Tredje i Fastan, tredje årg. 2008  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl. 10
Stefan Risenfors

GT-text
1 Kung 18:26-29, 36-39
Baalsprofeterna tog den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: "Baal, svara oss!" Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. Vid middagstiden hånade Elia dem. "Ropa högre!" sade han. "Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!" De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: "Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig." Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: "Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud."

Epistel  
Upp 3:14-19
Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd o

Evangelium 
Mark 9:14-32
När Jesus med Petrus, Jakob och Johannes kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: "Vad är det ni diskuterar?" - "Mästare", svarade en i mängden, "jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte." Han sade: "Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!" De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: "Hur länge har det varit så här med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus sade: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Då ropade pojkens far: "Jag tror. Hjälp min otro!" När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: "Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka." Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut den?" Han svarade: "Den sorten kan bara drivas ut med bön."
Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: "Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå." Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Beredelsetal
I dagens GT text berättas det om profeten Elias stora triumf när han tävlar mot de avgudadyrkande Baalsprofeterna: Det var en märklig tävling som jag inte ska föregripa här för ni får höra berättelsen om en liten stund. Det jag däremot ska göra är att jag ska problematisera det lyckliga slutet. Så här lyckligt slutar nämligen GT-texten: Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: "Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.

Men om vi inte stannar läsningen där utan fortsätter en vers till, så låter det så här: Men Elia sade: "Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!" När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishon­bäcken och avliva dem där.
De profeter som hade förlorat tävlingen blev alltså avrättade! Fast vi vill ju inte störas i vår svartvita bild av hur verkligheten är. Vi vill inte påminnas om hur grymma hjältarna är, lika lite som vi vill påminnas om fiendernas godhet. Samma svartvita dramaturgi möter vi dagligen i kvälls­tidningarnas ständiga strävan att göra hjältarna till hjältar och skurkarna till skurkar. Det är ju inte den gråa nyanserade sanningen som säljer lösnummer utan förenklingar med bara två färger: svart och vitt!

Men jag är rädd att vi själva alltför ofta fungerar på samma sätt. När vi möter människor så har vi redan gjort upp bestämda roller åt dem och i den kolossala mängd information som varje möte rymmer så finns det nästan alltid tillräckligt mycket för att kunna välja ut de fragment som förstärker den verklighet jag redan hade konstruerat. På det sättet förblir vännerna vänner och fienderna förblir fiender, världen blir igenkännlig, bilderna består och verkligheten låter sig tämjas till något helt annan än vad den är!

Låt oss nu i vår syndabekännelse bekänna vår oförmåga att se nyanser, när det gäller andra men också när det gäller oss själva: vi är inte fullt så usla som vi ibland känner oss och inte heller så perfekta som vi då och då intalar oss. Men det enda viktiga är vad vi kan bli och det är något storartat, nämligen förlåtna syndare, så låt oss då be och bekänna…

Predikan
För 22 år sedan predikade jag i en kyrka på Hisingen just den här söndagen. Det var ett dygn efter det att Olof Palme hade blivit mördad i Stockholm och söndagens tema ”Jesus och ondskan” kändes fasansfullt aktuellt. Den där helgen för 22 år sen har ju i efterhand angetts som något slags vänd­punkt i Sveriges moderna historia. Plötsligt var vi en del av det kusliga som brukade hända därute och som vi kunde läsa om i tidningarna och se bilder från i TV. Visst hade fasansfulla saker hänt i Sverige också före den 28 februari 1986 – det var inte ens första gången en statschef mördades inom landets gränser – men ändå var det som att något förändrades den där helgen för 22 år sen. Ondskan kom till byn på något sätt – det var inte ens säkert att det var någon galen utlänning som var mördaren, det talades t o m om konspirationer inom landets egen polismakt. Vi vaknade upp ur vår egen Bullerbyidyll och befann oss vara en del av en mycket kyligare värld, en värld där också svenska statsministrar måste ha livvakt och skottsäkra limousiner. En värld av självmordsbombare, etniska rensningar, nynazism, människo­handel, skolmassakrer och statsministermord!

Det är lätt att söka yttre orsaker till att Bullerbyn är så förvandlad – man kan peka på att det gamla klassamhället återuppstått med växande inkomstskillnader, man kan peka på flyktingströmmar som innebär att det i snart sagt varje land finns massor av människor som bär på psykiska trauman från egna krigsupplevelser, man kan lyfta fram den orättvisa världsekonomin och mycket annat

 Sådär skulle man kunna hålla på och sådär ska man också hålla på att söka yttre politiska och sociala faktorer till det förändrade samhällsklimatet i Sverige. Men det räcker inte! Graden av fientlig infiltration är nämligen ännu värre, fienden har nått ännu längre in bakom våra linjer. Han har inte bara passerat våra geografiska gränser utan han har nått ända in i våra hjärtan!

Ondskan har inte bara kommit till Bullerbyn i form av någon otäck luffare med svarta, buskiga ögonbryn. Nej, ondskan har hela tiden bott i Norr­gården, Mellangården och Sörgården. Ondskan heter nämligen Lisa, Lasse, Bosse, Olle, Britta, Anna och lilla Kerstin. Ondskan är en del av oss, vi har den alla inom oss – den är en del av vår identitet. En del vi helst inte vill se och erkänna, en del vi skulle vilja vara utan och en del vi också ofta tycker oss vara utan. Medan vi har så lätt för att se flisan i alla andras ögon så kan vi leva ett helt liv utan att ens märka den bjälke vi har i vårt eget öga. Ondskan har nämligen den märkliga egenheten att den är lättare att upptäcka på avstånd än på nära håll – ju närmare desto osynligare!

I dagens evangelium driver Jesus ut en ond ande ur en pojke som verkar ha epilepsi. Demontänkandet är ju ljusår ifrån vårt sätt att uppfatta verk­ligheten och det är lätt att bara avvisa en sådan här berättelse som ut­tryck för gammal vidskepelse. När det gäller Bibelns berättelser om demon­utdrivning så är det ju faktiskt så att också en 2000-talskristen skulle kunna beskriva såväl fysisk som psykisk sjukdom som demonbesättelse. Som kristna tror vi ju inte att det är Gud som sänder sjukdom utan att allt ont kommer från Satan. Att tala om demoner och besatthet kan alltså vara att betrakta sjukdomen ur ett annat perspektiv än det medicinska. Ur ett teologiskt perspektiv kan det också idag vara fullt möjligt att beskriva sjukdom som att patienten är besatt av en demon. Demonen är då helt enkelt en bild för Djävulens ständiga angrepp på Guds goda skapelse.

Men vad kan vi då lära av dagens berättelse om Jesus och den epileptiske pojken? Jo, vi kan lära vikten av att inte identifiera en människa med hennes sjukdom. När Jesus med sin tids bild av sjukdomar beskriver sjukdomen som en ond ande inuti pojken så isolerar han det sjuka från det friska. Och jag tror att t ex många människor med cancersjukdom på något sätt känner igen sig i den beskrivningen – sjukdomen som något främmande, en inträngling – något som inte är jag!

På det sättet kan vi alltså objektifiera sjukdomen, särskilja den så att den går att bekämpa utan att bekämpa den människa som är sjuk. Ett liknande behov av att särskilja sak och person kan vara nyttigt också när vi talar om mänsklig ondska. När människor gör onda saker så vill jag beskriva det som att den destruktiva handlingen uppstår när den onda makt vi kallar Sa­tan får kontakt med den del i varje människa som bär hans signatur. De­mo­nen frigör det latenta mörker som alla vi barn i Bullerbyn går och bär på.

Med varje ond handling vi hör om eller läser om så är det därför så att vi måste kunna säga att det kunde ha varit jag som var gärningsmannen – också jag bär denna onda potential inom mig och om bara förhållandena hade varit tillräckligt olyckliga så hade det kunnat vara jag som var gärningsmannen. När det gäller ondskan i världen handlar det därför inte om dom och vi, dom onda och dom goda. Nej, det handlar om vi alla, en enda mänsklighet med mer eller mindre trasiga människor på ena sidan, och så han, Satan, på andra sidan. Det här är inte en verklighet, men det är en bild av verkligheten – en bild som dessutom behöver kompletteras. Det dagens evangelium berättar är nämligen att vi människor inte är ensamma på vår planhalva. Gud själv står på vår sida och därför är Satan på sikt maktlös. Segern är redan vunnen, men den var dyrköpt – den kostade Guds egen son livet
AMEN