Långfredagen 2009  NÄSTA>

Gudstjänst i Stensjökyrkan kl.10

Stefan Risenfors

GT-text Jes. 53:1-12

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Epistel 1 Kor 2:1-10

När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.
Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till - om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

 

Evangelium Mark 15:21-41

En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingades av soldaterna att bära Jesu kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung. (142 vers 1-2)
Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu och stig ner från korset." Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom." Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom. 
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eloi, Eloi, lema sabach-tani?" (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom." Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

vers 3-4 - medan vi sjunger släcker  Stefan altarljuset)

När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: "Den mannen måste ha varit Guds son."
Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.

 Predikan

”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” Så skrev Paulus till församlingen i Korint i dagens episteltext. Och lite längre fram i samma brev skriver han: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet …” 

Lite tidigare i brevet skriver han: ”… men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna…”

Alltså: i Paulus ögon är den korsfäste Jesus uttryck för en hemlighetsfull vishet som samtidigt är en dårskap för världen.

 Men hur kan någon begära att vi ska kunna tro på något som ter sig som dårskap, vansinne, absurditeter och ren idioti? Enda anledningen är väl att man har ett så stort förtroende för dem som hävdar att det handlar om en gudomlig vishet. Det kan räcka som skäl till att med något slags förväntan närma sig mysteriet men det räcker knappast på sikt. Med tiden behöver varje troende skaffa sig ett eget skäl för att tro på det där gåtfulla som enligt kristen tro hände när Jesus dog på korset.

 Fast vi måste kanske då först repetera vad kristen tro säger om Jesu död på korset: Enligt kristen tro så var det nödvändigt att Jesus dog på korset för därigenom offrade han sig för våra synder. Vi lever inte alltid som vi borde och därmed uppstår en skuld inte bara gentemot varandra utan också mot Gud – den skulden utplånas när Jesus dör på korset. Ungefär så kan man sammanfatta den innersta kärnan i den kristna tron, det vi kallar försonings­mysteriet. Motivet att skuld utplånas genom att någon dör i andras ställe känner vi igen från den religiösa miljö som var självklar för Jesus och hans samtida i Israel. Försoningsdagen hade vid Jesu tid firats varje år i många hundra år – det var då översteprästen gick in i det allra heligaste i Jerusa­lems tempel och offrade en bock. Bockens blod ansågs rena folkets synder under det gångna året – här har vi alltså motivet att någon offras för andras skuld och det här var troligen helt självklart för en jude vid den här tiden.

 I predikan för snart två veckor sedan var jag inne på det här temat när jag tog upp den sk försoningsstriden inom Svenska kyrkan för 130 år sedan. Det handlar om en teologisk strid där en präst i Svensk kyrkan, Paul Peter Waldenström, till slut såg sig tvingad att bilda Svenska Missionsförbundet. Den predikan avslutades så här:

Men bara för att den här tolkningen var näraliggande för judar för 2000 år sedan så behöver den inte vara naturlig för oss idag. Det ställningstagande som PP Waldenström gjorde för 130 år sedan när han avvisade tanken att Guds vrede måste stillas genom blodsoffer – det ställningstagandet är nog det allra vanligaste i Svenska kyrkan idag.  Och när vi fortfarande idag talar och sjunger om Kristus som överste­präst, om Jesu offerdöd, om Jesus som offerlammet o s v. Så får vi se det mer som poesi än som juridik – Gud är inte en blodtörstig despot som kräver offer, oavsett hur mycket människan har syndat! Nej, var det något som Jesus visade oss så var det att Gud är kärlek, bara kärlek! Visst kan kärleken känna vrede men bara mot synden, aldrig mot syndaren!

Så slutade predikan på 5:e söndagen i fastan, söndagen med rubriken Försonaren. Och där vill jag fortsätta idag på Långfredagen för även om kopplingen till offret i templet kunde kännas näraliggande för en jude på Jesu tid så var ändå juden Paulus medveten om att detta redan vid den här tiden var en dårskap för den som inte var judeEn dårskap för hedning­arna” skrev han ju till församlingen i Korint.

 Och då återvänder vi till utmaningen: om inte ens Paulus samtida utanför Israels gränser kunde se något annan än dårskap i Jesu korsfästelse, hur kan man då begära att vi som dessutom har ett kulturellt avstånd av 2000 år ska kunna se det som något annat än dårskap? När man är barn kan det räcka med att någon som man har förtroende säger att det är så men för oss vuxna krävs det något mer för att kunna tro!

 Jag tror att judendomen kan hjälpa oss också i det avseendet – judendomen gav ju oss den ursprungliga tolkningsramen med kopplingen till offret i templet och judendomen ger oss 1900 år senare, genom den judiske filoso­fen Martin Buber, en nyckel som kan öppna vår egen dörr till för­sonings­mysteriet. Det handlar om hans sk dialogiska princip vilken förenklat betyder att de enda relationer som är värda något är jag-du-relationerna som är en relation mellan två självständiga subjekt. Motsatsen uppstår när jag förvandlar min motpart till ett objekt, då uppstår en jag-det-relation som helt saknar ömsesidighet. Om du och jag stod och samtalade skulle det i bästa fall handla om en jag-du-relation, åtminstone om vi verkligen båda lyssnade på varandra. Men just nu har vi möjligen en jag-det-relation när jag predikar för då har ju du ingen chans att säga emot eller fråga.

 Jesu försoningsdöd på korset riskerar att bli ett objekt, något jag betraktar på avstånd och accepterar eller avvisar. Men om vi använder Martin Bubers dialogiska princip så kan det bli helt annorlunda och jag ska försöka förklara vad jag menar genom att återanvända en bild som jag för länge sedan använt i en predikan:

 Även om korset är en symbol för död så betyder den att Gud är liv.  Och liv betyder relation, levande, dynamisk relation. Vad jag menar är att du har en annan sorts relation till din bror än du har till din sekatör! Ni vet den där saxen man har för att klippa av grenar i trädgården. Sekatören är vad den är om än något rostigare för varje vår, den ligger där och väntar på att du ska använda den, som ett lydigt redskap. Din bror, däremot, om du har någon: han är föränderlig! Han är inte densamme år från år utan han är präglad av vad han just varit med om när du träffar honom, och han ändrar attityd beroende på hur du möter honom. Er relation är dynamisk, föränder­lig, som varje mänsklig relation. Gud kan bli som sekatören i ditt liv. Ett livlöst ting, ett det, ett redskap som du använder när du behöver det. Sådär alltid redo och motståndslöst som en sekatör på sin hylla.  Om din Gud ser ut så, kan han inte dö, den som aldrig har levat kan nämligen inte dö!

 Frågan är alltså om jag verkligen har gett rum för en levande Jesus i mitt liv? Eller har han bara funnits där som ett dött ting, som ett användbart redskap att ta till när man är i nöd? På samma sätt som en sekatör kan vara bra mycket mer bekväm än en bångstyrig bror, på samma sätt kan det vara bra mycket mer bekvämt med något slags låtsasjesus som varken kan leva eller dö. Jämfört med en levande Jesus som utmanar, tiger och går åt ett håll dit jag inte vill gå, jämfört med honom är låtsasjesusen bra mycket mer bekväm och hanterbar, för att inte säga användarvänlig. Den levande Jesus, den Jesus som också kan dö, han är inte användarvänlig. Han är inte ens användbar, utan det är han som vill använda dig!


En låtsasjesus kan du stoppa i fickan, han följer med dit du går. En levande Jesus tvingas du gå i dialog med, en levande Jesus lägger sig i. Han inte bara tröstar och stöttar, han säger också emot, han kräver tålamod, han är obegriplig, han tiger, han utmanar! 

Kanske är det så att våra liv är fulla av långfredagar, som vi kanske inte upptäcker för att vi inte är beredda att låta vår Jesus dö. Vi står inte ut med hans tystnad, vi orkar inte uthärda de där tre dagarna innan det skenbara nederlaget förvandlas till seger, vi står inte ut med förödmjukelsens Lång­fredag och därför står vi inte ut med en levande Jesus, en sån som kan dö! Då gör det mindre ont med en låtsasjesus. För även om han är en livslögn bland andra så hjälper han ändå till med att sminka mitt livs långfredagar så att dom blir som vilken tisdag som helst.

Tänk om det är så att anledningen till att vi väljer att umgås med en livlös Jesus är något slags grundläggande existentiell separationsångest. Vi står inte ut med hans frånvaro och hans tystnad. Och enda sättet att slippa det är att aldrig låta honom dö, och det är bara möjligt ifall vi aldrig låter honom leva. En sekatör kan inte dö! Med en livlös låtsasjesus i fickan kan jag leva ett officiellt kristet liv, med alla fromma yttre attribut, men jag kan slippa alla långfredagarna! Livet som en ständig påskdag, om än syntetisk! Hellre konstgjort liv än äkta död! Visst är det en livslögn, den tål inte att dö på men den tål att leva på ett tag till – som en skönhetsoperation…!

Men Långfredagen finns för att vi ska orka möta, erkänna och genomlida alla livets långfredagar, alla livets mörka, ogenomträngliga, hopplösa dagar. Det är lättare att uthärda livets mörker och Guds frånvaro när vi vet att det är en del av ett större mönster där livet till slut segrar. Det är inte lätt att leva med en levande Jesus som ibland dör. Men om alternativet är en Jesus som aldrig har levat …

 Det jag försöker säga är att om du ger dig tid till att lyssna till Jesus så kan ni få en levande jag-du-relation där han förvandlas från ett tidlöst, statiskt trosobjekt till ett levande subjekt. Långfredagen är dagen då du måste låta Jesus dö som ett bevis på att du har låtit honom leva under årets alla övriga dagar. Att döden gör skillnad är ju på något sätt det slutliga beviset på att vi faktiskt har levat. Bara den som har levat kan dö! Så låt Jesus dö! Kanske inte bara idag utan varje dag då du upplever hans frånvaro och tystnad – på det sättet kan Påskens schema från död till liv bli en pulserande påskpuls i hela ditt liv! Låt så döden få vara en väg till livet!