Palmsöndagen 2002  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 12:1-16
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid." En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung." Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: "Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna." ( Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)

Predikan
"Varför sålde man inte oljan för 300 denarer och gav till de fattiga?" Ja, så frågade Judas Iskariot anklagande när Maria hade hällt ut en hel flaska med mer än 3 hekto dyrbar balsam över Jesu fötter. Visst känner vi igen situationen: En människa är uppfylld av kärlek och i sin hängivenhet gör hon en spontan "dårskap", hon bryter måttlighetens oskrivna lagar och slösar vilt och hämningslöst. Och genast har vi "klokheten" där, klokheten som aldrig vill tillåta hjärtat att ta kontrollen över hjärnan, klokheten som kommer att ha satt sin signatur på varje kvarlämnad sedel i din plånbok som du bär hem igen efter dagens kollekt till världens nödlidande. Klokheten som säger "så kan man väl ändå inte göra!", klokheten som hyllar sans och måtta över allt annat, klokheten som försöker göra hela livet till en realistisk kompromiss. Nils Ferlin har skrivit en dikt som jag ofta återkommer till just på Palmsöndagen men tyvärr fick aldrig Judas Iskariot läsa den:
När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn - om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar - för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
- Men visorna äro klena sibyllor. (ur Goggles 1938)

Men låt oss nu bli lite eftersinnande och fråga oss om ändå inte Judas Iskariots invändning hade något fog för sig. Han kanske hade själviska motiv för sin "klokhet", men om vi nu bortser från det: Hade det ändå inte varit bättre att sälja den dyrbara oljan och ge pengarna till de fattiga. Om det nu stämmer som Judas säger att man skulle få 300 denarer för oljan, så är det sannerligen ingen föraktlig summa för de fattiga. En denar motsvarade nämligen en normal dagslön för en dags grovarbete. Flaskan motsvarade alltså i värde en hel årslön, om vi nu kan lita på Judas.

Eller för att översätta det till vår tid: Är det rätt att lägga ut miljoner och åter miljoner på ståtliga kyrkbyggen när samtidigt tiotusentals barn svälter ihjäl varje dag? Är det inte så att både vårt hjärta och vår hjärna säger oss att de pengarna skulle hamna närmare Jesus hos de fattiga än inmurade i kyrkliga skrytbyggen?

Men låt oss återvända till Maria och hennes slöseri: Den där dyrbara oljan hade hon knappast köpt in med tanke på att smörja Jesu fötter med den. Nej, den var tänkt för hennes egen privata konsumtion. Hon tog alltså från sin egen privata lyx och gav detta åt Jesus, och säkert var hela handlingen oplanerad och spontan - hon sökte efter ett sätt att uttrycka vad hon kände inför Jesus, den man som uppväckt hennes egen bror från döden! Orden räckte inte till, och då blev det istället flaskan med balsam. Handlingen kan ses som en symbolhandling från Maria, och jag tror att både hon och omgivningen behövde den symbolhandlingen, också om den kostade 300 denarer.

Så även om man ibland kan reagera på kyrklig prakt och rikedom i en svältande värld, och även om kyrkans verkliga skönhet utgörs av Kristus och de som vill följa honom, även om det är så så måste ändå också den materiella skönheten i kyrkan få kosta en del. Ta t ex den där enorma kupolen i Peterskyrkan i Rom - visst kostade den massor när den en gång uppfördes. Men tusentals av dem som under århundradenas lopp har stått under den har fascinerats av rymden, väldigheten och skönheten. Kan man inte tänka sig att många av dem verkligen har fått en fungerande påminnelse om Guds storhet. Och denna upplevelse kan i så fall ha kommit många fattiga till godo. För om en människa finner Gud, så finner hon också sin medmänniska!

Så även om det är Lutherhjälpens dag idag, så måste vi ändå samtidigt konstatera att vi måste få hylla Kristus på olika sätt. Om kyrkans rikedomar i form av konstverk och praktfulla byggnader, om denna rikedom talar om Jesus Kristus och därmed hjälper människor att få upp ögonen för en verklighet som är större än de själva och deras egna behov. Om denna rikedom för de närmare Honom som sagt att allt vad ni gör för dessa minsta det gör ni för mig. Om det är så, så är detta slöseri ett välsignat slöseri. Men det är samme Kristus vi hyllar när vi nu om en liten stund öppnar våra plånböcker och ger mer än "klokheten" råder oss att ge, mer än vi egentligen tycker oss ha råd med! Om Marias slöseri kan inspirera dig och mig till ett välsignat slöseri idag, då var det sannerligen värt sina 300 denarer!

Men det är ett par saker jag vill lägga till: Maria hade ju en syster, Marta, som inte var av samma spontana sort. Hon lät sig inte på samma sätt föras iväg av känslorna utan stod för jordbundenheten i familjen. När Jesus var på besök och Maria uppslukades av hans ord så stod Marta ensam i köket och lagade mat åt gästen. Också hennes tjänande i det tysta var ju en gudstjänst och en lovsång men ofta lägger vi inte märke till tjänandets tysta lovsång lika mycket som de där känslomässiga utbrotten som fångar allas uppmärksamhet. Och när Maria väl hade hällt ut den där oljan - vem var det som fick torka upp efteråt? Låt oss idag inte glömma allt det tjänande som sker i det tysta, utan stora åtbörder - de jordbundna, förnuftiga som inte kan skaka av sig sin klokhet och sina hämningar så där utan vidare. Det är deras trogna tjänande i det tysta som bygger plattformen där alla mariorna sedan kan dansa!

Och så en sak till med anledning av de där pengarna som ligger och bränns i din plånbok eller på ditt bankkonto: Vad gör de där pengarna egentligen med oss? Är det en tillfällighet att Jesus så ofta varnar för just rikedomens faror? Var det en tillfällighet att det var just den lärjunge som hade hand om finanserna som blev den som förrådde honom? När vi läser om att ingen kan tjäna både Gud och Mammon och när vi hör om Judas Iskariots tragiska öde så får sannerligen begreppet "riskkapital" en ny innebörd - befria dig från något av den risken idag!

 

AMEN