3:e i Fastan, första årg 2015  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

GT-text - Första Samuelsboken kapitel 17, vers 40 - 50

David tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

 

Epistel - Till de kristna i Efesos kapitel 5, vers 1 - 9

Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal — sådant passar sig inte — utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn — ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.

 

Evangelium - Evangeliet enligt Lukas kapitel 11, vers 14 - 26

En gång drev Jesus ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.” Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

 Beredelsetal

På bilden bakom mig ser vi en målning av den scen som återges i dagens GT-liga text – berättelsen om hur den lilla herdepojken David besegrar den filisteiske jätten Goljat. Berättelsen kan ses som en hoppfull text för alla som känner sig fysiskt eller militärt underlägsna. Om du har Gud på din sida så är ingen övermakt omöjlig att besegra! Kanske var det den sortens texter som inspirerade de israeliska soldaterna under sexdagarskriget 1967 när de besegrade en mångdubbelt större fiendestyrka från de kringliggande arabländerna.

Kanske kan texten inspirera dagens IS-krigare också – de har hela omvärlden emot sig men de är övertygade om att de har Gud på sin sida och vem skulle då kunna besegra dem? På det sättet kan en sådan här text vara farlig – vilken religiös våldsverkare som helst kan ju bli inspirerad av den för den verkar ju rättfärdiga våld!

Men kanske finns det en annan betydelse på ett djupare plan. Goljat var ju rustad till tänderna medan David hade tagit av sig den rustning som erbjöds honom för han kunde inte röra sig i den. Tänk om den här texten helt enkelt vill säga att vi inte behöver rusta oss för krig för krigets vapen är ändå maktlösa mot Gud? Vill Gud att vi ska segra så gör vi det ändå, utan vapen!

Karin Boye skriver:              Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram --

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

 Predikan

I dagens evangelium märker vi plötsligt att Jesus befinner sig i en helt annan historisk och kulturell miljö än oss. Att förklara stumhet med att en människa bär på en stum demon låter ju lite långt bort ifrån vårdcentrals­sverige om man säger så! Men här måste vi försöka se förbi allt det kulturellt främmande, vi måste försöka översätta det Jesus säger till vår tids språk och till vår tids världsbild utan att göra våld på själva innehållet. I det här fallet räcker det kanske med att påminna om att också vi ibland använder bilder för att förstå hur våra kroppar fungerar. För inte är det väl bara jag som en gång fått förklarat de vita blodkropparnas uppgift med att de är som våra egna soldater som rycker ut och försvarar kroppen mot infektioner som då skulle vara nåt slags fiendesoldater i sammanhanget! Och på liknande sätt använder vi begrepp som angrepp, attack, försvar och mobilisering när vi talar om olika sjukdomstillstånd. Och lika väl som militära termer skulle vi kanske kunna beskriva sjukdomar som demoner för att beskriva något fientligt som finns i vår kropp och som bör bekämpas.

Men skillnaden när Jesus talar om sjukdom jämfört med när distrikts­sköterskan gör det är ändå att Jesus på ett tydligt sätt ser en ond makt bakom sjukdomen. Sjukdomen är helt enkelt Satans verk. Det är Djävulen, Beelsebul som ligger bakom allt det onda, både sjukdom och ondska. Och hur svårt vi än kan ha för att föreställa oss ondskan i personliga termer som en djävul så är det kanske ändå så att det här sättet att beskriva ondska kommer närmare den bakomliggande sanningen om ondskan. Se talet om djävul och demoner som ett slags språklig pedagogik helt enkelt. Vårt språk är ju ändå aldrig det som det beskriver utan bara bilder, symboler för den fysiska, psykiska och andliga verkligheten.

När Jesus ser demoner bakom både ondska och sjukdom så är det ett sätt att skilja på sak och person. Vi har ju så lätt för att beskriva en människa som ond, elak, grym, manipulerande, avundsjuk, maktfullkomlig o s v. Då blir det onda på något sätt integrerat med människan själv, det onda och männi­skan blir en oupplöslig enhet. En ond människa förkroppsligar ondskan och det här möter vi i överdriven karikatyrform inte minst i actionfilmer. Ser du någon komma i en svart Mercedes, ha svart kostym och bryta lite på tyska så vet du, åtminstone i en gammal James Bond-film, att det är en ond människa, en anonym representant för det onda. Kriget med sina uniformer bygger upp samma sorts avhumanisering av människan – jag ser bara uni­formen som symboliserar den onda fiendemakten, jag ser inte männi­skan under uniformen som bär på ungefär samma tankar och känslor som jag!

Så kanske kan vi då lära något av talet om demoner och onda andar, kanske kan det hjälpa oss att hålla isär det onda i människan från människan själv. Istället för att säga en ond människa kan vi då tala om en människa som blivit ockuperad av en ond ande, en elakhetens ande, en manipulationens ande, en maktfullkomlighetens ande. Då blir ondskan mer av en sjukdom som drabbat en människa, en människa som kunde varit jag!

När vi hör den här söndagens tema, Kampen mot ondskan, så tror jag att många av er spontant associerar till de terroristerna inom IS i Syrien. Deras videofilmer av hur de skär halsen av oskyldiga civila bara för att de  råkar ha fel religion är kanske just nu sinnebilden för ondska. Deras sk kalifat blir ett ondskans imperium och skildringarna av deras grymheter skapar inte bara en sorg utan också ett raseri inom många av oss. Vi vill att de ska få lida på samma sätt som de nu plågar andra, vi vill utrota dem från jordens yta som ohyra, som råttor eller skadeinsekter. Ja, jag tror att vi behöver erkänna de där hämndkänslorna inom oss, vi behöver ge ord åt dem på samma sätt som nästan varje psalm i Bibelns Psaltare ger ord åt psalmförfattarens hat mot sina fiender. För det är först när vi ger ord åt våra känslor som de blir möjliga att analysera och identifiera. Jag menar inte att vi ska skriva de här hatiska orden i insändare och chattar, jag menar inte att vi ska sprida dem i kafferum och korridorer, men däremot kan vi behöva nämna dem i bön inför Gud. Vi behöver inte identifiera oss med våra känslor utan på samma sätt som när vi talade om andra människors ondska som att de hade blivit ockuperade av en ond ande, på samma sätt kan vi genom att sätta ord på våra känslor också distansera oss från dem – betrakta dem för att kunna förstå varför jag känner som jag känner. Eller ungefär så här: Hur ska jag veta vad jag känner innan jag har hört vad jag säger!?

Kanske handlar det här rent av om en av bönens allra viktigaste funktioner – att ha ett stilla samtal där jag kan sätta ord på allt jag känner, också hatet. För när vi inför Gud har vräkt ut oss alla orden om ohyra, utrotning o s v om de där maskerade IS-krigarna, så kan vi börja fundera över vilka de är. Hur hamnade de där de är? Hur ser deras bild av världen ut? Känner de sig rent av som den lille David som med Gud på sin sida kämpar mot den store Goljat? Den där förmågan som de har att kunna stänga av sina känslor av medlidande – är det inte samma förmåga som militära befälhavare i alla tider använt sig av för att få funktionsdugliga soldater? Är det inte rent av så att jag bär på samma djävulska förmåga att stänga av – när jag ser lidandet på TV flimra förbi och när jag går förbi tiggaren på gatan?

Det jag försöker säga är att den där sadistiske IS-krigaren med kniv i handen – han kunde ha varit jag! Under maximalt olyckliga omständigheter så kunde det där ha varit jag! Den galne norske högerextremisten Anders Behring Breivik – han kunde ha varit jag! Kulsprutekytten i den ameri­kanska helikopter som med berått mod avrättar civila irakier på marken i den där läckta videofilmen – han kunde ha varit jag! Och Vladimir Putin i som går över den röda mattan – han som bär på så många hemligstämplade grymheter under sin välskräddade lilla kostym – också han kunde ha varit jag om jag vuxit upp med den hjärntvättade världsbild som han fisk som gammal KGB-spion! För också jag bär på samma demoniska djup som alla dessa, det där vi ibland kallar arvsynd, det där mörka reservatet långt nere i vårt undermedvetna som ständigt öppnar sin portar för allsköns demoner och onda andar.

Men samtidigt är jag inte det där reservatet, jag bär på det som en förban­nelse på samma sätt som varje människa bär på det där mörka reservatet. Enligt Bibelns bildspråk började det med de första människornas uppror mot Gud i Edens Lustgård, det där vi kallar syndafallet. Men oavsett var, när och hur det uppkom så är det en grundskada som vi alla bär på. Vi bör vara medvetna om den utan att identifiera oss med den för den hör inte med till vår sanna identitet – men ändå går den inte att skaka av sig på den här sidan evigheten!

Låt mig sluta med en liknelse. I somras fick vi råttor i huset, stora kloakråttor som hördes i väggar och golv och som ibland vågade sig fram för att leta efter matrester. Eftersom vi bor i ett stort gammalt hus från 20-talet så finns det gott om håligheter där råttorna kunde hålla till. Men vi begrep inte hur de kom in i huset tills vi lät inspektera avloppsstammarna med fjärrstyrd videokamera för då upptäckte vi ett stort hål i ett av avloppsrören. Uppenbarligen var det där råttorna tagit sig in. Det blev till att bryta upp cementgolvet i källaren och byta ut det trasiga avloppsröret. Och i bästa fall är det nu så att det inte längre kan ta sig in råttor i huset – hålet är tilltäppt!

För oss människor är det på ungefär samma sätt – också vi har en skada, ett hål, en spricka där onda tankar hela tiden tar sig in i våra hjärtan. Men skillnaden mot vårt hus är att skadan i huset gick att laga men din och min skada går inte att laga. Den skadan sitter alltför djupt. I huset får vi förhoppningsvis inga fler nya råttor men du och jag bär vår spricka med oss hela livet – sprickan där de där demonerna kan smita in – avundsjukan, bitterheten, hatet, misstänksamheten och självupptagenhetens demoner. Det som då återstår är att ständigt bekämpa dessa demoner. Vi kan komma en bit på väg med självdisciplin – att noga ge akt på oss själva! Men det fungerar ungefär som med råttfällor – självdisciplinen förutsätter att demonerna kommer fram i ljuset. Problemet i vårt hus var ju alla mellan­rummen i väggar och trossbottnar. Där kommer vi inte åt råttorna med våra fällor! 

Nej, självdisciplin räcker inte. Men det finns något som våra demoner avskyr. Något som kan få dem att fly ner i kloakerna igen. Och det är kärlek. Den kärlek som vi möter hos Jesus. Vi kanske trodde att vi levde i den kärleken men kanske är det som i vårt gamla hus – kanske också vi bär på en massa mellanrum, en massa smutsiga skrymslen och vrår dit ljuset aldrig når. Där kan demonerna härja fritt för det handlar om inre territorier som vi aldrig överlämnat åt Jesus. Så låt oss då göra det! Låt oss öppna våra mest tillstängda privata rum och utplåna varje kubikcentimeter av vårt inre åt Jesus och hans kärlek. Då finns det till slut inte längre någon plats inom oss där demonerna kan vistas, där ondskan kan gro.

Alltså till slut: Kampen mot ondskan handlar för en kristen inte om att bekämpa det onda med det onda för då har ondskan redan segrat. Nej, mörker kan inte bekämpas med mer mörker utan mörker kan bara bekämpas med ljus. Så låt oss då söka det ljuset, kärlekens ljus, låt det fylla oss inifrån och ut – bara så kan vilddjuren tämjas, bara så kan demonerna jagas på flykten. AMEN