2:a söndagen i fastan  2014  NÄSTA>
Mässa i Fågelbergskyrkan kl 16
 

Evangelium Mark 14:3-9

Medan Jesus var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: "Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga." Och de grälade på henne.

Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."

Predikan

Inför den här texten har vi valet att fokusera på Jesus, på kvinnan eller på ”några” som blev förargade över slöseriet.  Jag vill idag sätta fokus på kvinnan, den enda som inte yttrar sig i texten. I Johannesevangeliet handlar den här berättelsen om Maria i Betania, hon som var syster till Marta och Lasaros. Hos Matteus, Markus och Lukas är den här kvinnan en anonym synderska, möjligen en kvinna som begått äktenskaps­brott eller en prosti­tuerad. Åtminstone en kvinna som är utstött ur gemenskapen. För en ärbar kvinna hade det varit otänkbart att på det här sättet bryta mot anständig­hetens alla regler – att gå in i ett främmande hus och på det här sättet närma sig en främmande man.

Det finns flera uppenbara skillnader mellan evangelisternas olika skild­ringar av den här händelsen. Det handlar inte bara om att Johannes identi­fierar kvinnan som Maria, utan också om att Johannes namnger den som blir upprörd över slöseriet. Enligt honom var det inte ”några av lärjungar­na” utan Judas Iskariot, han som hade hand om lärjungarnas kassa. Men det finns fler skillnader: Enligt Matteus och Markus hälldes oljan över Jesu huvud medan Lukas och Johannes berättar att oljan hälldes över Jesu fötter.

Ja, vem ska man tro på? Jag kommer att tänka på en annan berättelse där de fyra evangelisterna påtagligt skiljer sig åt inbördes och det är berättelsen om Jesu uppståndelse. I det sammanhanget har olikheterna framställts som tecken på äkthet eftersom det alltid är så att olika vittnen ger olika beskrivningar av samma händelse, särskilt om det är något dramatiskt och oväntat som inträffat. Kanske kan vi tillämpa samma tanke på dagens evangelium: det som hände där hemma hos Simon den spetälske eller var man nu var i Betania – det var något så uppseendeväckande att förvirringen blev nästan lika stor som efter Jesu uppståndelse. Därför berättar de så olika.

Kanske är det så att berättelser som denna, där omgivningen reagerar med bestörtning, kanske är det så att vi ska vara särskilt uppmärksamma på de här berättelserna. För vi hade sannolikt reagerat på samma sätt som de där som protesterade mot slöseriet. Vi hade förmodligen också tyckt att peng­arna hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och när Jesus beter sig på ett oväntat sätt, då ska vi stanna upp alldeles särskilt för då tyder allt på att vi behöver lära oss att frångå våra normala tankebanor.

Just nu befinner vi oss i en tid på kyrkoåret där hela ramberättelsen har den här karaktären – oväntad, överraskande och närmast chockerande. Faste­tiden handlar ju om hur Jesus frivilligt går upp mot lidandet och döden i Jerusalem. Det är ett handlingsmönster som så totalt strider mot vad vi tycker är normalt. Detsamma gäller för lärjungarna – de försökte ju t o m hindra Jesus och trots att han tre gånger förutsade sitt lidande ville eller kunde de inte förstå det. Och vi är likadana – lidande är inte något man frivilligt utsätter sig för, lidande är något man till varje pris försöker undvika! Men Jesus tänker annorlunda både när det gäller sitt eget lidande och när det gäller kvinnans slöseri. Han chockerar, han trotsar förvänt­ningarna och går åt ett annat håll. Eller som Ylva Eggehorn uttrycker det i den sk millenniepsalmen 717: ”Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér, men du gick hela tiden längre ner

Argumentet som framförs mot kvinnans slöseri med den dyrbara oljan, det är att man kunde sålt flaskan för tre hundra denarer och gett pengarna till de fattiga. I liknelsen om vingårdsarbetarna i Matt 20 så utlovas de en denar för en hel dags arbete. 300 denarer skulle alltså motsvara värdet av en hel årsinkomst för en vingårdsarbetare! Det är väldigt mycket pengar. Så det är inte konstigt att de som var i närheten blev upprörda över slöseriet. Och frågan är om inte också Jesus hade tyckt att det varit bättre om man sålt oljan och gett pengarna åt de fattiga för han var ju verkligen den som brydde sig om de fattiga. Men om man granskar berättelsen så märker man ju att det är först i efterhand som folk grälar på kvinnan, då när oljan redan var uthälld. Gjort var gjort och kunde inte göras ogjort. I det läget tar Jesus kvinnans parti för det han ser hos henne det är precis det han vill se hos oss alla – ett saligt slöseri! En generositet som kanske inte alltid är så genom­tänkt men som är uttryck för en kärlek som inte räknar utan bara slösar! För det är så hans kärlek ser ut! Jesu kärlek är inte beräknande och måttfull utan hela tiden överflödande och han kallar oss till att i kvinnans efterföljd följa denna måttlöshet. För måttfullhet är en dygd när det gäller ändliga tillgångar. Men med kärleken är det annorlunda – ju mer du ger ut desto mer får du ta emot för kärleken har den unika egenskapen att den förmeras ju mer det delas. Låt oss bedja:

Herre, du som prisade kvinnan för hennes omåttliga slöseri.
Du som bekämpade den måttfulla klokheten
varje gång den stod i konflikt med den måttlösa kärleken
– Herre, ge mig den kärleken – kärleken utan sans och mått!
AMEN