5:e sönd. i fastan 2009  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl.10
Försonaren
Stefan Risenfors

GT-text 3 Mos 16:15-16

Herren talade till Mose: Sedan skall Aron slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget och göra med det på samma sätt som med tjurblodet: han skall stänka det ovanpå arkens lock och framför locket.
Så bringar han försoning och renar helgedomen från israeliternas orenhet och brott, från alla deras synder.

 

Epistel Heb 7:24-27

Eftersom Jesus är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.
En sådan överstepräst var det vi behövde: en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna. Han måste inte som de andra översteprästerna dagligen offra först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv.

 

Evangelium Joh 11:46-57

Några av judarna gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: "Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk." En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under." Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.
Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. Judarnas påskfest närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod i templet: "Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?" Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som kände till var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.
 

Beredelsetal

I förrgår hörde jag på radion Jonas Gardell berätta om sin nya bok om Jesus och då använde han en formulering som jag samma dag hade läst i en intervju av honom i tidningen Vi. Eftersom det var samma begrepp han använde så insåg jag att han var rätt nöjd med formuleringen, och jag håller med honom eftersom den stämmer så väl överens med Stensjöns församlings målsättningsparagraf vilken lyder så här: Församlingens mål är att få varje människa att känna och förstå att hon är älskad av Gud!
 

Jonas Gardell uttryckte det så här: Livet är ingen audition för den har redan varit. En audition är när en förhoppningsfull artist visar upp sig för en jury som kan erbjuda jobb om man är tillräckligt bra. Vi har mött det hela i TV på senare år i diverse talangtävlingar som t ex Idol.

 

Livet är ingen audition för den har redan varit. Redan det faktum att du är född till den här världen innebär att du har klarat inträdesprovet. Du har inget mer att visa upp. Du är redan godkänd! Av skapelsens Herre, av Gud själv! Om du ändå upplever livet som en audition, om du ändå upplever det som att du hela tiden måste visa upp dig och visa vad du går för så, så är det en liten obetydlig låtsasaudition jämfört med den stora som redan är avklarad. Du duger! Du är älskad och godkänd i befintligt skick – det var det som Jesus försökte säga oss och därför vågar vi nu komma inför honom med vår längtan att bli ännu mer av det som vi är ämnade att vara… låt oss be och bekänna med syndabekännelsens ord…

 

Predikan

Försonaren är alltså rubriken över den här söndagen. Försonaren och inte Försoningen. Det handlar alltså om en person, Jesus Kristus. Han är Försonaren. Men om vi lösgör begreppet från Jesus och försöker se förutsättningslöst på det här begreppet så låter närmast som någon som skulle kunna vara en kandidat till Fredspriset till Alfred Nobels minne. Ni vet det där som delas ut i Oslo den 10 december varje år till personer som ansetts betydelsefulla för världsfreden – som Moder Teresa, Desmond Tutu, Nelson Mandela och nu senast den finländske FN-medlaren Matti Ahtisari. En försonare måste ju rimligen vara någon som får andra att försonas. Och dom som försonas måste ju rimligen vara tidigare fiender, annars finns ju knappast något behov av försoning – om man inte tidigare varit fiender och känt agg till varandra, hatat varandra.
 

Om då Jesus är Försonaren med stort F så måste ju den Försoning han åstadkommer handla om försoning mellan Fiender med stort F, annars skulle ju Jesus bara vara en i raden av försonare, en av alla dessa som genom åren nominerats till Nobels fredspris. Men Jesus påstås ju vara Försonaren mellan Gud och människa och här blir ju resonemanget på något sätt orimligt! Skulle Gud och människor vara Fiender med stort F? Skulle Gud som ut ur sin kärlek har skapat människan vara människans Fiende? Det låter orimligt och det är orimligt men ändå påstår den kristna tron att Jesus verkligen är Försonaren med stort F – vad menas då med detta?

 

Ja, här kan vi behöva se närmare på vår egen svenska kyrkohistoria och en av de mest absurda begreppskonstruktioner som någonsin formulerats, nämligen begreppet försoningsstriden. Så betecknas nämligen en av de frågor som låg bakom att Svenska Missionsförbundet 1878 bröt sig loss ur Svenska kyrkan. Och så här beskrivs det hela i ett officiellt dokument från Kyrkomötet 2006:

En tredje fråga som kom att leda till splittringen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet var den s.k. försoningsstriden. P. P. Waldenström som var en av de ledande i den nyevangeliska väckelsen hävdade den subjektiva försoningsläran – att Kristi försoningsdöd inte skedde för att blidka Guds vrede utan att Gud är oföränderlig kärlek och utgav Kristus för att beveka människan att låta försona sig med Gud.

 

Motsatsen till denna subjektiva försoningslära skulle alltså vara en objektiv försoningslära där Gud är så vred över människans synder så att Han på något sätt måste bevekas genom offer, genom att någon offrar sig för människans synder. Det hela bygger ju på något slags blodshämndslogik där det krävs att blod måste flyta ungefär som i nutida hederskulturer där ordningen kan återställas i en fejd mellan två släkter först när någon betalat med sitt liv. Om ni har dödat någon i min familj så måste någon dö i er familj för att sona brottet! Vi uppfattar ju det här som oerhört primitivt, som uttryck för en outvecklad blodtörstig hämndkultur som är oss totalt främmande. Men om vi läser Bibeln så kan vi märka att det här sättet att tänka bygger upp hela den GT-liga tempelkulten.

 

En påminnelse om detta fick vi i dagens GT-liga text från 3 Mos som är så kort så att jag kan upprepa den:

Herren talade till Mose: Sedan skall Aron slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget och göra
med det på samma sätt som med tjurblodet: han skall stänka det ovanpå arkens lock och framför locket.
Så bringar han försoning och renar helgedomen från israeliternas orenhet och brott, från alla deras synder.

 

På den stora Försoningsdagen, den allra viktigaste judiska högtiden, skulle alltså översteprästen i templets allra innersta rum offra en bock och bockens blod ansågs sona folket synder under det gångna året. De första kristna var ju judar och för dem var det naturligt att koppla Jesu död till att Jesus var en ny sorts överstepräst som offrade sig själv istället för att offra ett djur. Och den här tolkningen hör vi också i dagens episteltext från Hebréerbrevet.

 

Men bara för att den här tolkningen var näraliggande för judar för 2000 år sedan så behöver den inte vara naturlig för oss idag. Det ställningstagande som PP Waldenström gjorde för 130 år sedan när han avvisade tanken att Guds vrede måste stillas genom blodsoffer – det ställningstagandet är nog det allra vanligaste i Svenska kyrkan idag.  Och när vi fortfarande idag talar och sjunger om Kristus som överstepräst, om Jesu offerdöd, om Jesus som offerlammet o s v. Så får vi se det mer som poesi än som juridik – Gud är inte en blodtörstig despot som kräver offer, oavsett hur mycket människan har syndat! Nej, var det något som Jesus visade oss så var det att Gud är kärlek, bara kärlek! Visst kan kärleken känna vrede men bara mot synden, aldrig mot syndaren!