2:a i fastan, första årg 2006   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text 1 Mos 32:22-31
Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. "Släpp mig", sade mannen, "dagen gryr!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Han frågade honom: "Vad är ditt namn?" - "Jakob", svarade han. Då sade han: "Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat." Jakob bad honom: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du mig om mitt namn?" Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, "ty", sade han, "jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv". När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Epistel 2 Kor 6:1-10
Som Guds medhjälpare uppmanar jag er att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag. Jag vill inte vara till anstöt för någon, ingen skall kunna anmärka på min tjänst. Som Guds tjänare visar jag på allt sätt vad jag duger till: med stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen till anfall och försvar, i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt.

Evangelium Matt 15:21-28
Från Gennesaret drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: "Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon." Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: "Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar." Han svarade: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk." Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig." Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." - "Nej, herre", sade hon, "men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord." Då sade Jesus till henne: "Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill." Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Beredelsetal
Den kämpande tron är alltså rubriken för den här söndagen. I alla de tre bibeltexter vi ska höra får vi möta människor som man skulle kunna beteckna som trons atleter. Starka, kämpande troende som vägrar släppa taget om sin tro – tro till varje pris skulle kanske kunna vara deras fältrop. Ikväll ska vi i församlingshemmet få möta en kvinna som vägrade tro till varje pris. Det pris hon vägrade betala var sanningen. Hon kunde inte omfatta en tro som hon själv uppfattade som ett bedrägeri. Hon heter Lena Andersson och somliga av oss hörde hennes sommarprogram i somras med en rasande men behärskad uppgörelse med Jesus som hon uppfattade honom – nämligen som en självgod och arrogant tyrann. Jag håller med Lena Andersson om att sanningen faktiskt är ett alltför högt pris att betala för tron. Ja, sanningen är det enda som är mer värt än tron. Om tron inte är sann är den inte värd att kämpa för, om tron inte är sann finns det bara en sak att göra och det är att överge den. Det som då finns kvar är förnekelse och en tro på den sista utpost som finns kvar – människan själv. Samtidigt kan den tron, tron på människan, i bästa fall leda till en förundran över människans förmåga. Kanske leder denna förundran till att man börjar skriva Människan med stort M och kanske kan man då från ett nytt oförbrukat håll närma sig honom som kallade sig Människosonen. Det jag försöker säga är att den finns en tro som kallar sig kristen men som inte är sann eftersom den troende inte är ärlig mot sina egna tvivel. Den tron måste överges men i själva flykten från den falska tron kan man stöta på Jesus själv och känna igen honom just för att han saknar sina religiösa kläder. Låt oss i syndabekännelsen lämna ifrån oss all den tro som bara varit tom fasad, tomheten bakom den trosfasaden kan då fyllas av Jesus själv. Låt oss be och bekänna...

Predikan
Tre gånger avvisar Jesus den kananeeiska kvinnan när hon bönfaller honom om hjälp! Första gånger tiger han bara Matteus skriver utan ett ord av förklaring: ”Han gav henne inget svar” Andra gången antyder han att hon är diskvalificerad från hjälp bara för att hon råkar tillhöra fel folkgrupp: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk." Tredje gången kallar han henne indirekt för hund: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna."

Varför plågar han henne så? Och varför är det ingen av lärjungarna som visar lite civilkurage och ingriper till hennes försvar? Tvärtom vill de köra iväg henne: "Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar." Är det inte rätt provocerande att så här fyra dagar efter den internationella kvinnodagen möta den här berättelsen: Här har vi två kvinnor, en mor och hennes sjuka dotter. De befinner sig i ett tydligt underläge eftersom flickan är svårt sjuk och mamman är förtvivlad. På andra sidan har vi 13 unga, friska och starka judiska män, och de behandlar henne med vad man skulle kunna uppfatta som förakt – nedlåtande och överlägset. Gång på gång blir hon avvisad och förödmjukad. Och kvinnan gör vad kvinnor genom årtusendena fått lära sig om och om igen: hon tar en massa skit! Hon finner sig i att hennes underläge utnyttjas, hon ödmjukar sig, hon närmast kryper inför de här judiska männen. Det enda som stör könsmaktsordningen är att hon inte blir tyst, hon slutar inte utan fortsätter att bönfalla och hon t o m dristar sig till att svara Jesus när hon parerar hans hundliknelse med orden: "Nej, herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord."

Ja, den här berättelsen skulle kunna ge ytterligare ammunition åt Lena Andersson när hon på temakvällen ikväll återigen får möjlighet att beskriva Jesus som arrogant och maktfullkomlig. Bortsett från de två sista meningarna i texten är det ju precis den bilden av Jesus som dagens evangelium ger. Men det är klart, slutet på berättelsen krånglar ju till det för alla oss som försöker göra tillvaron entydig och självklar. Just när den militante ateisten ska skrapa ner de sista resterna av berättelsen i en liten låda märkt ”Övriga jesusvidrigheter”, just då lägger sig de där båda sista meningarna på tvären: Då sade Jesus till henne: "Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill." Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Jaha, då blev det ändå ett Happy End också på den här berättelsen och vi jesustroende kan andas ut. Slutet gott, allting gott, eller? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Även om Jesus hjälper kvinnan och lovprisar hennes tro, så är det fortfarande svårt att acceptera att han måste förnedra henne på vägen!

Men vad kan man då se för möjliga anledningar till att Jesus inte omedelbart hjälper kvinnan? Ja, den tydligaste förklaringen handlar om hur han uppfattade sitt uppdrag. Hans uppdrag var att i första hand vända sig till Israels folk för att de sedan skulle bli tecknet för andra folk. Därför skulle han kunna vara tveksam till att möta behoven utanför det judiska folket. Var sak i sin tid, alltså. Något slags gudomlig turordning som en del av den Guds plan som Jesus hade att utföra. Det är det han uttrycker med oden: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk." Men i det läget visar kvinnan sin tro när hon för det första accepterar att Jesu primäruppgift är att hjälpa det judiska folket, men att hon är förvissad om att hans makt är så stor att den räcker till henne också. Det enda hon begär är smulorna som annars skulle gå till spillo. Hon vill inte ta brödet från barnen, för henne räcker det med brödsmulorna.

Här påminner hon lite om en annan nödställd kvinna, kvinnan med blödningar i Matt 9 som tror att hon blir hjälpt bara genom att röra vid hörntofsen på Jesu mantel. Också hon blir ju hjälpt genom att hon visat så stark tro. Och därmed är vi inne på det andra möjliga motivet för Jesu avvisande hållning mot den kananeiska kvinnan i dagens evangelium. Det handlar om stark tro i alla de tre bibeltexter vi hört idag. Precis som jag konstaterade i beredelsetalet i början av gudstjänsten så är det trosatleter vi möter i alla tre texterna: I den GT-liga texten - Jakob som brottas en hel natt med en ängel utan att ge upp – en bild för många människors nattliga inre brottningsmatcher med tro och tvivel. I episteltexten en Paulus som lite skrytsamt berättar om hur duktig han har varit trots allt det lidande han utsatts för. Och så i evangeliet denna kananeiska kvinna som till det yttre ser ut som något helt annat än en trons atlet. För det första tillhör hon en folkgrupp som sedan urminnes tider dyrkat avgudar som fruktbarhetsguden Baal – en avskyvärd avgud i varje rättroende judes ögon! För det andra är hon kvinna och därmed räknades hon av sin samtid som religiöst omyndig – de religiösa plikterna var ju de vuxna männens plikter. För det tredje sägs det inget om hennes man – kanske var hon ensamstående mor, kanske hade hon en man som bara tyckte det var pinsamt att hustrun skämde ut sig genom att gå till Jesus och be för den sjuka dottern. Och för det fjärde är hon inte i balans, hon är i desperat nöd, vilket alla som haft sjuka barn kan förstå – hon är beredd att göra vad som helst för att henens dotter ska bli frisk. Den här kvinnan uppvisar alltså till det yttre inga av de tecken som man kunde förvänta sig att finna hos en segrande troshjälte, men ändå får hon av Jesus det omdöme som han inte ger de mäktigaste prästerna i landet – han säger att hennes tro är stark!

Tre texter och tre människor som visar stark tro, alltså. Men alla tre texterna visar att det behövs en särskild ingrediens i livet för att den starka tron ska bli uppenbar. Det behövs motstånd! Den mystiska ängeln gav Jakob hårt motstånd i den där nattliga brottningsmatchen. Paulus räknar upp alla svårigheter han mött: påfrestningar, trångmål, nöd, prygel, fångenskap, upplopp, möda, vaka och svält

Och så den kananeiska kvinnan som tre gånger avvisas av Jesus. Motstånd och upprepat motstånd – motstånd verkar behövas för att den starka tron ska kunna visa sig stark. Här tror jag också att vi måste ägna en tanke åt den gudomliga delen av Jesu natur. Som gudomligt allvetande visste Jesus att kvinnan bar på denna starka tro, han visste att hon skulle klara provet. Han visste vilka oerhörda krafter som vällde fram från en mamma när hon kämpade för sitt barn. Jag minns fortfarande hur jag står på kökstrappan när jag är liten och ser hur vår katt som hade fått ungar skrämmer iväg en fullvuxen jakthund. Så stark är modersinstinkten – en ammam kan våga nästan vad som helst om barnet är utsatt – se på de sk galna mödrarna i Argentina som också under blodig diktatur vågade demonstrera med bilder av sina av regimen mördade barn. Ja, vi behöver nästan inte räkna med Jesu gudomliga natur här – också i sin mänskliga natur hade han kunnat förutse att en mamma inte skulle ge sig förrän henens dotter fått hjälp!

Vårt behov av motstånd alltså, motståndets förmåga att frigöra det starkaste och vackraste inom en människa – kan det vara anledningen till att Jesus gör så mycket motstånd mot den kananeiska kvinnan? Låt mig till sist ta ett i mina ögon belysande exempel: Raul Wallenberg. Svensk diplomat, en överklasslyngel från Stockholm som råkade hamna som diplomat i Budapest under Andra Världskriget. Han kunde hamnat någon helt annanstans, gjort karriär som en av många inom utrikesdepartementet och vid det här laget som 94-åring suttit bortglömd på något äldreboende i Solna. Men han mötte ett motstånd han inte hade räknat med. När han mötte förtvivlade judar i Budapest visade han sidor av sin personlighet som kanske annars hade förblivit dolda. När utmaningen kom, när motståndet kom växte han till en av vår tids stora hjältar – men utan detta motstånd hade han kanske förblivit bortskämd och privilegierad i sin skyddade överklasstillvaro.

Vi ska inte romantisera motståndet och lidandet, särskilt som vi vet att så många går under i ett övermäktiga umbäranden. Men vi kan ställa frågan till oss själva och till det motstånd vi möter: är vi beredda att göra som de tre människor vi idag mött i tre bibliska berättelser, är vi beredda att kämpa och lita till att vi bär på en tro som bärs av en Gud som förmår bära allt!


AMEN