2:a sönd. i fastan, andra årg. 2007  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text 1 Kung 19:1-8
Achav berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och hur han hade dödat alla profeterna med svärd. Då skickade Isebel bud till Elia och lät säga: "Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om jag inte redan i morgon låter dig möta samma öde som dessa profeter." Elia blev rädd och flydde för sitt liv. Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare. Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. "Det är nog", sade han, "ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder." Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken. Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: "Stig upp och ät!" När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. "Stig upp och ät", sade han, "annars orkar du inte hela vägen." Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb.

Episteltext 1 Kor 10:12-13
Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Evangelium Luk 7:36-8:3
En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: "Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska." Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig." - "Säg det, mästare", sade han. "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?" Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." - "Du har rätt", sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: "Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek." Och han sade till henne: "Dina synder är förlåtna." De andra vid bordet sade då för sig själva: "Vem är han som till och med förlåter synder?" Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid." Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.

Predikan
För exakt på dagen fyra år sedan, den 4 mars 2003, skrev jag klart ett öppet brev till jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola. Det var min version av slutuppgiften i en kurs i andlig vägledning som jag gick 2000-2001. Det tog mig alltså två år att göra uppgiften eftersom jag hela tiden sköt upp den. När jag läser om kvinnan vid Jesu fötter, när jag hör om Elias strapatser i öknen och när jag i episteltexten hör Paulus konstatera att Gud sänder prövningar och när jag samlar ihop de här tre texterna under dagens rubrik: Den kämpande tron, ja då associerar jag till det där gamla öppna brevet jag skrev för fyra år sedan. Det brevet kommer därför att utgöra dagens predikan. För att förstå brevet behöver du inte veta något om Ignatius mer än att han var samtida med Luther, levde i Spanien och efterlämnade något som kallas Andliga Övningar. Dessa Andliga Övningar är ett program för 30-dagarsretreater – just de retreater som används för livstidsdömda på Kumlafängelset och som vi hörde om på en temakväll här i kyrkan i september förra året. Men nu till mitt öppna brev:

Käre Ignatius!
Det skiljer 450 år mellan oss. Du levde i en tid och miljö som är så oändligt främmande för mig. Du fick en överklassfostran till officer, kriget var det hantverk du lärde dig från unga år. Inte vet jag vilka spår denna tidiga exercis satte i din personlighet. Även om du radikalt bytte livsbana, så tror jag att din uppväxt i denna förnäma soldatmiljö verkligen satte sin prägel också på hur du gestaltade ditt liv efter din omvändelse. Att fostras till officer i det tidiga 1500-talets Spanien innebar väl att fostras till självövervinnelse, för att inte säga självtuktan. Jag tror att du i din soldatfostran tidigt lärt dig att mycket målmedvetet bekämpa känslor av rädsla, underlägsenhet och bekvämlighet men också känslor av medmänsklighet och barmhärtighet. Med tanke på att militären haft några tusen år på sig för att utveckla och förädla sina metoder för fostran av unga pojkar, så tror jag att denna fostran varit synnerligen effektiv. Hur skulle du annars ha kunnat bete dig som du gjorde den 20 maj 1521. Det var ju då du motsatte dig alla fredliga uppgörelser med de franska trupper som belägrade citadellet i Pamplona. Du var inte ens ansvarig för citadellet, du var bara en av de ledande officerarna, men det var uppenbarligen din ovilja att acceptera en ”ärelös” fred som gjorde att förhandlingarna avbröts för ytterligare flera timmars meningslös strid, tills citadellet ändå blev intaget av fransmännen. Jag vet inte hur många som miste livet under denna fortsatta strid, men i mina ögon du bar ansvaret för deras död.

Visst kan man förklara ditt handlande med din fostran och ditt kulturella sammanhang – heder och ära var oändligt mycket värdefullare än enskilda människors liv. Fortfarande 500 år senare finns det kulturer på vår jord där människor tänker i liknande banor. Vi kallar dem fanatiker, fundamenta¬lister eller terrorister utom då det är krig för då får de fortfarande medalj för sina mord, och kallas hjältar!

Ignatius – ha viss förståelse för att jag som radikalpacifist på 2000-talet har ett visst motstånd mot att ta till mig dina tankar, med den bakgrund du har. Men när jag väl har övervunnit det motståndet så inser jag ju att Gud kan använda vilken människa som helst som språkrör, också en man som började som en hjärntvättad militarist! Och utan den tron hade jag ju inte heller kunnat kalla mig präst, allt vilar ju på tron att Gud kan använda just vem som helst!

Jag tror rent av att din militära fostran hörde till de mest användbara delarna av din personlighet när Gud förvandlade dig till ett unikt redskap för sitt rike. Det jag slås av i dina ”andliga övningar” är nämligen att de förefaller så ”militäriska”. Jag får intrycket att du betraktar ditt och varje människas inre med en härförares ögon – du ser ut över ett pågående fältslag och du ser såväl dina egna trupper som fiendens trupper. Och här har jag inte svårt att hålla med dig i din soldatmoral – den enda fred som existerar i kriget om en människas själ är en ”ärelös” fred, som bara är ett annat namn på totalt nederlag.

Och här inser jag hur mycket Gud har att lära mig genom dig. När jag betraktar mitt eget liv där det ibland har varit så långt mellan ord och handling, mellan föresats och förverkligande, så anar jag att jag inte tagit det andliga kriget i mitt inre på allvar. Jag inser då att jag skulle behöva oändligt mycket av den starka och obändiga karaktär som tidigt planterades i dig. Jag skulle behöva din förmåga att kämpa mot mina andliga fiender till sista blodsdroppen. Ett talande exempel är ju det faktum att det tagit mig två hela år att ö h t. komma igång med det här brevet till dig. Visst kan jag komma på en massa omständigheter som medverkat till denna extrema fördröjning, men någonstans inom mig inser jag att allt bara är undanflyk¬ter. Jag kan också granska mitt liv för övrigt och där se hur yttre tvång verkar vara det enda som kan få mig att göra vissa saker som jag hela tiden känner att jag bör göra men som jag samtidigt har ett motstånd emot.

”Det goda som jag vill, det ska jag visst göra… någon gång, men inte just nu…” Så skulle min version se ut av de berömda Paulusorden.

Det verkar alltså som att jag i något slags konkret bemärkelse behöver känna ”kniven mot strupen” för att göra något som jag har ett inre motstånd emot. Men jag inser samtidigt att du inte behövde det där yttre tvånget eftersom du, efter vad jag tror, ständigt kände tusen osynliga knivar mot din strupe. Du insåg allvaret i varje litet val, du insåg hur dyrbar tiden var medan jag släntrar omkring här som en dåsig turist. Min andliga halvslum¬mer står i en så skarp kontrast mot din ständigt vaksamma stridbarhet. Så visst behöver jag dig, Ignatius, dig och din brutala andliga exercis!

När jag läser i ”Pilgrimens berättelse” om dina öden och äventyr så är mitt dominerande intryck: karaktärsstyrka. Utöver vissa bibliska gestalter är det nog bara en enda människa jag läst om som i detta avseende går att jämföra med dig, nämligen Mahatma Gandhi. Hans självbiografi vittnar också om en människa som verkar fullständigt trogen sin religiösa övertygelse hur mycket det än kostar av offer när det gäller hälsa, bekvämlighet och prestige.

När jag läser om människor som dig, Ignatius, så är det lätt att gripas av självförakt över min egen ljumhet, min brist på offervillighet, avgörelse och uthållighet. Samtidigt inser jag ju att din efterföljelse bara kan gälla för dig, utifrån de unika gåvor och karaktärsegenskaper som du ägde och utifrån den livshistoria som blev din, och jag har ju redan konstaterat att det kulturella och tidsmässiga avståndet är så långt mellan oss. Min efterföljel¬se kan alltså inte se ut som din, men däremot kan du och andra trons hjältar inspirera mig på den väg som är bara min. Och visst anar jag att dina ”Andliga övningar” reser sig över det tids- och kulturbundna och avslöjar andliga sanningar som är giltiga också idag.

Utgångspunkten för övningarna är ju insikten att människans ”oordnade böjelser” (affeciones) ständigt avlägsnar henne från den kontakt med Gud till vilken hon är skapad, och din övertygelse verkar vara att oordning bäst bekämpas med ordning, därför den stränga systematiken i övningarna. Tanken verkar logisk också i mina ögon och jag har länge i samtal om andligt liv förfäktat den gamla tesen om att ”bevara ordningen så bevarar ordningen dig”. Samtidigt kan jag konstatera att alla mina försök till ”ordning” och disciplin i dessa avseenden verkar ha varit betydligt mindre fruktbärande än somliga andras mer fria och improvisatoriska inställning till det andliga livet.

Trots alla dessa misslyckanden så tror jag fortfarande att jag behöver ordningen. Jag tror alltså inte att den fria improvisationen är rätt väg för mig även om den kanske är den enda möjliga vägen för en del andra. Återstår då frågan hur jag ska komma tillrätta med mina ”oordnade böjelser” som fjärmar mig från Gud.

Kanske måste jag börja med att omtolka begreppet ”oordnade böjelser” – jag tror nämligen att en del av mitt problem är att jag är alltför ”fyrkantig” i min syn på det andliga livet. Jag har avvisat det spontana och känslomässiga som ”oordnade böjelser” som jag bör bekämpa utifrån en alldeles speciell ritning av vem Gud är och vad Gud vill. Men den ritningen har jag ju gjort själv, utifrån tradition, rädslor och livshistoria! Jag inser mer och mer att Gud finns också i det som jag betraktat som ”oordnade böjelser” eller störande hugskott!

Den starkaste upplevelsen av detta fick jag vid 2002 års retreat när jag gick förbi en igenvuxen fotbollsplan. Den blev för mig en bild av mitt inre. Gud hade så många år stått och väntat med bollen på min inre fotbollsplan, medan jag hade letat efter honom i mina läxböcker, bland allt det ”nyttiga” och ”uppbyggliga”! Jag hade glömt att söka Gud i min spontana lust och glädje, på ”fotbollsplanen”! Gud hade blivit en läxa, något man borde, något som var nyttigt… men det var en liten gud jag mötte bland morötterna och spenaten, en gud som mer var en projektion av mitt religiösa överjag än den Gud som presenterar sig som Befriaren Jesus!

Ytterligare en bekräftelse av detta var min läsning av Kerstin Norborgs roman ”Min faders hus”, som handlar om en präst som ”pratar sig bort från Gud”, som upptäcker att orden hamnat mellan honom och den Gud han försöker predika. Denne schartauanske präst, Arvid, upplever sin prästroll och sin tro som att det är något som han måste ”upprätthålla”, och kanske har mitt religiösa överjag haft en liknande effekt på mig. Som en liten gosse i alltför stora kläder, som desperat försöker fylla ut tomrummet…

Jag vet inte om vare sig fotbollsplanen eller ”Arvid” ger en sann bild av min tro. Knappast! Men kanske ger båda bilderna fragment till en sanning som jag tror mig ha funnit och som jag bara har börjat förverkliga – detta att Gud framförallt finns i det spontana, det som ger mig lust (inte bara religiös, upphöjd ”lust”) och i det som bara händer tvärs emot mina planer och förväntningar.

Jag upptäckte häromdagen att jag redan på Fastlagssöndagen 1998 predikade om att Gud framförallt möter oss i störningen, avbrottet, det oväntade. Märkligt att det skulle ta så lång tid för den upptäckten att flytta sig från hjärna till liv!

Kanske är det du, Ignatius, som lett mig fram till vikten av att lyssna efter sina egna spontana känslor. För dig var ju den viktigaste principen för urskillning att känna på ”eftersmaken”. Du upptäckte det när du var konvalescent och läste både riddarromaner och helgonbiografier och märkte att du kände en sådan frid efter att du läst om helgonen. Det var kanonkulan i benet i samband med den vansinniga striden om citadellet i Pamplona som förde dig till sjuksängen och den där andliga upptäckten som blev upptakten till hela din väldiga gärning ”till själarnas frälsning”. För mig är det ett fantastiskt exempel på hur Gud kan använda något katastrofalt idiotiskt för sina underbara syften, ett syfte som 500 år senare möjligen ger mig en av mitt livs viktigaste andliga insikter!

Tack för att du lät dig användas, Ignatius! Tack för att du gav allt i din hängivenhet!

Ja, så slutade brevet den 4 mars 2003 och lite glad blir jag när jag konstaterar att jag äntligen fick det skrivet just under fastan. För fastetiden är en tid som uppmanar oss just till detta att få gjort det vi länge skjutit upp, att får ringt det där samtalet, att få ordnat upp den där relationen, att få sagt de där orden som är så svåra att säga o s v.

Ignatius begrepp för allt som för oss bort från Gud är alltså oordnade böjelser, eller på spanska: affeciones. Som jag skriver i det öppna brevet är det ett begrepp som är lätt att missuppfatta eftersom Gud ibland kallar oss genom något som skulle kunna uppfattas som affectiones, något man gör i affekt, spontant och oplanerat. Den prostituerade kvinnan vi hörde om i evangeliet – kanske var hennes smörjande av Jesu fötter just en sådan ”oordnad böjelse” – hon släppte fram sin kärlek till Jesus på ett för omgivningen mycket opassande sätt. Hennes hämningar var för länge sedan söndertrasade genom det liv hon levde. I en bemärkelse var hon kanske därför friare än alla fariséerna där vid bordet hemma hos Simon. De hade sitt anseende att tänka på, sitt goda namn och rykte. Deras hämningar satt på plats som ett strypkoppel på dem – ett strypkoppel som förhindrade varje spontan handling och varje spontant ord av nyfikenhet och längtan. När de väl mötte den Messias de hade väntat på så vad de oförmögna att ta emot honom just för att de var så insnärjda i sina hämningar. Frågan till dig och mig blir – vem liknar vi mest? Den misslyckade men fria och förlåtna som älskade mycket, eller de som var lyckade, framgångsrika och välanpassade men samtidigt ofria, oförlåtna och oförmögna till radikal kärlek? Ännu en av dessa obekväma frågor i fastetid!


AMEN