Midfastosöndagen 2013  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

Gammaltestamentlig läsning - Andra Moseboken kapitel 16, vers 11 - 18
Herren talade till Mose: ”Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.” Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.” Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.

Epistel  Petrus första brev kapitel 2, vers 1 - 3
Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. 'Ni har ju fått smaka Herrens godhet.'

 

Evangelium - Evangeliet enligt Johannes kapitel 6, vers 24 - 35
När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: ”Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: 'Han gav dem bröd från himlen att äta.' Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

 Beredelsetal

Dagens tema är Livets bröd, alltså inte vilket bröd som helst utan ett alldeles speciellt bröd – Livets bröd! Om det brödet säger profeten Jesaja: Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar? Och den frågan riktar vi idag in mot oss själva: varför jagar vi så mycket som inte ger mer än tillfällig tillfredsställelse? Varför fyller vi våra liv med så mycket andlig skräpmat? Någonstans inom oss vet vi vad vi verkligen behöver och vad som bara är inbillade behov. Så låt då vår syndabekännelse få bli en bön om att våra liv lite mer ska återspegla vår sannaste och djupaste längtan! Låt oss be och bekänna…

Predikan

”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen.”

Märkte ni bytet av tempus? Mose GAV er inte brödet från himlen, men min fader GER er det sanna brödet från himlen.”

Den här predikan ska handla om att Gud både har gett och fortsätter att ge varje ny dag, men ännu mer ska den här predikan handla om TACKSAM­HET. Så låt mig då berätta en liten saga: Det var en gång en upptäckts­resande som reste till havet. Där fick han vid horisonten se en ö ute i havet, så han skaffade en båt och tog sig med viss möda över till den där ön. Den var inte särskilt stor så snart hade han utforskat hela ön men då han stod nere vid stranden fick han syn på en ö som låg ännu längre ut i havsbandet. Så han tog sin båt och gav sig av mot nästa ö men det blåste upp en storm och både han och båten var nära att gå under där ute på havet. Men till slut kom han ändå fram till den där ön, drog upp den nu ganska medfarna båten och satte sig utpumpad på stranden.

Efter att ha sovit en natt gav han sig av för att utforska den där ön. Den var lite större än den första men efter ett par dagar hade han tagit sig tvärs över till andra sidan. Där låg det ett litet berg och han bestämde sig för att klättra upp på det och när han hade gjort det ställde han sig att spana utåt horisonten och vad fick han syn på då om inte ännu en ö. Knappt synlig för ögat låg den där ute vid horisonten. Och han tänkte:

 - Det finns alltså en ö ännu längre ut i havet och jag är ju upptäcktsresande så då borde jag ju faktiskt utforska också den ön.
Så han gav sig av tillbaka till stranden där hans båt låg och började ro runt ön han var på för att kunna ro vidare till den nya ö han upptäckt ännu längre ut från fastlandet.

Ja, och sen kan ni ju gissa vad som hände när han kom till den ön o s v. Och kanske är det OK om man är upptäcktsresande att inte stanna utan hela tiden ge sig av mot nya mål. Men frågan är om inte den här lilla sagan kan vara en bild för hur vi lever våra liv. Det vi har uppnått blir så snart självklart och utan värde för oss och då sträcker vi oss mot nästa mål och mot nästa. Om vi går 100 år tillbaks i tiden och jämför oss med våra förfäder så har vi ju så ofantligt mycket mer – mer prylar, fler möjligheter, fler bekvämligheter, fler maträtter, större bostäder o s v. Det räcker med att vi går 20 år tillbaks i tiden så konsumerar vi svenskar idag för dubbelt så mycket pengar som vi gjorde då. Konsumtionen har ökat varje år och den fortsätter att öka. Det enda som inte verkar öka är vår tillfredsställelse – trots att vi uppnått så mycket som våra förfäder bara kunde drömma om! Vi är inte nöjda för vi fokuserar inte det vi har utan på det vi ännu inte har. Ungefär som den där upptäcktsresande som alltid ville vidare till nästa ö. Det trummas också i oss från våra beslutsfattare att vi behöver konsu­mera mer för det är ju det som håller hjulen igång och håller arbetslösheten nere.

Men tänk om vi är lurade? Lurade på allt vi har eftersom allt verkar ha förlorat sitt värde så snart vi har uppnått det. Fast sanningen är att vi inte kan skylla på någon annan – vi har lurat oss själva! För ingen tvingar oss att ställa upp i det där racet. Den där kapplöpningen rakt ut i tomheten – vi behöver inte vara med och vi borde inte vara med för vi vet att den urholkar själva livet, den innebär en flykt från själva livet.

Återvändandet till livet stavas TACKSAMHET. Att stanna upp och se allt det jag redan har, istället för det jag saknar. Tacksamheten kan vi vända åt många håll samtidigt för vi har många som förtjänar vår tacksamhet – mina föräldrar som gav mig livet och som gav mig de första redskapen för att kunna leva det. Alla de som byggde det välfärdssamhälle där jag lever med skola, sjukvård och omsorg. Alla de människor som jag har runt omkring mig som ser mig och bekräftar mig o s v. Men allra mest har vi anledning att rikta vår tacksamhet mot den himmelske fader som inte bara ger oss vårt dagliga bröd utan också ger oss det sanna brödet från himlen. Det sanna brödet från himlen – det är det bröd som Jesus definierar i de sista raderna i evangeliet vi hörde: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

För även om vi verkligen skulle stanna upp och betrakta allt vi har och fyllas av förnöjsamhet och tacksamhet så kommer vi ändå att till slut se tomheten i allt detta. Så var det ju för människomassorna som vi hörde om i evangeliet. De 5000 som dagen innan hade blivit utspisade av Jesus med hjälp av fem kornbröd och två fiskar. De blev mätta och det blev t o m 12 korgar med mat över. De blev mätta och de var tacksamma men de skulle snart bli hungriga igen. Kanske var det därför de nu tagit sig över Genesarets sjö för att söka upp Jesus igen. Eller var det för att de insett att den som kunde göra sådana under också måste kunna ge dem något ännu viktigare, något ännu mer värdefullt!

Och vi kan göra på samma sätt. Vi kan tacksamt ta emot alla jordiska gåvor och inse att det är Gud som gett oss allt detta. Men samtidigt vi att allt ska tas ifrån oss, inget av detta har ett bestående värde! Men då kan vi göra som folket – vi släpper inte taget om Jesus bara för att vi blivit mättade utan vi letar upp honom igen när han förvunnit ur vår åsyn. Och på samma sätt som folket hittade honom där i Kafarnaum på andra sidan sjön så kommer också vi att finna honom. För Jesus låter sig finnas för den som letar! Och när vi då åter får ögonkontakt med honom så upptäcker vi kanske en kärlek som mättar vår allra djupaste hunger. För visst är det så att under och bakom alla de behov vi ständigt försöker tillfredsställa så finns det en annan hunger, en längtan efter en kärlek som inte ställer några villkor utan som ser mig precis som jag är och som älskar mig precis som jag är.

Om en liten stund ska vi fira nattvardsmåltid – det är den starkaste bild vi i kyrkan har för de där Jesusorden: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Ja, i vår kyrka tror vi att den måltiden är mer än en bild. För oss är natt­varden inte bara en symbol för Kristus utan den ÄR verkligen Kristus. Vi kan inte förklara det, ingen har någonsin kunnat förklara det för brödet ser ut som och smakar bröd, och vinet ser ut som och smakar som vanligt vin. Men ändå är detta för oss någonting mer – en ingång till en större värld!

Och kanske nattvarden i all sin obegriplighet också kan ge oss nyckeln till något som vi skulle kunna kalla en sakramental syn på hela skapelsen. Sakrament betyder ju helig handling och i vår kyrka räknar vi två sakrament – dopet och nattvarden. Men kanske sakramenten kan lära oss att genomskåda tingen och se det heliga i allt – även i det materiella och vardagliga. Och jag påminner mig en scen ur den nyligen Oscarsbelönade svenska dokumentärfilmen Searching for Sugarman. Den handlar ju om en ameri­kansk sångare från 60-talet som blev bortglömd och som tvingades överge sin musikerkarriär tidigt på 70-talet. Han började istället jobba som riv­ningsarbetare men en av hans arbetskamrater från den tiden beskriver att han såg på sitt hårda smutsiga rivningsarbete på ett så annorlunda sätt. Han såg det nästan som ett sakrament, sa han. Det var något högtidligt över hans sätt att riva hus. Nästan som ett sakrament – istället för bitterhet över en förlorad musikkarriär står han där i dammet, inte bitter över det som inte blev utan tacksam över ett arbete och tacksam över en kropp som duger till arbete.

Så låt oss då släppa allt det som inte blev och som kanske aldrig blir och istället genomskåda det som faktiskt är – kanske är det ett sakrament!  Kanske låter det sig genomskådas så att vi bakom alla gåvorna ser en skymt av honom som är alla goda gåvors givare. AMEN