Palmsöndagen 2003  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Sak 2:10-13
Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren. Många folk skall den dagen sluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag tar min boning hos dig. Då skall du inse att Herren Sebaot har sänt mig till dig. Herren skall ta Juda i besittning som sin del av den heliga marken. Än en gång utväljer han Jerusalem. Var stilla inför Herren, allt levande, han bryter upp från sin heliga boning.

Epistel Fil 2:5-11
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium Joh 12:1-16
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid." En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung." Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: "Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna." ( Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)

Beredelsetal
Natten till igår hängde han sig i sin cell på häktet i Göteborg. Det handlar om den 19-årige invandrarpojke som mindre än ett dygn tidigare gråtande hade blivit ledd ut från domstolsförhandlingarna där han dömts till 8 års fängelse för att ha dödat sin flickvän. Hans vittnesmål hade varit en skakande redogörelse för en uppväxt i kaos där han regelbundet misshandlats av sin far upp till 16 års ålder.

Den här pojken hade på senare år haft vuxna omkring sig som försökt hjälpa honom. Men det var uppenbarligen för sent, han var alltför skadad av en barndom som ingen borde utsättas för, men som i det här fallet kan vara orsakad av att hans pappa totalt misslyckats med att integreras i det svenska samhället. Eller var det kanske inte han som misslyckats, utan vårt samhälle som misslyckats med att integrera honom. Ja, vad kan vi begära av vem? Jag vet inte, men jag vet att många invandrarbarn blivit värnlösa offer för de brutala kulturkrockar som deras föräldrar utsatt sig själva för.

Samma natt som den här pojken tog sitt liv träffade jag en något äldre helsvensk pojke som tänkte tillbringa natten på vår lokala porrklubb. Han berättade om sin fasansfulla uppväxt - fylld av droger, hot, misshandel och sexuella övergrepp. Han var fortfarande i livet men han var oerhört trasig inuti.

De här två berättelserna drabbar mig på tröskeln till Stilla Veckan, Jesu sista lidandesvecka. De är en påminnelse om att lidandet finns runt omkring oss, just nu pågår det! Just nu drabbas värnlösa barn av övergrepp som sätter spår för livet, just nu och just här, i vår omedelbara närhet. Men många år av TV-katastrofer har lärt oss att blunda och förtränga, vi kan ju ändå inget göra, intalar vi oss. Men tänk om det finns något vi kan göra, något mer än pengarna vi ger till Lutherhjälpen idag. Låt oss ägna denna stilla vecka åt att fundera kring den saken. Men inte nöja oss med att fundera. För som den trasige porrklubbsbesökaren sa i fredags kväll: det är långt mellan hjärna och hjärta och sen är det ännu längre mellan hjärta och fötter - att man gör något! Jesus lider idag genom sina minsta bröder och systrar i vår omedelbara närhet och vi kanske kan göra en enda människa väl. Det är dit Stilla Veckan vill föra oss! Låt oss be och bekänna…

Predikan
Det finns mycket som man skulle kunna predika om i texten vi hörde:

  • Man skulle kunna predika om vikten av att kunna vara hängiven så som Maria var när hon i ett galet men samtidigt heligt slöseri hällde ut olja till ett värde av en hel årslön över Jesu fötter.

  • Man skulle kunna predika om att det just är lärjungagruppens kassaförvaltare Judas, som protesterar, och att det är han som snart kommer att låta sig köpas av Jesu fiender. Var det verkligen en tillfällighet att det var han som hade hand om den gemensamma kassan som lät sig förföras av pengar? Det skulle man kunna predika om för att få er att tömma era plånböcker i kollekthåven om en stund, tömma den på dessa livsfarliga pengar!

  • Man skulle kunna predika om den hosiannasjungande folkmassan som på ett par dar ersätts av en folkmassa som ropar "Korsfäst, korsfäst!" Ett budskap om hur lätt det kan vara att manipulera folkhopar, ett budskap om den stora publikens trolöshet, ett recept på hur man förvandlar hyggliga människor till pöbel.

  • Man skulle kunna predika ännu en gång om åsnan som signalerar en annorlunda kung, åsnan som visar oss vår uppgift - att bära Kristus ut till vår nästa!

    Men allt det här har jag redan predikat över och därför fastnade mina ögon på nåt helt annat när jag läste evangeliet: Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Vi talar alltså om översteprästerna, som var benämningen på det verkställande utskottet i judarnas högsta religiösa och politiska organ Stora Rådet. Där satt de mest betrodda männen i hela Israel - de ledande inom de prästavdelningar som just då tjänstgjorde vid templet, tre skattmästare och chefen för tempelvakten. De bestämde sig alltså för att döda en helt oskyldig privatperson bara för att han var ett levande bevis på att Jesus kunde göra under. Jesus hade ju uppväckt honom från döden.

    En sak är ju om en galen diktator med förföljelsemani bestämmer sig för ett sånt här beställningsmord, men att en hel grupp av religiösa ledare gör det ter sig närmast ofattbart! Vad är det för märkligt syndrom som gör att förtroendevalda ledare plötsligt blir så blinda? Vad är det som gör att de plötsligt bara blir intresserade av en enda sak - att bevara sin egen hotade position?

    Det måste handla om det vi kallar parallella verkligheter, det måste handla om att verkligheten ter sig helt annorlunda ur deras perspektiv. Vad är det då som översteprästerna ser från sin upphöjda position? Jo, de blickar ner på en enorm religiös organisation där de själva sitter i toppen. Fast de skulle själva beskriva det som att det är Gud som sitter i toppen - hela denna religiösa apparat har ju ett enda syfte - att lovprisa Gud och att se till att Guds vilja sker också på jorden! Och det som nu har inträffat är att någon populistisk folkförförare från landsbygden hotar denna religiösa organisation, bl a genom att ifrågasätta den officiella tolkningen av en av grundbultarna i hela apparaten - sabbatsbudet. Översteprästerna uppfattade det säkert som att det var Guds egen organisation som var hotad och då fick man inte lägga fingrarna emellan. Då gällde det att vara totalt kompromisslös mot Guds fiender och då betydde ett litet människoliv inte så mycket, här var det högre värden som stod på spel.

    Jag tror att verkligheten tedde sig ungefär på det viset för översteprästerna och jag tror att det är vår uppgift att alltid utgå från att varje människa är begriplig utifrån sin speciella bakgrund och sitt speciella perspektiv. Det är också därför vi alltid måste vara så vaksamma mot alla auktoriteter, inte bara mot diktatorer och andra ensamma mäktiga män, utan också mot styrelser, råd och andra beslutande församlingar. Det hjälper nämligen inte alltid att man är många - moralisk blindhet kan drabba hela grupper när de delar samma förvrängda perspektiv!

    Avslutningsvis vill jag kommentera en märklighet i dagens evangelium - Jesu frånvaro! Inte så att Jesus är bokstavligen frånvarande i berättelsen, nej, han är ju verkligen där och ständigt är han huvudpersonen. Men det märkliga är att han på något sätt ändå kommer i bakgrunden i själva berättelsen eftersom fokus ständigt läggs på bipersonerna: Marta passar upp, Maria gör det där uppseendeväckande med oljan, Judas Iskariot protesterar, översteprästerna intrigerar och folkmassan jublar. Visst finns Jesus hela tiden där i mitten men i den här skildringen verkar han så passiv. Det är inte han som styr händelseutvecklingen utan det verkar som att han bara följer med, passivt och motståndslöst.

    Nu är det alltid lite knepigt att tala om kronologi när det gäller evangelierna, för så mycket av berättelsematerialet är redigerat i efterhand så vi vet inte alltid i vilken följd olika händelser inträffade. Men om vi bortser från den problematiken och följer en traditionell tolkning om att Jesus under sin sista vecka bor ute i Betania men vandrar in till Jerusalem under dagarna, så får vi en bild av en mycket mer aktiv Jesus: Han driver ut köpmännen ur templet, han undervisar i templet, han samlar lärjungarna till påskalammsmåltid, han utpekar förrädaren, han konfronterar både soldaterna och Petrus i Getsemane o s v. I den skildringen verkar han så mycket mer aktiv - med målmedvetna, beslutsamma steg går han mot sin sista stora prövning. Men i dagens evangelium får åtminstone jag en annan bild, bilden av en man som fogat sig i sitt öde, bilden av en man vars blotta närvaro påverkar människor att göra saker runt omkring honom.

    Den här båda perspektiven speglar den ständigt närvarande ambivalensen i berättelserna om Jesus, denna ständiga pendling mellan den jordiske Jesus och den himmelske Kristus. En nyttig effekt av de senaste månadernas tidningsdebatt om Jesus är att vi utmanats att mer uppmärksamma människan Jesus. Och det behövs eftersom det är så lätt att den himmelske superhjälten skymmer den mänsklige och då blir Jesus lätt så distanserad - så upphöjd och avlägsen, så långt ifrån mig. Jag kanske har lättare att känna igen mig i den där märkliga passiviteten - att saker bara sker med mig utan att jag själv gör så mycket, att jag bara hamnar i olika situationer nästan utan att veta hur jag kom dit! Den här upplevelsen av att tillvaron förfogar över mig istället för att jag förfogar över tillvaron, upplevelsen av att så lite sker på grund av medvetna beslut och så mycket sker för att det bara blev så, det ena gav det andra. Händelseutvecklingen i mitt eget liv verkar drivas framåt av en egen inre logik, som det fanns ett manus någonstans som jag inte känner till. Den upplevelsen kan skapa en deprimerande känsla av maktlöshet och uppgivenhet. Men med en liten perspektivförskjutning så kan samma erfarenhet skapa en helt annan känsla, nämligen en känsla av meningsfullhet! I en gammal keltisk bön ber man: Må ditt liv komma dig till mötes. Och i den formuleringen ligger perspektivförändringen - livet som ett erbjudande från Gud. Upplevelsen av att det inte handlar om ett blint öde eller en mekanisk slump utan att det handlar om en levande, kärleksfull Gud som räcker dig varje ny dag, som en skål som är delvis fylld med innehåll. Men bara delvis - det finns plats också för ditt bidrag, för dina beslut, för dina avgöranden och val. Den upplevelsen skapar inte apati och känslor av maktlöshet, utan tvärtom en djup känsla av meningsfullhet byggd på tillit till att det finns någon som vill något vackert med allt det som händer mig, också när jag tvingas vandra korsets väg.

    AMEN