Jungfru Marie Bebådelsedag 2001 NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Särskild predikotext: Luk 1:39-45
Några dagar efter ängelns besök gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig, att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse."


Predikan
Här möts de alltså, de båda gravida kvinnorna. I en tid då många menar sig ha rätt att välja eller välja bort ett existerande foster, så är omständigheterna kring båda dessa kvinnor sådana att omgivningen torde ha uppmanat dem att söka abort. Utifrån något slags modernt lämplighetskriterium är Maria alldeles för ung för att kunna ta hand om ett barn, medan Elisabet är alldeles för gammal. Vi vet ju inga exakta åldrar men Maria torde ha varit i 15-årsåldern och Elisabet 60-70 år, Elisabets graviditet betraktades ju av omgivningen som ett mirakel. Det vi märker här är att Gud spelar på marginalen - utanför de mänskliga förväntningarnas område.

Jag vet inte hur många det var som med mig satt och genomled 93 minuters VM-kval i fotboll igår. Trots att landslaget vann med 1-0 gjorde dom en tämligen bedrövlig match mot Makedonien. Kommentatorerna klagade bl a på det som fotbollskommentatorer brukar klaga över - bristen på kantspel. Man saknade de där öppnande diagonalpassningarna där man också använder ytterkanterna på planen. Det är ju i mitten motståndarna oftast tränger ihop sig, det är i mitten den där köttmuren av försvarsspelare tornar upp sig. Så vill man komma runt den så är det kanterna som gäller!

Även om VM-kvalet igår spelades på Änglarnas hemmaplan, så kan man kanske inte begära att spelet ska nå himmelska höjder. Gud spelar nämligen på kanterna, åtminstone åldersmässigt - Maria som vänsterytter och Elisabet som högerytter, tämligen extrema ytterspelare dessutom - det är 50 år mellan dem!

Om vi nu ska fullborda fotbollsliknelsen så kan vi se Gud som spelfördelaren i laget. Alltså den spelare på mittfältet genom vilken de flesta uppspelen går, den spelare som sedan fördelar bollarna upp till anfallsspelarna. Om Gud är en spelfördelare så kan vi alltså lägga märke till att hans uppspel ofta hamnar ute på kanterna. Och om vi då vill vara Guds medspelare så är frågan till oss idag hur uppmärksamma vi är på dessa Guds uppspel. Uppmärksammar vi de oförmodade undantagsmänniskorna i samhällets utkanter eller har vi i likhet med de flesta vår uppmärksamhet riktad mot mitten, dit alla strålkastarna riktats - det där lilla fältet som just nu står i centrum för mediernas intresse, det där som alla pratar om, det där som alla avkrävs åsikter om.

Mitt råd idag skulle vara: titta inte dit! Det där som händer i uppmärksamhetens centrum är oftast tämligen ointressant och ovidkommande på ett djupare plan. Där i centrum av plan rör sig mest de som njuter av att visa upp sig, de som spelar för galleriet, de som är mycket snack men lite verkstad! Om du vill spela med Gud är det istället kanterna som gäller - de där människorna som ingen hade räknat med, de där frågorna som är helt ute för tillfället - frågorna som ingen diskuterar just nu. Och om någon skulle aktualisera dem så är det ingen som bryr sig för de känns så inaktuella, så passé, så otidsenliga. Ofta är det dit ut Gud slår sina passningar, och om de då slås i en tid då alla dras mot mitten så finns det ingen ytterspelare därute - ingen som kan ta emot bollen. Och så rinner bollen ut längs kantlinjen och ännu ett vackert mål förblir ogjort.

Somliga menar att vår tid är en tid för kantspelare, en tid för original och avvikare. En tid då det är accepterat att gå sin egen väg. Men jag betvivlar att det är så mer än på ett mycket ytligt plan. Man kan tycka att det skulle vara mångfaldens tid nu när det finns 100 TV-kanaler istället för en och nu när vi har Internet med en nästan obegränsad mängd information tillgänglig för alla. Men jag menar att den här mångfalden mest är skenbar och att det i själva verket är en oerhörd trängsel mitt på plan.

Ta det här med TV t ex: för 30 år sedan talade reklamteveförespråkarna sig varma för den mångfald och den kvalitetshöjning som skulle åstadkommas om en mängd TV-bolag fritt skulle få konkurrera om tittarna, och tänk vilken kvalitet det skulle bli om man fick in reklampengar i verksamheten! Så sade man och idag har vi det facit som än en gång får mig att citera tillfällighetspoeten Lars Ulvenstam som skrivit denna lilla korta dikt: Skit är skit om än per satellit!

Facit visar med all önskvärd tydlighet att man inte får vare sig kvalitet eller mångfald enbart genom att låta många aktörer konkurrera - effekten av detta blir snarare något slags kvällstidningsteve med stora rubriker och lite innehåll. Resultatet av den här kommersiella konkurrensen har blivit att alla TV-bolag tvingat sänka sig till nåt slags bondfångerinivå där man lockar tittare med allt grövre och allt mer vulgära metoder. Alla på samma lilla yta i mitten - precis som Sveriges anfallsspel på Ullevi igår!

Men om du nu vill vara en Guds medspelare och vet att Gud har för vana att utnyttja kanterna, så handlar det inte bara om att du ska vara uppmärksam på vad Gud gör med andra människor utanför strålkastarnas sken. Nej, det handlar också om att själv vara beredd på att få passningen. Maria var beredd, Elisabet var beredd - åtminstone mer beredd än sin make prästen Sakarias som först vägrade tro att hans hustru skulle kunna bli gravid. Men hur beredda är du och jag på att Gud när som helst vill använda oss just som kantspelare? Du kanske protesterar och säger:

  • "inte jag, jag är ju knappt troende - det kan inte vara mig den här passningen är riktad till!" Eller:


  • "Nej, nej, inte jag, jag är alldeles för blyg"

 

  • "Nej, nej, inte jag, jag är alldeles för ung"
  • "Nej, nej, inte jag, jag är alldeles för okunnig"

 

  • "Nej, nej, inte jag, jag är alldeles för obegåvad"

 

  • "Nej, nej, inte jag, jag är alldeles för gammal.

 

  • Nej, nej, det kan inte vara jag som den här bollen är tänkt för - jag har ju inte tid, jag har alldeles för mycket att göra! Kanske sen, men nu är det helt omöjligt"

Ja, sådär kan våra ursäkter låta och så tänker vi inte på att det är just som kantspelare Gud vill använda mig - ju mer osannolik desto bättre. För Gud har ett annat sätt att bedöma lämplighet än vad vi har - i hans ögon är tonårsflickor och gamla tanter ofta mer användbara är fullärda präster och fariséer. Och då är också du användbar - så håll dig spelbar med ögonen riktade på den enda som är en spelfördelare värd namnet, passningen kan komma när som helst och när den kommer kan du lita på att vägen ligger mycket mer öppen än du tror!

 

AMEN