Jungfru Marie Bebådelsedag 2010  NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10 
Stefan Risenfors

 GT-text Mika 5:2-4

Men från dig, Betlehem i Efrata,
så obetydlig bland Judas släkter,
skall jag låta en härskare över Israel komma,
en som leder sin härkomst från forntiden,
från det längesedan förflutna.
Ja, folket skall vara utlämnat
till dess hon som skall föda har fött.
Då skall de som är kvar av hans bröder
återvända till Israels folk.
Han skall träda fram som herde med Herrens kraft
i Herrens, sin Guds, höga namn,
och folket skall bo i trygghet,
nu då han blir ärad över hela jorden.

Epistel Rom 4:18-21

Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft - han var omkring hundra år gammal - och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria.

Evangelium Luk 1:26-39

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: "Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig." Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud."Maria sade: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne.

Beredelsetal

Märkliga mammor – Bibeln är full av märkliga mammor, kvinnor som inte trodde att de skulle kunna få barn men som ändå blev mammor. Vi har till att börja med judiska anmodern Sara, Abrahams hustru, som är alldeles för gammal för att kunna få barn men som genom ett under ändå på sin ålder­dom föder sonen Isak. Så har vi den föraktade barnlösa Hanna som går till templet och ber om att få ett barn. Gud hör hennes bön och hon får sin son – Samuel – som växer upp och blir en av den judiska historiens största gestalter. Och sådär fortsätter det också i Nya testamentet – just framståen­de gestalter uppges ha märkliga mammor – som Johannes Döparens mam­ma Elisabet som också var barnlös och gammal innan hon blev mamma åt Johannes. Och sist men inte minst den allra mest märkliga mamman Maria vars moderskap enligt Bibeln trotsar alla kända naturlagar genom det vi kallar jungfrufödelse!

Fast alla dessa märkliga moderskap är ju egentligen inte mer märkliga än vilket moderskap som helst – inget barn föds till världen utan att ett mirakel först ägt rum. Det enda märkliga med de märkliga mammorna är ju att de är ovanliga – det brukar inte gå till på det viset. Och utifrån lagen om tillgång och efterfrågan blir det ovanliga miraklet mer värdefullt och märkligt än det födelsens mirakel som ägt rum ett antal miljarder gånger! Låt oss därför inleda denna gudstjänst med att öppna våra ögon för Guds mäktiga verk, låt oss tvätta bort det där normalitetsgruset ur våra ögon som gör att vi inte ser undret i det vardagliga. Och med de öppnade ögonen ser vi kanske också det allra största undret – förlåtelsens mirakel – låt oss i förtröstan på det miraklet be och bekänna…

Predikan

Förra söndagen var vi på personalresa till en liten oansenlig kyrka i Karlstad som kallas för Barnens Katedral. Namnet kommer av att man där i 10 år har arbetat konsekvent utifrån barnets perspektiv och vi var där eftersom vi har funderingar i den riktningen för Fågelbergskyrkan. Prästen i Barnens Katedral berättade bl a om poeten Kristina Lugn som i något sammanhang har uppmanat folk att i sina plånböcker ha ett litet porträtt på sig själva som barn – en bild från när man är sådär 4-5 år. Tanken var att man varje dag skulle ta fram den där bilden, titta på den och fråga sig hur man idag har förvaltat den där som man en gång var. Den där lille pojken eller den där lilla flickan med alla sina drömmar i behåll och med barnets omedelbara tillgång till livet – någonstans inom mig lever han eller hon kvar och har jag idag respekterat barnet inom mig eller har jag svikit det?

Jag tycker att det där var ett alldeles underbart förslag eftersom jag verkligen tror att vi som små barn verkligen är mer de människor som Gud hade tänkt sig än vi är som vuxna när vi har börjat låtsas och göra oss till. Men vad har då detta med Jungfru Maria att göra? Jo, tankeresan tillbaks till Karlstad började med att jag funderade kring den blå färgen som är Marias särskilda färg på ikoner och i kyrkoåret. Blått är också himlens färg och om vi talar om ljusblått så tänker vi ofta på något som är orealistiskt – ”ljusblåa drömmar” – så kan vuxna realister avvisa något som de uppfattar som naivt och orealistiskt. Eller dom kan säga något i stil med: ”Nu är du väl ändå uppe i det blå!” och mena att man har lättat från det jordnära och möjliga och i tanken svävat upp i luften i drömmar som inte är möjliga att förverkliga. Man talar också om att vara blåögd i betydelsen naiv, oskulds­full och aningslös – att inte ha sinne för verklighetens hårda villkor utan tro alla och allt om gott.

Ja, ju mer jag funderade kring den blå färgen så fördes jag mot barndomen – det är ju barnet som står för det där blåögda och aningslösa. Det är ju främst barnen som har de där ljusblåa drömmarna som inte låter sig begrän­sas av jordiska realiteter, som på något sätt trotsar den tunga gravita­tion som trycker oss vuxna mot marken och får oss att bli så jordbundna i både fysisk och andlig bemärkelse.

Och Maria – hon var ju faktiskt mer eller mindre ett barn – kanske 13-14 år när hon fick det där besöket av ängeln. Ungefär lika gammal som en konfirmand, fast idag har kanske en konfirmand svårare att tro på änglar än vad Maria hade när hon var lika gammal. Hon levde ju också i en kultur som var mycket mer öppen mot det okända och mirakulösa. Kanske handlar det om det där gamla trädet i Edens Lustgård – kunskapens träd på gott och ont. Kunskapen som kunnat förklara så mycket som tidigare var gåtfullt och obegripligt – fysik, kemi och biologi har ju täppt till så många kunskapsluckor och allt mindre utrymme har blivit kvar för det gåtfulla och mirakulösa. Åtminstone är det den allmänna bilden av naturvetenskapens utveckling – som att vi snart vet allt – i själva verket är det väl så att många forskare själva är mer ödmjuka än någonsin för ju mer de lär sig desto mer öppnar sig nya gåtfulla världar i mikrokosmos och makrokosmos! Men det är inte den ödmjukheten som fått prägla vår kultur utan snarare den där bilden av att utrymmet för det oförklarade håller på att försvinna. Men för 2000 år sedan, på Marias tid, så var verkligheten fortfarande full av mirakel och då var det fullt möjligt för en 14-åring att tro på änglar. Och kanske var det just därför som Gud valde det sättet för att berätta för Maria om det uppdrag hon skulle få! Idag väljer Gud kanske andra vägar – just för att vi i vår materialistiska trångsynthet har förlorat förmågan att se änglar.

Javisst är hon blå, Maria. Och kanske är det inte så konstigt att ingen fromhet i kyrkans historia har varit så populär som Mariafromheten. Långt efter reformationen då all tillbedjan av Maria förbjöds i vårt land, så levde Mariakulten ändå kvar men ofta uppblandad med gammal folktro på vättar och troll. Och att Maria fortfarande har en så stark ställning i hela den katolska världen handlar nog både om att hon gett plats för det kvinnliga i en ofta mansdominerad kyrklig värld men också om att hon är just så ljusblå. Så hopplöst, orealistiskt ljusblå i sin oskuldsfulla naivitet när hon inte avvisar änglabesöket som en dagdröm, utan verkligen tror att ängeln var där, och verkligen tror att det han sa faktiskt ska hända: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt."

Om du följer rådet från Kristina Lugn och placerar det där barndoms­porträttet i din plånbok, så tror jag att du med tiden kommer att upptäcka att det där barnet på bilden äger något som du behöver återerövra i ditt liv. Du kommer också att upptäcka att den där människan du en gång var och som du fortfarande är någonstans inom dig är nära släkt med Maria, den ljusblåa Maria. Kanske är det så att barnet inom dig faktiskt bär på den människa du är menad att vara och på den människa du djupast sett vill vara. Eller som Peter Lemarc sjunger i en sång:

                      Så fortsätt längta, hitta mod
 Våga hoppas, våga tro

                      Tro på drömmar, ta ett kliv
 Vält den värld du lever i

                      Och var en galning, var naiv
Det är det som håller oss vid liv

AMEN