Midfastosöndagen, tredje årg 2005  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Ordsp 9:1-6
Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sina sju pelare.
Hon har ställt till med slakt,
blandat vinet och dukat bordet.
Hon har sänt ut sina tjänsteflickor
att ropa från höjderna i staden:
"Du som är okunnig - kom!"
Till de oförståndiga säger hon:
"Kom! Ät mitt bröd
och drick vinet jag har blandat.
Överge enfalden så får ni leva,
följ förståndets väg."

Epistel 1 Kor 10:1-6
Våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.

Evangelium Joh 6:48-59
Jesus sade: "Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet." Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.

Predikan
”Jag är livets bröd” så säger Jesus, ”Jag är livets bröd”. Jag har gjort det tidigare men jag vill ännu en gång återkalla minnet av öppningsscenen i Jan Troells film Sagolandet: Scenen ör ett regnigt skånskt landskap och kameran panorerar över slättlandet medan man hela tiden hör en skrällande högtalarröst i bakgrunden som ropar ut siffror. Till slut panorerar kameran in en buss i regndiset och där bakom de immiga rutorna sitter pensionärer med tomma blickar och fyller i bingobrickor. Det är nåt slags utomhusbingo med busslaster av svenska pensionärer utkörda på nån skånsk åker.

Lägg ihop den öppningsscenen med filmtiteln ”Sagolandet” och ni har redan en stor del av filmens budskap: här bakom de immiga rutorna sitter de människor som en gång drömde och byggde Sagolandet Sverige. Landet med rättvisa och välstånd, välfärdsbygget med åtta timmars arbetsdag och lagstadgad semester, Sagolandet med socialförsäkring, arbetslöshetsförsäk¬ring och föräldraförsäkring. Här sitter medborgarna som byggde det här landet som skulle ge sina medborgare allt de behövde – framförallt trygghet, trygghet i livets alla skiften. Men varför har de så tomma blickar? De har ju verkligen lyckats förverkliga allt det där de, drömde om: dom har villan, sommarstugan, bilen och välfärden, de har barn och barnbarn och de har råd med utlandssemester och kulturupplevelser. Men varför har de så tomma blickar där bakom de immiga bussrutorna – de har ju fått allt de drömde om och längtade efter, nu ska de väl ändå vara nöjda?

Det finns nånting som välfärdsbyggarna glömde. Det var nåt som saknades i ritningen över det sociala Sagolandet Sverige. Det var ett behov som var förbisett, bortglömt eller förkastat. Nämligen den hunger som finns längst in i varje människas själ – ropet efter Gud! I modernitetens era trodde man att man hade vuxit ifrån det där med Gud – det hörde till de gamla vidskepelserna från 1800-talets fattigsamhälle – tomtar, älvor och Jesus – bara rester av den stora rädslan som botades med elektricitet – när ljuset kom behövde man inte längre vara rädd för mörkret. Trodde man! Men verkligheten visade sig vara en annan och just när man trodde sig ha förklarat och avmytologiserat världen så dök det upp nya världar – helt okända. Igår hörde jag en vän som läser astrofysik på Chalmers berätta att den gravitation, tyngdkraft, som behövs för att förklara det kända universums beteende – den gravitationen förutsätter till mer än 96% sk mörk materia och mörk energi – alltså för oss helt okänd materia och energi. Eller som Nationalencyklopedin uttrycker saken: Utöver den synliga materien i galaxerna har man också spårat stora mängder mörk materia genom studier av galaxernas inre rörelser och rörelserna i galaxhoparna. Mycket tyder på att mer än 90 % av universums massa består av sådan mörk materia, vars natur ännu inte kunnat säkert avgöras.

Är det därför de har så tomma blickar, pensionärerna i bingobussen, för att de mot slutet av sina liv börjat ana inre landskap som ingen hade berättat om. Filmen Sagolandet är från 1988 och bygger på fem års filmande runt om i Sverige. Det är alltså 20 år sen pensionärerna satt där i bussen och man kan fråga sig om så mycket har hänt sedan dess.

Ett tidstecken var en folkhälsodag här i Mölndal i mitten av 90-talet. Man hade samlat en massa människor från vård, skola och omsorg. Kyrkan fanns också med på ett hörn. En inhyrd konsult skulle få oss att tänka om folkhälsobegreppet och vi fick föreslå vad som skulle räknas dit. Det var hälsa, miljö, kultur och gemenskap. Det var sånt som natur, trafik, barnvänlighet och handikappanpassning och kanske ytterligare ett 20-tal folkhälsovärden. Men till slut fick den närvarande prästen med också ”existentiell meningsfullhet” på den där tavlan med begrepp.

Jag tyckte då att det var symptomatiskt – fortfarande 10 år efter Sagolandets skildring av Sverige så behövdes den nåt slags partsinlaga för en kyrkans företrädare för att man skulle räkna med att människan behöver känna existentiell meningsfullhet för att må bra. Så effektivt hade man alltså lyckats utrota inte bara Gud utan hela frågan om existentiell meningsfullhet från agendan – det krävdes en miljöskadad präst för att uppmärksamma behovet!

Ett annat tidstecken är att när väl det där begreppet ”existentiell meningsfullhet” hade kommit upp på tavlan så kom det med bland de fem begrepp som till slut vaskades fram för vidare arbete. Nästan alla visste hur viktigt det var att känna existentiell meningsfullhet men det var för pinsamt att säga det. Jag kommer att tänka på boktiteln ”Flodhästen i vardagsrummet” – det är en bok skriven av den finske terapeuten och författaren Tommy Hellsten. Begreppet syftar på det där som finns men som inte får nämnas. Det där pinsamma som är tydligt för alla, som t ex pappas alkoholism, lika tydligt som en flodhäst i vardagsrummet, men det får inte nämnas, inte erkännas. Men om någon ändå nämner det så kan alla uppdämda känslor och frågor bara forsa fram. Kanske är det fortfarande på det sättet med våra sk religiösa behov. Trots decennier av nyandlighet och påstått religiöst uppvaknande så har det fortfarande nåt pinsamt över sig för många svenskar. Så pinsamt att det är först när man är lite berusad som man vågar tala om Gud.

Jesus sa: Jag är livets bröd. Jesus påstår alltså att han är något som vi inte klarar oss utan. Han är det officiellt avskaffade behovet som vi inte klarar oss utan. Eller som kyrkofadern Augustinus uttryckte det omkring år 400: ”Du, o Gud har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos dig”

Eftersom Jesus liknar sig vid bröd kan man ju jämföra med hunger. Om jag är djupt koncentrerad med något så kan jag glömma bort att äta tills långt fram på eftermiddagen. Men gradvis märker jag att det är nåt som är fel, nåt som saknas, nåt jag glömt. Först kommer jag inte på vad det men när hungern blivit tillräckligt stark fattar jag vad det är jag glömt – nämligen mat. På samma sätt kan vi i det sekulariserade västerlandet hålla oss så upptagna och uppvarvade att vi länge kan lyckas hålla ropet efter Gud borta från vårt medvetna jag. Men till slut går det inte utom för några som lyckas hålla tempot ända in i döden. Jag tror alltså att den andliga hungern låg bakom de där tomma blickarna i bingobussen – pensionärerna hade till slut börjat ana en andlig hunger som inte var mättad.

Men om man väl har börjat upptäcka sin hunger efter Gud så återstår ändå problemet att det finns så mycket som skymmer Gud. Jag tror t.ex. att många sk nyandliga börjat sitt sökande efter Gud i kyrkan men där upplevt att de som kallar sig kristna inte alls var hungriga efter Gud. En existentiell hunger går ju inte att institutionalisera – den är så djupt personlig och den går inte att konservera. Jag har en känsla av att vi i kyrkan ofta signalerar att vi på nåt sätt är mätta på Gud – ja, vi kanske rent av har förätit oss på Gud. Men i själva verket är det givetvis inte Gud vi förätit oss på utan tom rutinmässig kyrklighet. Tomma religiösa ritualer och fromma ord som tömts på sitt innehåll – sådant kan man bli mätt på, sådant kan man föräta sig på så att man blir religiöst illamående. Men Gud kan man aldrig föräta sig på. Gud kan man aldrig få för mycket av – för behovet av Gud och längtan efter det som Jesus kan ge – det är gränslöst.

Till sist två råd:
Till den hungrige: fråga dig om din existentiella oro kan vara ett tecken på en hunger efter Gud i ditt liv?

Till den proppmätte: sluta äta religiös skräpmat och sök istället Gud!

 

AMEN