3:e i fastan, tredje årg. 2002  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium - Joh 12:35-43
Jesus sade: "Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner." När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.

Predikan
En fri människa - vad är det? Vem är den människa som är verkligt fri? Ja, avslutningen av dagens text pekar på några människor som inte var fria. Så här skrev ju Johannes: Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.

I gårdagens Göteborgs-Posten berättades det om ett antal riksdagsledamöter som just nu står i begrepp att i en omröstning rösta mot sitt eget samvete i en viktig omröstning. Och just i politiken tvingas man ofta till kompromisser, man tvingas ställa sig bakom förändringar som man själv inte tror på men som majoriteten i partigruppen vill genomföra. På ett sätt kan man säga att det är den parlamentariska demokratins villkor, åtminstone som den nu är utformad med partier och partipiska. Men vad händer då med människorna i denna parlamentariska apparat, politiker som kanske en gång började som idealistiska världsförbättrare men som gång på gång drivs ner i självförakt genom att tvingas handla mot sin egen övertygelse. Visst, det finns tusentals frågor där kompromisser inte drabbar mitt samvete utan bara mina åsikter, men det finns tillräckligt många frågor där det verkligen handlar om att dagtinga med sitt samvete - frågor som rör människosyn, frågor som rör de minsta och svagaste i samhället o s v. Den omröstning som nu är aktuell i riksdagen handlar om två av dessa grupper - homosexuella och adoptivbarn, och borde då inte varje parti tillåta sina representanter att rösta med sitt samvete oavsett vad det säger?! För om vi väl har portförbjudit enskilda människors samvete i riksdagen - hur ska vi då kunna stoppa fascismen och alla andra hot mot våra mest grundläggande värden. Just enskilda människors samveten har ju visat sig vara det enda verksamma vapnet mot de här hoten, och utan det vapnet är demokratin försvarslös - vidöppen för angrepp! Men låt oss återvända till en annan politisk församling - till de medlemmar i Stora Rådet som inte vågade följa Jesus trots sin tro på honom. Att ha hittat det viktigaste i livet, men inte våga dra konsekvenserna av det. Finns det ett större mått av ofrihet utanför fängelserna? Att inte våga leva efter sitt eget samvete! Resultatet av en sådan feghet torde bli självförakt, och självföraktet är i sin tur orsak till så mycket elände i vår värld. Självföraktet spiller nämligen alltid över på människor i min närhet, den respekt jag inte unnar mig själv kan jag inte heller unna andra. Att älska sin nästa förutsätter att man älskar sig själv, inte att man älskar idealbilden av sig själv, inte att man älskar bilden av den man en gång hoppas bli utan att man älskar just den ofullkomliga människa som man är här och nu. Feghet föder alltid självförakt och därför måste feghet alltid bekämpas och mod alltid uppmuntras.

De här rådsmedlemmarna vågade alltså inte följa sin övertygelse, och den fråga de ställer till oss, det är frågan om vad vi är beredda att offra för vårt samvete och vår tro. Älskar också vi äran från människor högre än äran från Gud?

Vi kanske har en bild av oss själva som säger att vi verkligen vågar gå vår egen väg. Men hur är det egentligen? Jag tror att vi ofta omedvetet sviker vårt samvete och vår tro. Utan att vi tänker på det väljer vi oftast den bekväma vägen, den väg som inte skapar konfrontation med vår omgivning, den väg som betyder minst uppoffring för oss själva och den väg som de flesta väljer. Ofta är detta också den rätta och kanske enda framkomliga vägen men det händer att vår inre röst säger oss att denna breda väg är fel väg, att det finns en annan väg som är vår sanna väg. Men denna samvetets röst ligger på en våglängd som vi sällan når ner till, särskilt om vi aldrig riktigt vant oss vid att lyssna efter samvetets röst. Jag tror också att det handlar om livstempo - den som lever snabbt lever med nödvändighet ytligt och den människan kommer mycket sällan att få kontakt med sitt eget samvete.
Eller för att låna en gammal bild av mig själv - bilden av vattenpussen på grusvägen. Det är bara om vattnet får ligga ostört en längre tid som det bruna vattnet blir genomskinligt, och det är först då man ser vad som finns på botten av pölen. Så är det också med samvetet, det svaga eko av Gud som vi alla bär med oss långt därnere i våra inre bottenskikt.

Frågan kvarstår alltså: är vi annorlunda än dessa rådsmedlemmar som inte vågade dra konsekvenserna av sin tro på Jesus? Hur obekväma är vi beredda att vara när vår tro sätts på prov? Det är nämligen så att vår tro faktiskt sätts på prov, oftare än vi anar är vi utsatta för sådana prov och oftare än vi anar sviker vi bara av den anledningen att vi inte ens upptäcker valsituationen. Vi märkte aldrig sveket och kanske berodde det på att vi omedvetet har definierat vår tro som att den bara gäller inre, andliga frågor.

Återigen en liknelse - denna gång inspirerat av att jag ska besöka bilprovningen på torsdag: I varje bil finns en motor men så länge motorn inte har drivhjul och axlar som sätter den i förbindelse med hjulen så är den tämligen meningslös. Den bara bullrar därinne i bilens inre och släpper ut avgaser, men bilen rör sig inte ur fläcken. Och själva vitsen med en bil är att den ska röra på sig. På samma sätt är det med en tro som bara rör mitt inre liv - den bullrar kanske lite i form av vissa religiösa ritualer, ja, den kanske t o m släpper ut vissa metafysiska avgaser men dem kan jag inte närmare definiera. Men eftersom det saknas drivhjul och axlar som förbinder min tro med mitt vardagliga liv, så står jag helt stilla. Eller snarare: så låter jag mig drivas av helt andra kraftkällor. En bil som inte kan driva sig själv är inte längre en bil utan en husvagn. Och frågan är då: vad är en kristen som inte låter sin tro vara drivkraften i sitt liv - är han en kristen eller är han en… husvagn?

Men om vi väl har definierat tron som att den verkligen vill ha oss i rörelse, inte bara i vårt inre utan också i vårt vardagliga yttre liv, så kan vi också konstatera att händelser i vårt yttre liv har med vår tro att göra. Vårt inre är inte en värld för sig utan måste ha direkt verkande förbindelselänkar med vårt yttre liv. Eller, för att byta bild: vi kan inte ta emot Guds kärlek i vårt hjärta utan att reflektera den vidare ut mot de människor vi möter. Tron måste få konsekvenser i våra liv!

Hur obekväma är vi beredda att vara när vår tro sätts på prov? - så frågade jag tidigare i anslutning till de smygtroende medlemmarna i Stora Rådet. Och om vi har konstaterat att vår tro faktiskt har att göra med vårt liv som samhällsmedborgare, yrkesmänniskor, familjemedlemmar o s v så inser vi också att en alldeles vanlig dag kan innehålla massor av valsituationer som faktiskt har med vår tro att göra. Om vi lyssnar till trons röst inom oss kan den mana oss till ställningstaganden som faktiskt är obekväma. Och egentligen borde det ju inte förvåna oss, minst av allt nu under fastan. Målet för vår vandring med Jesus just nu är ju faktiskt inte ett bekvämt hotell någonstans därframme utan ett… kors, ett avrättningsredskap. Och på vägen väntar dessförinnan svek, förräderi, tortyr och en hel folkmassas förakt!

Trons väg är alltså ingen söndagsskoleutflykt och skulle du uppleva den som en sådan så är det möjligen så att din bil har blivit en husvagn… Tro är daglig kamp mot frestelse, feghet och ondska. Men mitt i allt detta är den ändå en djup vila eftersom tusen änglar och en Människoson slåss på din sida - så var inte rädd - du är på den segrande sidan!
Eller som Olof Hartman säger i ps.477 "När allting är slut finns ingen annan Gud än han som dog på korset."

AMEN