inte motstånd och därför nöjer sig många med att umgås med en död Jesus - ett formbart lik som följsamt kan ge mig all den bekräftelse jag behöver på min egen andliga och moraliska förträfflighet!

Med den levande Jesus är det annorlunda, mycket annorlunda. Att dyrka en död Jesus är att dyrka en avgud, att dyrka sin egen spegelbild i något idealiserad form. Men att söka en levande Jesus är att utsätta sig för den levande Gudens tilltal här och nu. En Gud som ohjälpligt genomskådar alla mina flyktförsök och fromma undanflykter. En Gud som inte låter sig formas efter mina önskemål men som, en liten bit i taget, vill forma mig till den avbild av sig själv som han en gång skapade människan till att vara.

Vår kristna kallelse är inte att vara nåt slags fromma begravnings­entrepre­nörer som vårdar och balsamerar en död Jesus. Nej, vi är kallade att leva med en levande Kristus, och det första vi måste offra i mötet med en levande Kristus det är vår tvärsäkerhet. En död Jesus ligger där jag eller någon annan självutnämnd begravningsentreprenör har lagt honom, men en levande Jesus vet jag aldrig var jag har! När jag tror att jag har honom under kontroll, när jag tror att jag har hittat formeln som definierar honom, när jag tror att jag hittat den mänskli­ga gemenskap som härbärgerar honom, så slår jag mig gärna till ro. Och så låter jag livet, också det fromma livet, gå sin gilla gång i väl upptrampade spår. Den andliga vaksamheten mattas, den klara blicken grumlas och till slut ser jag inte att den Jesus vi alla står samlade omkring är ett välbalsamerat lik i stället för den levande Kristus som vi trodde oss ha i vår mitt!

Den levande Kristus var kanske verkligen i vår mitt en gång, men vi lät honom dö där. Fast vi märkte det inte, den gången slocknade inte solen, den gången blev det ingen jordbävning utan han somnade in helt stilla utan att någon märkte något. Hade vi haft ögonkontakt med honom så hade vi märkt att blicken slocknade, men vi var distraherade av något annat - det är ju så mycket som ständigt drar oss bort från Honom - så vi märkte inget. Att han dog hos oss betyder att han gick vidare medan vi blev kvar, blev kvar kring liket som vi trodde var vid liv!

Israels folk fick tillbringa 40 år i öknen besinnande sin egen trolöshet. Vi har nu 40 timmar mellan Jesu död och hans uppståndelse - låt oss ägna de timmarna åt att betrakta det rum som vi har gett Kristus i våra liv: är det en liten nisch stor nog för en balsamerat lik eller är det verkligen hela hjärtat där Kristus får rum att leva - leva i mig! Vilken Jesus är din Jesus, den döde eller den levande? AMEN

Psalm 460

Bön

Herre Kristus, du Guds starka ord. Du har sannerligen inte vänt tillbaka till Gud utan att ha uträttat det du skulle verka. Du har gått ner i jordens sköte, ner i graven och dödsriket. Och du stiger ner i våra hjärtan, ända ner i det undermedvetnas djupaste rum.

 Vi kan inte fly ifrån dig, ty överallt är du före oss. Vi kan inte komma undan dig genom att bli materialister, ty du har uppfyllt allt – även materien. Vi kan inte ens komma undan dig när vi dör, ty du kallar på de döda lika väl som på de levande.

 I dig är liv, och livet är människornas ljus. I ditt ljus ser vi ljus. Hjälp oss då att inte vara rädda för ljuset utan ta emot det ända in i de innersta skrymslena av oss själva, fastän vi tycker att så mycket mörker krupit ihop där. Ty varken döden eller mörkret eller nuet eller framtiden skall kunna skilja oss från din kärlek i Jesus Kristus.