Långfredag 2008 NÄSTA>
Stefan 
Risenfors

 

Evangelium Matt 27:32-56
På vägen ut träffade soldaterna på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära Jesu kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgata, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.
Psalm 142:1

Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset."  Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son." På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.
Psalm 142:2
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.
Psalm 142:3-4
Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: "Den mannen måste ha varit Guds son."
Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galiléen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.

Psalm 142:5

 

 Predikan
 
Det finns en stor fråga till Långfredagens budskap och det är: Vad betyder detta? Vad betyder det att Jesus dör på ett kors? Enligt Matteus så verkar den frågan ha ställts redan på plats på Golgata, även om den inte formu­leras direkt i berättelsen så möter vi nämligen tre olika svar på frågan:

  1. Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste konstaterar att Gud inte kommer och befriar Jesus utan låter honom dö, och av detta blir de ännu mer övertygade om att han var en bedragare.
  2. Den officer som hade ansvar för vakten som bevakade avrättning­arna hade ett annat svar, ett svar som ges först efter Jesu död, efter den jordbävning som enligt Matteus skakade marken. Officeren konstaterar då "Den mannen måste ha varit Guds son."
  3. Det tredje svaret på frågan som ges i texten är ett uteblivet svar, ett frågetecken. Och det märkliga är att det i Matteus berättelse bara finns en enda fråga och den som formulerar denna enda fråga är han som bäst av alla borde veta varför detta sker, nämligen Jesus. Frågan skrivs ut på Jesus modersmål arameiska : "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).

Den här predikan ska handla om det där enda frågetecknet i Långfredagens evangelium. Det finns nämligen flera anledningar till att stanna till där:

  1. Det är det enda Jesus säger i Matteusversionen av den här berättelsen
  2. Det är det enda i berättelsen som återges på arameiska
  3. Det är, som sagt, den enda frågan i texten

Det påpekas ofta att de där orden i Jesu fråga är ett citat från en psaltarpsalm, nämligen den 22:a psalmen. Och ibland har detta använts för att försöka räta ut frågetecknet i Jesu fråga. Psalm 22 börjar nämligen med frågan men efter bara några verser har övergivenheten ersatts av förtröstan. Så här lyder inledningen på Psalt. 22:

            Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.

Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,

jag ropar om natten men finner ingen ro.

Dock är du den Helige,

till din tron stiger Israels lovsång.

På dig förtröstade våra fäder,

de litade på dig, och du kom dem till hjälp.

De ropade till dig och blev räddade,

de litade på dig, och du svek dem aldrig.

Med hänvisningen till Psalm 22 har man velat antyda att Jesus i själva verket förtröstade på Gud också när han skrek ut sin övergivenhet. Men det är ju inte alls självklart och det låter mer som ett försök att lindra något som man själv har svårt att stå ut med. ”Det räcker väl med mina känslor av övergivenhet – jag orkar inte med att Jesus själv ska känna sig övergiven, det är ju han som ska vara ett svar på min övergivenhet!”

När jag nu idag i denna predikan avvisar den självklara kopplingen till återstoden av Psalm 22 och bara konstaterar att det Jesus faktiskt uttrycker är bara övergivenhet och inte förtröstan, när jag gör detta så gör jag det med ett frågetecken efteråt. Samma frågetecken som ska få prägla hela denna predikan, en predikan som jag önskar skulle upprätta frågetecknet som en del av det kristna svaret på livets gåta!

Långfredagens enda frågetecken bidrar alltså Jesus själv med. Ett ensamt frågetecken bland alla dessa tvärsäkra utropstecken som kännetecknar inte bara Golgataberättelsen utan också 2000 år av kyrkohistoria. I vår tvärsäkerhet har vi bannlyst, bränt och slaktat. Alltför ofta har vi i gränslös kyrklig arrogans gömt oss bakom ett pålstaket av spetsiga utropstecken där rätt lära varit lika väldefinierad som en innehållsdeklaration från Livsmedelsverket. Vi har stängt ute inte bara människor med andra utropstecken än våra utan också människor med sökande, svävande, ofärdiga fråge­tecken!

Och det värsta är att jag tror att kyrkan fortsätter att göra det, den enda förändringen är att utropstecknen är ersatta av andra lika spetsiga utropstecken. För 50 år sedan var det kvinnor som ville bli präster som spetsades på den tidens vassa kyrkliga utropstecken, och idag är det kanske kvinnoprästmotståndare som spetsas på vår tids utropstecken! Då var det homosexuella som spetsades på det där vassa pålstaketet, idag är det kanske moralkonservativa som spetsas genom att kallas homofober och buntas ihop med nazister. Och både då och nu spetsas de osäkra, de tvivlande, de förvirradede beskylls för feghet, anpasslighet och blindhet eftersom de uppenbarligen inte ser det som tidsandan så tydligt ser eftersom alla försett sig med samma sorts färgade glasögon!

Det är dessa osäkra frågeteckensmänniskor jag idag vill lyfta fram. Jag vill stärka dem i deras förvirring och rent av kalla deras förvirring för en helig förvirring – helgad genom Honom som själv tillät sig att vara förvirrad ända in i döden!

De där människorna som uppenbarligen inte är i takt med tiden, de där människorna som vägrar fördöma åt något håll, de där människorna som vågar ha en uppfattning men vägrar fördöma andras uppfattningar – det de gör är att de försöker bygga om det där spetsiga pålstaketet av utrops­tecken. De böjer ner de där vassa spetsarna på utropstecknen så att det blir lättare att ta sig över. Och böjer man ner de vassa spetsarna på ett staket med utropstecken – ja, vad får man då? Jo, man får mjuka frågetecken! Och eftersom frågetecken inte kan sitta lika tätt i ett staket som utropstecken så tvingas de också plocka bort varannan staketstolpe för att få plats med den mjuka rundningen i ett frågetecken. Det blir ett glesare staket som dessutom är mjukt avrundat uppåt. Man får en gräns som särskiljer, definierar och tydliggör, men som är lätt att ta sig igenom eller över – ingen kan göra sig illa på ett staket av frågetecken, ingen kan spetsas på ett frågetecken!

Jag tror att Långfredagen upprättar de osäkra och förvirrade. När Jesus själv tillåter sig att tvivla så måste det vara tillåtet för oss människor att tvivla och vara osäkra och förvirrade. Visst har en kristen rätt att vara frimodig men jag tror inte att de tvärsäkra missionärerna är de bästa missionärerna. Om vi inte hade förstått det förut så borde vi förstå det efter Långfredagen – förstå att vi inte förstår allt, förstå att det finns ett gåtfullt drag i det kristna svaret på livets gåtor. Vår uppgift är inte att bygga en tvärsäker fästning av cementerade trosbekännelser omgiven av en pallisad av vassa utropstecken som skydd mot tvivlare och oliktänkare. Nej, den sortens fästningar bygger bara de rädda, de som är rädda för sina egna frågor, de som litar mer på sina egna svar än på honom som vågade dö med en fråga på sina läppar!

Så nästa gång de kommer med sina mikrofoner och vill tvinga dig att ta ställning till någon dagsaktuell fråga. Var beredd och lär dig öppnings­frasen utantill: Jag vet inte men jag tror kanske att

Men kom ihåg – osäkerhet är ingen ursäkt för passivitet, också arbetshypoteser kan vara värda att slåss för!

AMEN