5:e i fastan, tredje årg 2011   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Tema: Försonaren
Stefan Risenfors

 GT-text 4 Mos 21:4-9

 Israels folk bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: "Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten."

Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: "Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss."
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: "Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva." Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

 Epistel 1 Joh 1:8-2:2

 Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss.

  Evangelium Joh 3:11-21

Jesus sade till Nikodemus: "Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?
Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill."
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Beredelsetal

Försonaren är rubriken för den här söndagen – kristendomen lär att det inte ges någon försoning utan Försonaren – Jesus Kristus! Det betyder att kristen tro djupast sett handlar om en relation till denne Jesus. Du står inte inför en anonym makt utan du står inför en person. Han ser dig, men du ser inte alltid honom – ibland känns han overklig, ibland upplever du honom inte som något annat än frånvaro. Men dröj då inför hans frånvaro, för förr eller senare kommer han att lösgöra sig ur dimman och komma dig till mötes … Dagens episteltext är hämtad från 1 Johannesbrevet och där står det:  ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”  Låt oss då bekänna inför honom som är trofast och rättfärdig och Försonare…

Predikan

Låt oss börja med frågan vem Jesus talar till i dagens evangelium – Nikodemos. Han var en farisé som trodde på Jesus. Det står att det här samtalet skedde efter att han kommit till Jesus om natten. Det kan ha varit ett tecken på att Nikodemos inte ville bli sedd när han gick till Jesus. Det var i så fall inte konstigt eftersom han inte bara var farisé utan dessutom tillhörde Stora Rådet, alltså judarnas motsvarighet till Högsta Domstolen förutom att Rådet hade både politisk och religiös makt. Han var alltså en av judarnas mäktigaste män och ändå kommer han till Jesus utan all makt och myndighet. I samtalet har han ställt närmast naiva frågor till Jesus och han verkar både nyfiken och ödmjuk. Kanske skulle man kunna jämföra Niko­demos med Dag Hammarskjöld – också han en mäktig man som i hemlig­het förde mycket intima samtal med Gud – de samtal som först efter hans död blev kända och publicerade med boktiteln Vägmärken.

Men vad säger då Jesus till denne Nikodemos? Jo, bland annat den bibelvers som är den kanske mest berömda i hela Bibeln, Joh 3:16 som också kallas Lilla Bibeln eftersom den sägs sammanfatta hela Bibeln:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son,
för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Om inte denne mäktige man Nikodemos hade svalt all sin prestige och lyssnat till sitt hjärta, följt sin längtan och sin nyfikenhet, och gått till Jesus den här natten – då hade vi alltså inte haft Bibelns viktigaste vers! Vi vet inte om det här besöket var sedan länge planerat eller om det var helt spontant – kanske en plötslig ingivelse. Den sortens ingivelser får vi alla lite då och då – en plötslig tanke om att vi borde göra eller säga det och det. Oftast slår vi nog bort de där tankarna eftersom de dels stör våra planer och dels utsätter oss för en viss fara. För visst är det farligt att följa ingivelser, visst är det farligt att överge upptrampade spår och plötsligt förlora kontrol­len. Och om det hade varit hela sanningen så borde vi passa oss för att följa plötsliga infall – men om det istället handlar om att överlämna kontrollen till någon annan! Ja, då är det en helt annan sak – framförallt om denne någon är Gud, alltså någon som vi har anledning att känna förtroende för!

Jag tror nämligen att Gud ofta talar på det sättet – genom plötsliga ingivelser. Låt oss jämföra Gud med en jättelik blåval och valar behöver ju emellanåt söka sig upp till ytan för att hämta luft. På samma sätt som valen så rör sig Gud vanligen nere under ytan i ditt liv. Därnere förflyttas enorma vattenmassor när 190 ton blåval simmar omkring i djupet och på liknande sätt händer det hela tiden stora saker i ditt livs djup beroende på Gud. Men precis som blåvalen så söker sig Gud emellanåt upp till ytan i ditt liv, upp till det synliga livet. För valen kan det gå på någon sekund att hämta luft och Guds manifestationer kan handla om ögonblick men ögonblick som föder en tanke, en ingivelse. Kanske var det en sådan ingivelse som fick Nikodemos att snöra på sig sandalerna i nattmörkret och bege sig iväg till Jesus.  

Vem vet hur ofta sådana ingivelser har legat bakom historiskt avgörande händelser i vår värld, och vem vet hur många sådana kallelser du och jag har fått men avvisat! Nu menar jag inte att vi ska springa bort och bli totalt impulsstyrda för eftertanke är oftast ett bra filter innan vi gör något eller säger något. Men om vi förser varje sådan eftertanke med en beredskap för att det kan vara Gud som kallar på oss – då tror jag vi närmar oss den handlingsberedskap som Gud vill att vi ska ha. För det mesta handlar det i sådana lägen om at avgöra om ingivelsen kommer från Gud eller från mitt ego: om jag följer ingivelsen – är det i så fall kärlek som tvinar mig eller är det någon mer självupptagen känsla? 

Men låt oss nu återvända till evangeliet och till den vers som jag kanske håller för ännu viktigare än Lilla Bibeln, nämligen den följande versen där Jesus säger:                 
Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen          
 utan för att världen skulle räddas genom honom.

Finns det något viktigare än detta konstaterande – att Jesus har kommit inte för att döma oss utan för att rädda oss?! 

Jag vill närma mig innehållet i den här bibelversen på ett lite originellt sätt, nämligen genom en dröm som jag hade i natt. Det får bli mitt sätt att försöka vara trogen en ingivelse som jag inte själv har skapat: Jag drömde om att jag skulle parkera bilen på ett ställe jag inte kände till och jag lyckades hitta en parkeringsplats och gick till parkeringsautomaten för att betala min avgift. Men det var en mycket märklig parkeringsautomat – det var som en vågrät springa över hela apparaten där man uppenbarligen skulle lägga sina pengar och jag såg ner i den där springan och såg några enkronor som hade fastnat. Just då ringde väckarklockan och drömmen avbröts. 

Jag tror att Gud regelbundet talar genom drömmar och vill man formulera det på ett mer vetenskapligt sätt kan man i enlighet med modern forskning konstatera att vårt undermedvetna talar genom våra drömmar – drömmarna är ju vår nödvändiga bearbetning av allt vi är med om i livet. Och var skulle Gud möta oss om inte i vårt undermedvetna – där våra försvar och blockeringar inte fungerar utan där vi ligger helt öppna och mottagliga. 

Drömmarna gör alltså sitt jobb utan att förstås men jag tror att de också kan ge oss material till en mer medveten bearbetning av våra erfarenheter. Så låt oss ge oss i kast med den märkliga parkeringsautomaten: För det första kände jag en viss ängslan när jag skulle parkera bilen i drömmen – den där ängslan som man kan känna när man inte riktigt vet vad som gäller. Får jag verkligen stå här eller står jag på någons hyrda plats nu? Min ängslan borde ha försvunnit när jag kom fram till parkeringsautomaten för då borde jag ju ha förstått att det verkligen är en betalparkering där man får stå bara man betalar. Men min ängslan försvann inte eftersom automaten inte såg ut som den brukar och jag såg ju fastnade mynt där nere i springan. 

Kanske befann jag mig i ett främmande land? Kanske hade jag inte rätt valuta för att kunna betala? Kanske var det inte ens en parkeringsautomat utan de där fastnade mynten kanske kom från andra vilsna turister som också hade trott att det var en parkeringsautomat fastän det i själva verket var något helt annat…?

Ja, det var ingen behaglig dröm – där fanns en oro hela tiden. Och här finner vi kanske en koppling till den där bibelversen: Joh 3:17:

Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen          

utan för att världen skulle räddas genom honom.

Varför behöver det sägas? Varför väntar vi oss en domare istället för en befriare. Är det den där oron som också fanns i drömmen – oron för att göra fel, oron för att vara fel, oron för att inte duga! Har jag verkligen rätt valuta? Kan jag verkligen göra rätt för mig? Är det den oron som spökar hela tiden? Är det därför vi går omkring rädda för att avslöjas som det talas om senare i evangeliet: Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.

Därför behöver Jesus börja med en negation och säga att han INTE har kommit för att döma världen! På samma sätt som Bibelns änglar har en stående öppningsreplik när de besöker jorden – varje gång de dyker upp börjar de med att säga: Var inte rädd! Varför måste de börja med att avvisa ett hot som inte finns och som aldrig har funnits där? Jo, för att vår tillit är så skadad! Alltsedan vi drevs ut ur Paradiset och hamnade här öster om Eden så litar vi inte på tillvaron – vi ser hot överallt, vi litar inte på varandra och vi litar inte på Gud utan Gud måste hela tiden inleda varje möte med en människa med att förklara att vi inte behöver vara rädda. 

Men det märkliga är ju att det verkar som att varje barn som föds, föds i Paradiset. Barn föds ju med en naturlig tillit till alla människor – hos de nyfödda finns inte den där misstron till allt och alla – utan vi får lära dem att passa sig för fula gubbar och farliga bilar. Det är kanske nödvändigt men det vi gör är att vi driver dem ut ur Paradiset, ut till oss, vi som dväljs här öster om Eden i misstrons förlorade land! Men det här betyder att vi alla en gång har varit där i Paradiset – när vi var barn som väntade gott av allt och alla. Vi har ett minne, om än vagt, av hur det borde vara. Och det är väl det minnet Jesus försöker väcka till liv när han säger de berömda orden: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in!

Försonaren är alltså rubriken för den här söndagen – begreppet bygger på att det verkligen finns något att försona, något som är brustet. Jag tror att vi alla känner den brustenheten men det som återstår är att inse att det finns Någon som kan göra det trasiga helt och som en dag också kommer att göra allt trasigt helt. Nikodemos anade att det var på det viset, han var villig att stiga ner från sin mäktiga position och bli som ett barn inför Jesus – Gud hjälpe att också du och jag vågar. Och gör vi det så kommer vi att märka att parkeringen redan var betald! AMEN