Midfastosöndagen 2012  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text 2 Kung 4:42-44 
En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. "Ge det åt männen att äta", sade Elisha, men hans tjänare invände: "Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?" - "Ge det åt männen", upprepade Elisha, "ty så säger Herren: De skall äta och få över." Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.

Epistel 2 Kor 9:8-10 
Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.

Evangelium Joh. 6:1-15

Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: "Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?" Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: "Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var." En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?" Jesus sade: "Låt folket slå sig ner." Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner - det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: "Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars." De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.
Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Beredelsetal

Jag var på ett seminarium igår, det ingick i den gudstjänstfestival som avslutas idag i Göteborg och rubriken för seminariet var: Synden i gudstjänsten – befrielse eller börda?

En av tankarna som framfördes från panelen var att gudstjänstens synda­bekännelse kommer så fort och oförberett att man inte hinner rannsaka sig och därför blir syndabekännelsen ofrånkomligen ytlig. Mer ett formulär som man pliktskyldigt läser med i. En av paneldeltagarna påpekade att det var så sent som 1933 som syndabekännelsen och förlåtelseorden plockades in i högmässo­ordningen, dessförinnan var man hänvisad till att bikta sig eller delta i ett sk nattvardsförhör som kunde äga rum på lördagen.  Han menade att den gemensamma syndabekännelsen och kollektiva förlåtelsen var så allmän så att förlåtelseorden berövades all sin kraft.
Och nog ligger det något i det här resonemanget. Jämför med ordet förlåt som vi ibland har en tendens att slänga ur oss lite hur som helst. Det finns ju en risk i att ordet förlåt på något sätt blir uttjänt, devalverat och tappar all verklig innebörd. Minns försoningsprocessen i Sydafrika som krävde en flerårig Sanningskommission innan försoning kunde vara möjlig. Jag tror att vi verkligen behöver formulera vår upplevelse av skuld, kanske måste det inte ske inför en präst, det kanske räcker med att jag formulerar mig inför en medmänniska som jag litar på. När jag på det sättet gett ord åt mina känslor kan förlåtelseorden plötsligt få en tyngd som de inte tidigare haft. Som en liten ersättning för den bikten får vi nu 30 sekunders tystnad så vi åtminstone hinner föra en liten inre dialog med oss själva. Därefter ber vi tillsammans vår syndabekännelse … (tystnad)

Predikan

Vem är det som är huvudperson i berättelsen vi hörde? Ja, på ett sätt kan det synas självklart att det är Jesus, för det är ju Jesus som både påtalar behovet av mat för de 5000 och sedan också utför underverket som gör att en liten matsäck räcker till hela folkmassan. Men ur ett annat perspektiv är det den lille pojken med matsäcken som är huvudperson. Han är huvud­person eftersom det är möjligt för oss att identifiera oss med honom. Det Jesus gjorde ligger ju utanför våra möjligheter, men det som pojken gör i berättelsen skulle vi också ha kunnat göra. Både du och jag hade kunnat sitta där i folkmassan med en liten matsäck, kanske för att vi varit förut­seende och tänkt på att det kunde bli en lång dag utan mat, kanske för att någon annan hade varit omtänksam och försett oss med de där fem bröden och två fiskarna. I pojkens fall var det kanske en omtänksam mamma som försett honom med matsäcken.

Du sitter där i gräset och du hör männen där framme tala om att det behövs mat. Ett alternativ är att du tänker att det där är ju inte ditt problem för du har ju mat med dig. Därför drar du dig undan bakom en buske och äter dina bröd och fiskar. Där slipper du de andras hungriga blickar och slipper tjat om att dela med dig. Eller möjligen tar du en nära vän med dig och så delar ni din matsäck där bakom busken.

Men pojken i berättelsen valde ett annat alternativ. Och för att förstå det kan det vara viktigt att se på varför han befinner sig på platsen. Han är förmodligen där av samma anledning som de andra och den anledningen anges i början av texten: Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka.

Nu tänker vi oss att du är pojken och du anar att det är något speciellt med den där mannen Jesus. Du har hört att han gjort underverk, han har botat sjuka bara genom att röra vid dem! Du har också hört honom tala och då förstärktes ditt intryck att han inte var som alla andra, han talade med en auktoritet som du aldrig tidigare hört. Därför utför du, utan större efter­tanke, den handling som gett eko över hela världen. Alldeles spontant går du fram till en av lärjungarna och lämnar över din matsäck. Där och då kändes det inte märkvärdigt alls men den lilla handlingen har miljarder människor hört berättas om under och tusentals präster och pastorer kommer just denna söndag att berätta om den 2000 år senare!

Det enda du gjorde var ju att du följde ditt hjärta. Kanske var det inte så genomtänkt och mamma skulle kanske bli arg om hon hörde att du så lättvindigt gett bort matsäcken hon skickade med dig. Men alldeles spontant kände du att den här mannen just där och just då behövde något som du faktiskt hade och därför la du dina bröd och fiskar i hans händer.

Just nu tänker jag på en man jag känner. Han är av samma typ som den där pojken i berättelsen, åtminstone tänker jag mig det. För jag tänker mig att pojken handlade spontant och oöverlagt, och den man jag nu tänker på är precis sån. Han har ett stort hjärta och blir lätt berörd och då kan han göra saker som kanske inte är så genomtänkta. Ibland blir det omgivningen som får sopa upp efter honom och därför kan folk ibland bli irriterade på honom för just det där spontana och gränslösa. Men det han gör kommer ur ett stort och varmt hjärta för andra människor. Han vill så väl! Och han hade mycket väl kunnat vara den där pojken i berättelsen. Han hade mycket väl kunnat ge bort sin matsäck utan tanke på att han själv skulle bli hungrig. För där och då ser han bara att någon annan är hungrig och då glömmer han sitt eget behov.

Man skulle kunna anklaga honom för att vara distanslös och oförnuftig. Och när det där blödande hjärtat får konsekvenser i hans arbete så skulle man kunna anklaga honom för bristande professionalitet. Professionalitet handlar ju ofta om en förmåga att distansera sig till ett problem för att på avstånd kunna bedöma vad som behöver göras och därefter ingripa på ett klokt och förnuftigt sätt utifrån de resurser man har till sitt förfogande. Men den man jag tänker på har sällan den distansen. Han lyssnar bara till sitt stora och bultande hjärta och gör vad det tvingar honom till. Så visst hade han helt spontant kunnat lämna ifrån sig sin matsäck, inte bara till Jesus utan till vilken luffare som helst!

Ibland önskar jag vore som han. Jag önskar att jag vore lite mindre distanserad och lite mer spontant varmhjärtad. Att jag inte alltid skulle tänka på konsekvenserna av allting, att jag inte skulle vara så inburad bakom mitt förnufts alla kloka överväganden. Men så tänker jag på allt ansvar jag har. Jag tänker på att mina spontana beslut skulle få konse­kvenser för många andra, kanske oöverskådliga konsekvenser, för när man är spontan så har man ju inte hela bilden klar för sig. Och då känner jag att jag inte har rätt att vara så lättsinnig och ansvarslös med deras liv. Därför kommer jag förmodligen att fortsätta att vara lite distanserat eftertänksam. Men samtidigt kommer jag nog att emellanåt fortsätta längta efter det där bekymmerslösa förhållningssättet – att bara kasta sig ut i det som just nu känns rätt, kanske inte i hjärnan men i hjärtat.

Jag är rädd för att om jag hade varit den där pojken så hade det kanske inte blivit något brödunder. För det första är det osäkert om jag ö h t hade be­funnit mig på platsen. För jag har svårt för sån där massuggestion, när plötsligt alla går i samma riktning och ropar samma sak. Då blir jag, med min distanserade läggning, på min vakt och börja fråga mig om den där folkmassan egentligen har fog för sin entusiasm. Men om jag ändå av ren nyfikenhet hade följt med den där folkmassan hela vägen runt Tiberias sjö och sen upp i bergen där Jesus väntade. Om jag ändå hade gjort det, så är det ändå högst tveksamt om jag blivit så berörd av hans ord att jag utan vidare hade lämnat min matsäck till honom.  Jag är för mycket skeptiker, helt enkelt.

Samtidigt tänker jag mig att den där distanserade eftertänksamheten också kan vara en gåva från Gud. För ibland är det precis just den som behövs. När folkmassan går i fel riktning och följer en galen ledare, då är jag tacksam för att det finns såna som jag – som inte självklart dras med. Så slutsatsen blir väl att vi alla behövs men att vi behövs till olika saker. Till brödundret behövde Jesus någon som var som den där mannen med stort hjärta som jag berättade om. Han hade varit perfekt i rollen som pojken som fick hela underverket i rullning. Däremot hade han varit mindre lyckad i andra uppdrag som jag tror att Jesus också vill ha utförda. Och på samma sätt med mig och dig – vi är alla skapta med olika egenskaper. Därtill har livet format oss till en viss personlighet, och jag tror att vi alla är användbara under en ofrånkomlig förutsättning. Den förutsättningen är att vi är beredda att låta våra egenskaper tjäna inte bara oss själva utan också våra medmänniskor.

I grunden handlar det om förvaltarskap – om att förvalta just det man fått och inget annat. Det mest destruktiva av allt är att tillbringa sitt liv i längtan eller bitterhet över det man inte fått istället för att se de egenskaper och förmågor som du faktiskt har.

Fast ibland har jag en känsla av att vi i just vår kultur är lite för många som är distanserat eftertänksamma och lite för få ogenomtänkta med spontant brinnande hjärtan. Men också den obalansen kommer Gud kanske att lösa vad det lider genom lite spontan rasblandning och hälsosam mångkultur. AMEN