Långfredagen,  2001  NÄSTA>
Långfredagsgudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium: Mark 15:21-41
En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära Jesu kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det:
Judarnas konung.

Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar, hjälp dig själv nu och stig ner från korset." Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom." Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eloi, Eloi, lema sabachtani?" (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?). Några som stod intill hörde det och sade: "Han ropar på Elia!" En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom." Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: "Den mannen måste ha varit Guds son." Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala, den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.

Predikan
En av det senaste årets mest framgångsrika filmer är filmen Gladiator. Det handlar om en actionfilm som vill skildra ungefär den tid då Jesus levde. Hjälten är ytterligare en av dessa osannolika muskelknuttar som tar sig levande igenom de mest hopplösa situationer, som alltid triumferar oavsett hur hopplösa oddsen verkar. Tänk om Jesus hade varit sån! Inte den vekling som t.o.m. behöver hjälp med att bära korset till avrättningsplatsen, utan den där vanliga sortens hjälte som orkar hur mycket som helst, också sedan han pryglats med de där tre stålkuleförsedda läderremmarna som dom slog Jesus med före avrättningen.

Låt oss ett ögonblick leka med tanken att Jesus hade varit som Gladiator i filmen. Precis som i verkligheten skulle han då ha gått upp mot fiendens högkvarter i Jerusalem. Den scenen hade blivit helt fantastisk - Jesus och hans 12 enkla soldater på den dammiga vägen och så skulle den praktfulla men hotande stadssiluetten dyka upp i övre bildkant. Oddsen skulle se precis lika dåliga ut som de gör i evangeliernas berättelse. Skillnaden skulle bara vara att lärjungarna alla skulle vara makalöst skickliga närstridsexperter. Den ende av ursprungsapostlarna som skulle ha platsat vore möjligen Simon, han som kallades Seloten eller Ivraren och som lär ha haft en bakgrund som knivbeväpnad politisk lönnmördare. Och Jesus själv skulle givetvis ha varit den främste av dem alla - en blandning av James Bond, agent Hamilton, riddaren Ivanhoe och hjälten i Gladiator.

I det här alternativa påskmanuset skulle vi ha förvandlat påskalammsmåltiden till en sista strategisk genomgång på ett centralt beläget gömställe - man skulle hela tiden ha hört det hotfulla trampet av romerska soldatenheter som skulle ha passerat alldeles utanför dörren till gömstället. Jesus skulle ha röjt undan bordet och lagt upp en stor ritning över tempelområdet och Pilatus palats. Alla lärjungarna skulle ha fått sina uppgifter och precis som i evangelierna så skulle det ha funnits en förrädare i gruppen. För att ytterligare försämra oddsen skulle Judas också i den här versionen ha smugit iväg och avslöjat allt för fienderna. James Bond skulle aldrig ha gråtit i Getsemane, och därför skulle inte Jesus ha fått göra det heller i den här versionen. Men han skulle också i den här varianten ha fått bli arresterad därute i mörkret. Petrus skulle ha fått hugga av örat på översteprästens tjänare, men Jesus skulle inte ha satt tillbaka det. Lärjungarna skulle, precis som i evangelierna, ha skingrats i mörkret men det skulle mer ha varit som en oplanerad taktisk reträtt. Sen skulle vi följa ursprungsmanus ett tag, även om dialogerna med Pilatus och Herodes hade fått skrivas om. Den stora förändringen jämfört med evangeliernas version skulle ha inträffat under korsvandringen. Sannolikt var det ju inte hela korset Jesus bar på, utan bara den tunga tvärbjälken som man hade surrat över hans axlar. Och som vi redan konstaterat skulle givetvis Jesus ha orkat bära den hela vägen. Och inte nog med det - ungefär halvvägs skulle han plötsligt snurrat några varv så att den där tvärbjälken med ursinnig kraft skulle ha svept omkull soldaterna som gick bredvid. Sen skulle han ha rusat som en rugbyspelare rakt fram genom kolonnen av soldater. Tvärbjälken över hans axlar skulle ha träffat soldaterna precis mellan hjälmen och ryggskölden, de skulle alla ha brutit nacken eller åtminstone slagits medvetslösa. Och Jesus skulle ha flytt undan i gränderna där hans lärjungar skulle ha väntat. De skulle ha skurit honom fri från korsbjälken och sen skulle de ha omgrupperat sig enligt sin ursprungliga plan. En efter en skulle de ha eliminerat sina och folkets fiender. Templet skulle ha rensats ännu en gång men den här gången skulle blod ha flutit. Pilatus palats skulle ha intagits och sen skulle rapporter ha influtit om att de koordinerade upproren i Cesarea, Hebron och Jeriko hade varit lika framgångsrika. De romerska ockupationstrupperna skulle ha slängts i Medelhavet, de judiska femtekolonnarna bland fariséer och skriftlärda skulle ha internerats och slutscenen skulle ha varit magnifik: Judar från hela landet skulle strömma upp mot Jerusalem och Jesus skulle bli utnämnd till överstepräst och ta emot folkets hyllningar. Vilken film det skulle ha blivit!

Ja, tänk om det hade varit så istället! Tänk om han hade varit en vanlig hjälte istället, Jesus! Gud hade ju faktiskt kunnat göra honom till superhjältarnas superhjälte istället. Och den reformerade judendom som han representerade skulle ha kunnat lägga under sig land efter land tills hela världen styrdes enligt Guds vilja. Då skulle allt ha varit så annorlunda! Då skulle vårt lidande ha varit helt obegripligt! Då skulle våra nederlag ha varit nederlag och absolut inget annat! Då skulle svaghet ha varit ogudaktigt och styrka skulle ha varit Guds och de troendes främsta kännemärke. Då skulle det ha varit omöjligt att skilja ut de kristna från alla andra - för de kristna skulle ha varit lika framgångsälskande karriärister och ekonomifixerade materialister som alla andra. För då skulle ju inte vi ha ett alternativt sätt att räkna - om inte Jesus hade dött hade ju vi som kristna fått räkna med samma räknesätt som alla andra, för då hade vi inte haft något alternativt paradigm som styrde våra liv. Om inte Jesus hade dött på korset så hade vi tvingats fortsätta räkna det som ser ut som segrar som verkliga segrar. Om inte Jesus hade dött så hade vi som kristna tvingats fortsätta betrakta våra förluster, motgångar och nederlag som inget annat än just nederlag.

Ni har kanske hört historien om den intellektuellt handikappade boxaren som sa att först blev han lovad en tredjedel av biljettintäkterna, men då hade han protesterat och drivit igenom att han skulle ha minst en fjärdedel. Det handlar ju om det där lilla bråkstrecket - när siffror hamnar under det strecket så blir dom ju mindre desto större de är.

Den där tvärbjälken som den verklige Jesus inte orkade bära - den bjälken lämnade han till oss. Meningen med den gåvan var att den skulle bli det där bråkstrecket i våra liv. Efter sin uppståndelse placerade han sig själv ovanför det bråkstrecket. Det innebär att framgångssummorna i våra liv inverteras - nederlagen kan bli segrar men bara om de placeras på rätt sida om bråkstrecket. Och segrarna kan bli nederlag om vi placerar dem på vår sida om bråkstrecket. Om vi däremot placerar dom på hans sida, ovanför bjälken, så blir de verkliga segrar.

Även om Långfredagen kommer som ett verkligt paradigmskifte, även om det var en verklig andlig revolution när den där bjälken för 2000 år sen inverterade våra värden, så var det ju ändå förutspått. Jesus hade långt innan sin död aviserat att det där bråkstrecket skulle komma:

  • Matt 20:26-27: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.
  • Luk 14:26-27: "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.
  • Matt 10:39: Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.
  • Matt 5:43-45: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.
  • Matt 20:16: "Så skall de sista bli först och de första sist."

Jesus hade alltså långt tidigare förvarnat om att i hans rike råder inverterade värden. Och det jag idag försöker säga till mig själv och till er: varför lever vi då som om påskberättelsens hjälte inte hade varit Jesus utan James Bond, agent Hamilton eller riddar Ivanhoe? Varför lever vi som om Långfredagen aldrig hade funnits? Varför lever vi som om den där tvärbjälken aldrig hade stuckits in i våra livs ekvationer, som ett bråkstreck som förvandlar segrar till nederlag och nederlag till segrar!? När Jesus dör på korset så betyder det seger fastän det ser ut som ett nederlag. Det borde få oss att fundera över om det ändå inte var nåt revolutionerande, för oss personligen, som hände på den där avrättningsplatsen utanför Jerusalem!

Låt då den här Långfredagen få vara en grundkurs i den gudomliga matematiken - glöm allt du lärt dig i Veckans Affärer och A-Ekonomi och lär dig räkna med bråk! Välkommen till den inverterade världen!

 

AMEN