5:e i fastan 2001  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium - Matt 21:33-43
Jesus sade: "Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: 'Min son kommer de att ha respekt för.' Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: 'Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.' De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?" Översteprästerna och de äldste svarade: "Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid." Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt."

Predikan
Dagens text är en oerhört rik text. Jag vill börja bakifrån i texten med orden om stenen som blivit en hörnsten. Den här bilden syftar på den nedersta stenen i en byggnads ena hörn, den sten som lades ner allra först och som sedan blev en riktpunkt för hela byggnadskonstruktionen. Den sten som alla andra stenar relateras till, den fasta fixpunkten som alla byggnadens mått utgår från. Om ditt liv kan liknas vid en byggnad, så ställer alltså den här texten frågan - vad eller vem är hörnstenen i ditt liv? Vad eller vem är den fasta fixpunkten i ditt liv - det fundament som utgör själva grunden för hela din existens? Är det din egen roll som maka eller make, som yrkesmänniska, som politiker, som förälder - är det din egen bild av dig själv i någon av alla dessa roller eller i de planer du har för ditt liv - är det den bilden som utgör hörnstenen i ditt liv? Om det är så, så bygger du på mycket osäker grund för det finns nämligen bara en sten som duger som hörnsten i ett livsbygge, och det är just den sten som Jesus talar om i dagens text, den sten som är han själv. Om Han får vara ditt livs hörnsten, så kan inte ditt livsbygge rasa - för kan Han bära upp hela universum, så kan han nog också bära upp dig!

Du är den mannen! (2 Sam 12:7) så säger profeten Natan till David efter att Natan berättat om en rik man som stulit en fattig mans enda lamm eftersom han inte nändes ta ett lamm ur sin egen stora hjord när han fick en gäst på besök. Först får kung David kommentera liknelsen och då far han ut i en mycket hård dom över den rike mannen. Därefter säger profeten Natan till kungen: Du är den mannen! Det syftar på att David har sett till att en av hans egna soldater har blivit dödad i strid eftersom David ville ha soldatens fru till sin egen hustru. Hade Natan direkt bett kungen kommentera sitt eget handlande hade han kanske hittat ursäkter eller vägrat lyssna på profeten, men när han först, intet ont anande, lockats till att kommentera ett påhittat parallellfall, så ser han hur orättfärdigt han har handlat mot den här soldaten, Uria, och hans hustru Bat-Seba. Du är den mannen!

Vad Natan gör är att han utnyttjar vår mänskliga förmåga att se flisan i vår broders öga samtidigt som vi inte märker bjälken i vårt eget öga, för att använda Jesu bildspråk. Vår förmåga att se klart och obarmhärtigt på andras små felsteg samtidigt som vi kan vara helt blinda för dom fel vi själva gör. Och samma metod använder Jesus i dagens evangelium. När han har berättat för det prästerliga etablissemanget liknelsen om arrendatorerna som dödar jordägarens egen son, så fäller han inte själv domen över arrendatorerna utan överlåter åt översteprästerna och de äldste att fälla domen. Han avslutar ju liknelsen med orden: När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer? Och den dom som åhörarna fäller är lika hård och skoningslös som den dom David fällde över den påhittade rike mannen som stal den fattiges lamm. De svarar nämligen: Han lönar ont med ont och tar död på arrendatorerna.

Och när översteprästerna och de äldste väl har fällt sin dom så sker återigen demaskeringen "Du är den mannen.". Jesus uttrycker det inte så men han avslutar med att säga: Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.

Men hur effektiv är då den här metoden för att skapa självinsikt? Ja, på kung David biter den. Han ångrar sig djupt när han inser vad han har gjort. Men så här står det i den bibelvers hos Matteus som kommer efter dagens text:
När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.

Här har vi ett exempel på den totala förhärdelsen - att stenhårt vägra erkänna sina egna misstag. Kanske berodde förhärdelsen på att de var flera som var angripna av Jesus, ingen vågade bryta mot kollektivets gemenskap för om man själv erkände sina misstag så skulle detta samtidigt vara ett angrepp på kamraterna som hade begått samma misstag. Det handlar alltså om något slags kollektivets diktatur där den enskilde helt enkelt är ofri att handla efter sitt eget samvete eftersom det skulle drabba gruppen. Här tycker jag mig se tydliga paralleller till vår tids konflikter, också kyrkans inre konflikter.

Men fariseernas förhärdelse kan också bero på att det som Jesus fördömer med sin liknelse, det är inget som ligger i historien utan det är en process som pågår och inte är avslutad. Man har ännu inte dräpt jordägarens son, man har ännu inte avrättat Jesus, man befinner sig bara i upptakten till det tragiska crescendot i berättelsen. Hade kung David hört Natans berättelse just när han var i färd med att begå sin svåra synd, så hade kanske också han vägrat inse sin egen orättfärdighet. Att inse sina egna misstag är svårt nog att göra i efterhand, och medan man är mitt i gärningen är det närmast hopplöst. Det är åtminstone något lättare efteråt när man fått distans till händelsen, men då får syndainsikten en annan fiende, nämligen glömskan. Det är så lätt att förtränga obehagliga minnen, men också om man skulle minnas så är det så lätt att klamra sig fast vid det egna perspektivet på det som hänt och vägra se på det hela ur den andres perspektiv. Det är därför vi är så beroende av goda själavårdare som kan lotsa oss allt djupare ner i en mer objektiv förståelse av vår egen privata historia. Och det är när vi vägrar möta vår egen historia med hjälp av en själavårdare, det är då vi blir sådär oförklarligt tunga i sinnet. Vi bär ju hela tiden på minnen som vi hela tiden måste anstränga oss för att hålla på avstånd, vi bär ju på bördor som vi vägrar att släppa ifrån oss. För det underbara med den här söndagen som har rubriken Försonaren, det underbara är ju att den här dagen förkunnar att det finns någonstans att gå med bördorna. Det finns en försonare, som lovat att bördorna bära, som lovat att själv vandra med. Vi sjunger nu den sången - nr 63 längst bak i pärmarna: "Herre, till dig får jag komma"…

…Du behöver alltså inte vara en fånge i din egen historia, du behöver inte släpa ditt förflutna med dig ända in i evigheten utan du kan lämna det här och nu, lämna det till Honom, till försonaren Jesus Kristus. Fast det är ändå inte hela sanningen. För du kan inte lämna en börda som du inte känner, du kan inte bli fri från ett förflutet som du bara har skenbar tillgång till och där så mycket ligger dolt i dina förträngningsprocesser och i din själviska glömska. Men ibland säger ju vi präster lite vårdslöst ungefär så - att du kan lämna din synd här och nu och gå vidare som en fri och försonad människa. Men det kan vara som att sätta förband på ett sår som ännu inte är rengjort, man ser inte såret längre men i såret finns fortfarande sådant som omöjliggör en verklig läkning. Vägen till syndainsikt är inte bara att acceptera syndabekännelsen sådär i största allmänhet och tänka att jo, det är klart - jag har väl också gjort mina misstag, sådär i största allmänhet, sådär som alla gör... Nej, den nödvändiga vägen till den syndainsikt som är den enda vägen till ett djupare läkande av alla mina sår, den vägen kan bara börja här och nu. Det är en smärtsam väg ner i mina egna inre sjaskiga djup, det är en väg som fordrar tid, tålamod, disciplin och målmedvetenhet. Och det är en väg som knappast är farbar utan sällskap av en själavårdare som får tillgång till hela sanningen om mig själv. Men det är en väg som är värd alla uppoffringar, det kan många intyga som har gått den före dig, för det är en väg som leder hela vägen fram till det kors som rymmer så mycket läkedom. Fastan är en mycket lämplig tid att påbörja den här nedstigningen i sig själv, du kanske inte hinner ner till botten på dig själv till påsken det här året, men kanske till nästa påsk. Men du hinner aldrig ner om du ständigt uppskjuter avfärden till ett lämpligare tillfälle, för då kommer aldrig det tillfället. Så, gå och finn dig en lämplig själavårdare som kan bli din pannlampa i de där inre gruvgångarna, pannlampan som hjälper dig se också det du inte skulle vilja se. Och minns att du aldrig går ensam nere i de där gångarna, inte ens om du skulle förlora din pannlampa går du ensam. Han, Försonaren, Jesus Kristus, han går alltid vid din sida - aldrig närmare än just när du befinner dig i ditt eget inre mörker.

AMEN