Palmsöndagen, andra årg  2013  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

Gammaltestamentlig läsning 2 Mos 13:6-10
Mose sade till folket: "I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. Den dagen skall du säga till din son: 'Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.' Som ett märke på handen och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden."

Epistel  Hebr 2:14-18
Då nu barnen är av kött och blod måste Jesus på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Evangelium Mark 11:1-11
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade Jesus i väg två av sina lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den." De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: "Vad gör ni? Tar ni åsnan?"

KÖRSÅNG: Va, kan man verkligen göra så?

Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. KÖRSÅNG: Är det nu det ska ske?

Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!" KÖRSÅNG: Jesus kommer på en åsna

Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

 Beredelseord

                      Då nu barnen är av kött och blod måste Jesus på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.

Det är Hebreerbrevets författare som skriver så här i dagens episteltext. Det finns ett måste i de här raderna som kan kännas främmande för oss. Vadå måste? Varför MÅSTE Jesus bli människa och varför MÅSTE Jesus lida och dö? Så här inför den vecka som rymmer Jesu lidande och död är det här en ofrånkomlig fråga: VARFÖR? Lärjungarna begrep det inte och vi begriper det knappast heller även om vi på något sätt har facit och vi vet att Jesus själv sa att han måste lida och dö. För oss kan det kännas så primitivt att någon måste offras för att skapa försoning. För judarna var ändå offermotivet något välkänt – man offrade ju regelbundet duvor och andra djur i templet. Men för oss känns det så främmande. Och då kan vi bara böja oss för att det verkar finnas en gudomlig grammatik som inte kan läsas av hjärnan men väl av hjärtat! Så låt oss gå in i den här Påskveckan med ett vidöppet hjärta – låt Jesu lidande få möta ditt lidande och låt dina sår får möta hans sår. Ungefär som när man ympar fruktträd – det är bara om sår möter sår som något kan växa ihop! Låt oss be och bekänna…

 Predikan

Förväntningar – det är vad den här berättelsen handlar om. Folket som står där intill vägen och ropar hosianna – de är fyllda av förväntningar. Vilken riktning dessa förväntningar går i kan vi ana av deras rop, när de ropar: Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! David var ju Israels gamle hjältekonung. Under hans regenttid hade riket blomstrat och man hade besegrat sina fiender. Berättelserna om honom hade förvandlats till hjältesagor. Kanske ungefär som när man i storsvensk nationalism höjer Karl XII och Gustaf II Adolf till skyarna – ni vet de där påstått fornstora dagarna som vi sjunger om i den svenska nationalsången. Det är alltså en politisk ledare man väntar på, en ny David! Det har gått tusen år sedan han levde och Israel har besegrats flera gånger. Förnedringen har varit total när fienderna t.o.m. gått in och vanhelgat det allra heligaste i Jerusalems tempel. Den senaste ockupanten var det romerska riket som nu sedan ungefär 100 år tillbaka härskade i Israel. Det är alldeles självklart att den judiska nationalismen var stukad och förnedrad – man fick ju inte bestämma i sitt eget land. I den sortens situationer kan det bara behövas en liten gnista för att revolutionen ska ta fart som en uppflammande eld. Eller som den arabiska våren för två år sedan. En grönsakshandlare i Tunisien trakasseras av myndigheterna och blir så förtvivlad att han bränner sig till döds. Den händelsen räckte för att starta en politisk omvälvning av hela Nordafrika, en omvälvning som sedan spred sig ytterligare och fortfarande pågår i det brinnande Syrien!

Själv har jag bara sett det där en gång och det var i Polen i augusti 1980 när jag arbetade i Svenska Sjömanskyrkan i Gdynia samtidigt som varvsstrejkerna bröt ut – de strejker som blev Östeuropas motsvarighet till grönsakshandlaren i Tunisien. De blev ju startpunkten för hela Sovjet­unionens kollaps och den utveckling som slutade med Berlinmurens fall 1989. Där på barrikaderna utanför varvet i Gdynia kunde man se de där rätade ryggarna hos ett folk som kuvats i generationer, och man kunde ana kraften när kollektiva förväntningar kristalliseras i en bestämd punkt!

 Vi får nog tänka oss en liknande situation i Jerusalem när Jesus kommer ridande på åsnan – vibrerande förväntningar, en uppdämd vrede som får ytterligare näring varje gång man ser en fientlig soldat i det egna landet.

Den man väntade på var Messias, en ny David. En folkhjälte som skulle mobilisera massorna och köra ut fienderna ur landet. Det var alltså en politisk ledare man väntade på och det man väntade på var förändring. Låter inte det lite bekant? Åtminstone på engelska – change! Det var ju slagordet som förde Barack Obama till presidentposten för fyra år sedan. Hans presidentvalskampanj den gången visar på ett nästan övertydligt sätt hur en politiker kan utnyttja ett helt folks förväntningar bara genom att använda ett begrepp som är tillräckligt obestämt för att kunna rymma allas förväntningar. Förändring kan ju innebära lite vad som helst och miljoner amerikaner kunde då mitt i kapitalismens kris och den enorma massarbets­lösheten fylla begreppet med sina egna privata lyckodrömmar. Obama kunde kanalisera förväntningarna och i sig själv skapa den där kristalli­seringspunkten, som i ett brännglas där solstrålarna samlas i en punkt där det blir oerhört varmt, och på liknande sätt var det nog där på vägen in mot Jerusalem när Jesus, den möjlige Messias, kommer ridande.

Förväntningar kan förvandla människor. Jag tror att inte minst ledare, kändisar och kulturpersonligheter kan förändras och ofta deformeras av människors förväntningar. I deras fall är det ju tusentals människor som genom massmedia fått en alldeles speciell bild av dem och då gäller det att leva upp till den bilden. Jag tror att många som sitter där högst upp i någon av alla samhällets pyramider kan känna sig fångade av alla dessa förvänt­ningar. Jag har en känsla av att det kan bli som för en skådespelare med ett manus. Man vaknar upp på morgonen och vet att den här dagen ska man ännu en dag spela rollen som sig själv, eller rättare sagt: rollen som den dom tror är jag. Jonas Gardell vaknar upp för att spela den där ”Jonas Gardell”. Fredrik Reinfeldt vaknar upp för att spela den där ”Fredrik Reinfeldt” och Janne Josefsson vaknar upp för att spela den där ”Janne Josefsson”

De där förväntningarna kan ha en oerhörd kraft och det kan vara svårt att bryta sig ur dem – svårt att ompröva ställningstaganden, svårt att göra det oväntade, svårt att vara ärlig mot sig själv. Och jag tror att det här gäller också för oss i vår lilla värld. Även om förväntningarna inte bärs av så många som när det gäller kändisarna, så är vi alla omgivna av förväntning­ar – förväntningar som formar oss mer än vi tror. Det är nämligen så att vi människor ständigt tillverkar varandra – vi blir till i relationerna. Männi­skorna du möter möter dig inte som den du är, utan som den dom tror att du är. Visserligen är vi förmodligen alla på något sätt delaktiga i den bild som andra människor har av oss – vi har varit med och skapat den. Men vi har inte varit ensamma för andra människors förutfattade meningar, deras egna erfarenheter och rena missförstånd har också bidragit till bilden av dig – bilden som du förväntas leva upp till.

Och här är det dags att återvända till Jesus. För om vi är fångade i människors förväntningar så var han inte det. Han gick sin egen väg. Så var det den gången han hade utspisat en hel folkmassa på tusentals personer. Då ville de göra honom till kung, berättar evangelisten. Men han drog sig undan i ensamhet uppe i bergen. Och likadant nu när han rider in i Jerusalem. Vi vet ju vad som hände efteråt. Visserligen gjorde han saker under den här veckan som skulle kunna bekräfta bilden av en ny David – som när han rasande och med hjälp av en piska drev ut köpmännen ur templet. Men sedan händer det obegripliga, som en mur där allas förvän­tningar kraschar rakt in. Guldet blev till sand. Förhoppningarna grusades och chocken blev total. Jesus låter sig frivilligt arresteras, han förhörs och torteras. Han försvarar sig inte ens när han blir oskyldigt anklagad för allt möjligt påhittat. Och så avrättas han och dör på det mest förnedrande sätt man kunde tänka sig – naken och uppspikad på ett kors. Fienderna hånskrattar och nederlaget verkar vara totalt.

Jesus lät sig inte deformeras av människors förväntningar, han gick sin egen väg. När det gällde det han såg som sitt huvuduppdrag på jorden så var han totalt kompromisslös. Han struntade i konventionerna, han försökte inte vara till lags utan gick rakt fram. I vårt mänskliga sammanhang är den där hållningen något vi betraktar med misstro: De där rättshaveristerna, de där som aldrig lyssnar på någon annan utan är så uppfyllda av sin egen tvärsäkerhet – utan minsta tvivel på sig själva, utan minsta ödmjukhet! Den hållning Jesus visar den här veckan är därför knappast någon rimlig modell för vanligt mänskligt liv. Vi måste vara lyssnande, vi måste kompromissa och vi måste kunna ge efter för i motsats till Jesus äger ingen av oss hela sanningen. T.o.m. förväntningarna vi möter kan vara nyttiga för oss för somliga av dem hjälper oss att nå upp till de ideal som vi själva har men som ibland blir osynliga för oss – i de lägena, i vår egen svaghet, kan människors förväntningar hjälpa oss att överträffa oss själva.

Men när vi ser Jesus kompromisslöst vandra genom den här passions­veckan kan han ändå lära oss något som är tillämpbart på våra egna liv. Och det är att det finns i varje liv något som är värt att gå i döden för. Också i ditt och mitt liv finns det något som är heligt och okränkbart, något som vi aldrig får kompromissa med för om vi gör det så förråder vi oss själva.

Tänk dig bilden av något mjukt och levande allra längst inne i ditt innersta och tänk dig att detta behöver ett hårt skal, ett stålhårt skal för att inte pressas ihop och krossas av allt annat som försöker ta plats i ditt liv. Alla dessa förväntningar, alla dessa påstådda måsten och nödvändigheter, alla konventioner och plikter… Det finns så mycket som pressar på och som hotar det där viktiga men mjuka som du har längst inne i dig. Då behöver du det hårda kompromisslösa skalet för att skydda det som är DU – för utan det som är DU blir du en annan och inte den du är ämnad att vara. Kanske dagens övning skulle vara att skriva en liten lapp där du skriver ner vad som finns där innanför skalet – en lapp med två rubriker: Jag ska alltid och Jag ska aldrig! AMEN –