2:a i fastan 2002  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium Mark 9:14-32
När Jesus med Petrus, Jakob och Johannes kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: "Vad är det ni diskuterar?" - "Mästare", svarade en i mängden, "jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte." Han sade: "Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!" De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: "Hur länge har det varit så här med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus sade: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Då ropade pojkens far: "Jag tror. Hjälp min otro!" När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: "Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka." Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut den?" Han svarade: "Den sorten kan bara drivas ut med bön." Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: "Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå." Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Predikan
Vi befinner oss i fastan, den period under kyrkoåret då Jesus och hans lärjungar är på väg upp emot Jerusalem där han ska lida och dö. Det är en vandring som kan beskrivas som den lidande kärlekens väg, och det är en väg som Kristus anvisar för alla sina lärjungar, hör bara vad han säger i Matt 10:
Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 10:38-39)

Jag skulle vilja beskriva den här vandringen med Jesus som en vandring Bortom allmän väg, och det ska också vara rubriken för den här predikan: Bortom allmän väg

 

  • Bortom allmänmedicinen


Den första frågan till den här texten är väl hur vi ska se på alla dessa tillfällen då Jesus driver ut onda andar eller demoner ur människor. Det här var ju Jesu samtids sätt att beskriva nästan alla sjukdomar - det behövde då inte alltid vara så att det var demonen som orsakade sjukdomen, det kunde också vara så att genom att den sjuke var så försvagad av sin sjukdom så kunde han eller hon inte stå emot de onda andar som alltid hotar att invadera människan. I det här senare fallet blir alltså demonen en ytterligare komplikation till den sjukdom som redan är för handen.

Men är det rätt för oss idag, med vår kännedom om fysiska och psykiska sjukdomar, är det rätt för oss att tala om att människor kan vara besatta av onda andar? Jag är tveksam till det, men ändå menar jag att det verkligen är Djävulen som ytterst ligger bakom både fysiska och psykiska sjukdomar, allt detta lidande är ett resultat av syndafallet, ett resultat av att universums onda makt tog säte i Guds goda skapelse. Sen kan vi finna hur många vetenskapliga förklaringar som helst för sjukdomar - enligt kristen tro är det ändå ytterst Djävulen som ligger bakom!

Är det då rätt att ägna sig åt exorcism idag? Ja, i Svenska kyrkan gör vi det i varje dopgudstjänst när vi ber den handpåläggningsbön som kallas befrielsebönen över dopkandidaten. Man skulle också kunna säga att varje förbön är en exorcism, ett utdrivande av onda andar. Om vi tror att Satan ligger bakom allt ont så är det ju honom vi bekämpar när vi ber för en annan människa! Däremot ägnar jag mig inte själv åt några särskilda exorcistiska ritualer - jag är rädd för att man då kommer farligt nära nåt slags magiskt tänkande när makten ligger i yttre ritualer. Det är ju en inre kamp det handlar om, vilket ju också Jesus visar när han i dagens evangelium säger: "Den sorten kan bara drivas ut med bön" .

Att Jesus själv talar till de onda andarna och hutar åt dem när han botar sjuka behöver alltså inte betyda, enligt min mening, att han vill att vi ska bete oss på samma sätt idag. Jesus talar till sin tids människor med sin tids verklighetsförståelse, där onda andar var en självklar del av tillvaron. Vi befinner oss i en helt annan kultur och miljö där onda andar inte finns med i den medicinska vetenskapens beskrivning av verkligheten. När vi ber för sjuka, vilket vi frimodigt ska göra, behöver vi inte samtala med några onda andar men vi ska veta att den yttersta orsaken till lidandet är de onda andarnas furste. Så även om vi anpassar vårt språk till vår samtid så befinner vi oss bortom allmän väg också på medicinens område!

 

  • Bortom mänskligt förnuft


Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar. (Jes 55:8-9)

Så här avslutas dagens evangelium: Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga. När man läser evangelierna är det påtagligt hur ofta lärjungarna är helt oförstående till vad Jesus gör och säger. Deras planer och tankar för den fortsatta gemenskapen med Jesus visar sig inte alls stämma med hur han tänker. Allra tydligast blir det här just i fastan, när han börjar vandra den lidande kärlekens väg. Det berättas ju t ex att Jesus vid åtminstone tre tillfällen förutsäger sin död, ändå är lärjungarna totalt oförstående när han arresteras och avrättas. Den lidande kärlekens väg är alltså så i grunden onaturlig och främmande för oss människor att vi omöjligt kan förutsäga den.

Slutsatsen blir att för den som vill följa Jesus genom livet, för den som vill följa honom på den lidande kärlekens väg, för den som vill följa honom bortom allmän väg, för den lärjungen gäller det att hålla sig så nära Jesus som det bara är möjligt! Vi befinner oss i väglöst land, inga upptrampade stigar att följa, ingen kompass, vi befinner oss i snårig terräng där vi inte kan få någon överblick över landskapet, och det mörknar alltmer omkring oss, skymningen faller. Och vi har bara en enda utväg om vi inte vill gå vilse och det är att gå omedelbart bakom Jesus, så nära så att vi kan höra hans andetag i mörkret, så nära att han kan fånga oss i sina armar om vi snubblar!

Men vi vill så gärna springa i förväg, vi tror att vi har fattat och så sticker vi iväg och lämnar vår medvandrare bakom oss. Vi gör som vetenskapsmännen när de extrapolerar utifrån kända mätresultat, dom drar slutsatser utifrån det mönster dom tycker sig ha upptäckt, slutsatser inför framtiden. Men när det gäller den lidande kärlekens väg så är detta omöjligt, för den viker av när vi minst väntar det, Gud överraskar ständigt i sina vägval. Låt oss ta ett exempel utöver de ständigt lika förvånade lärjungarna, ett ganska grundligt exempel:

De vise männen som har sett stjärnan i österlandet och kommer för att uppvakta den nyfödde kungen, de börjar ju med att troget följa stjärnan. Men så leds de in i Israel och då tackar de stjärnan så mycket för hjälpen och säger att nu klarar vi oss själva. Budskapet de fått var ju att den nya stjärnan bebådade att en kung hade fötts. Deras slutsats blev därför självklar så snart de kommit över gränsen till Israel - var föds kungar om inte i kungapalatset och var finns kungapalatset om inte i landets huvudstad! De släpper därför stjärnan med blicken och skyndar vidare med sin egen klokskap som enda ledstjärna. Och de går fel, fruktansvärt fel. De hamnar hos kung Herodes och där finns ingen nyfödd kung, men däremot en maktgalen kung som är beredd att göra allt för att behålla makten inom sin dynasti. Även om vi kallar stjärntydarna för vise män så uppför de sig mest som nyttiga idioter i mötet med Herodes. Han ber dem nämligen spåra upp den nyfödde kungen och sedan meddela honom, de går på Herodes lögn om att också han vill uppvakta den nyfödde. Och när de lämnat sina gåvor är de beredda att fullfölja avtalet med Herodes och gå till Jerusalem och berätta för honom var den nyfödde finns. Då ingriper Gud och som så många gånger i Bibeln talar han till dem genom en dröm. Stjärntydarna får i drömmen klart för sig att de inte ska gå tillbaks och skvallra för Herodes och istället tar den en annan väg hem. Men så småningom fattar Herodes att han blivit lurad och sänder sina trupper för att mörda alla pojkbarn under två års ålder i Betlehem, allt för att vara säker på att också den nyfödde kungen stryker med. Jesus undkommer genom att Gud ännu en gång talar i en dröm, den här gången till Josef som får uppdraget att ta med Maria och barnet i en brådstörtad flykt till Egypten.

Allt berodde på att stjärntydarna inte lät sig ledas av stjärnan utan sprang i förväg till Herodes palats. Som kristna har vi uppdraget att följa Jesus som själv har blivit en ledstjärna. Men också vi tenderar ofta att göra som stjärntydarna - vi springer i förväg, vi slutar lyssna till Guds röst och vi upphör med den vaksamma blick som ständigt spanat efter Guds små signaler och antydningar i våra egna liv. Istället börjar vi, precis som stjärntydarna, dra egna slutsatser om vad som rimligen måste vara Guds vilja. Och så går vi vilse eftersom Gud ständigt överraskar med sina vägval. Ett liv som kristen handlar därför om att hålla sig tätt i ryggen på Jesus, vandra så nära att man kan höra hans andetag, för utan den närheten går vi ofelbart vilse och hamnar hos Herodes istället för i Betlehem. Bortom allmän väg duger ingen egen klokskap, där duger bara en ledsagare som leder mig steg för steg. Den ledsagaren heter Jesus Kristus och den enda metod vi har för att hålla oss nära honom - det är bön, gudstjänstfirande, bibeläsning och ett liv i lyhördhet för de små signaler som Gud omger oss med!

 

  • Bortom allmän tid


Efter att Jesus i evangelietexten har botat den dövstumme pojken så står det att Jesus inte ville att det skulle bli känt, eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Vi talar ibland om den sk Messiashemligheten i evengelierna, det syftar på de tillfällen då Jesus säger åt folk att inte berätta för någon om underverk som han hade gjort. Bara fyra korta exempel:
Mark 3:11-12: Och när de orena andarna såg honom, föll de ner för honom och ropade: "Du är Guds son." Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Mark 5:41-43: Så tog han barnets hand och sade: "Talita koum!" (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.
Mark 7:34-37: Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: "Effata!" (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: "Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala."
Mark 8:27-30: Sedan gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: "Vem säger människorna att jag är?" De svarade: "Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna." Då frågade han dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Petrus svarade: "Du är Messias." Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom.

I dagens text anges ju en anledning till att Jesus inte ville att det skulle bli känt att han botat den sjuke - eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Det var alltså fel tidpunkt att berätta. Och just det här med tiden har vi två särskilda begrepp för i grekiskan som vårt nya testamente är skrivet på: chronos, som står för den kontinuerliga pågående tiden, klocktiden som bara rinner på utan att vi kan göra något av det. Men så finns begreppet kairos, som står för en alldeles speciell tid, Guds tid, det rätta tillfället. För Jesus är det så viktigt inte bara att göra rätt saker utan också att göra saker i rätt tid, när tiden är mogen.

För en lärjunge innebär det att vi måste odla vårt tålamod, och här handlar det mycket om den där lyhördheten vi talade om nyss, lyhördheten som odlas framförallt i bön, lyhördheten att uppfatta Guds signaler om när det är rätt tid, när tiden är mogen. Att lära sig vänta, att lära sig ett slags tålmodig lyssnande väntan - också detta är en del av vandringen bortom allmän väg! Och just fastetiden är en utmärkt tid för att öva på att leva i en förväntansfull, lyssnande attityd. Guds tid är inte alltid vår tid! Men det finns också en risk för att det här med kairos-medvetandet blir ett slags bekväm huvudkudde som ger oss den där ursäkten vi så väl behöver för att skjuta upp det det obehagliga samtalet eller den där pinsamma bekännelsen. Det finns inte bara ett för tidigt, det finns också ett försent!

En av de allra mest berömda fotograferna i den moderna fotohistorien hette Henri Cartier Bresson och han var världsberömd just för sin förmåga att fånga det rätta ögonblicket i sina fotografier av människor och miljöer. Att inte ödsla film på en massa exponeringar utan invänta just det ögonblick då Bilden med stort B uppstod, och då trycka av innan det en tiondedels sekund senare var försent. Jag inbillar mig att Henri Cartier Bressons begåvning handlade om ett slags total närvaro, att vara koncentrerad på det som just nu händer men samtidigt så avslappnad så att man orkar vänta om det rätta ögonblicket dröjer.

Nog är det en uppgift också för oss kristna att vara lika närvarande i det som sker som Gud är närvarande i samma skeende. Att leva i nuet och se vad Gud kallar mig till just nu i detta kairos-ögonblick. Man skulle kunna uttrycka det så att i kristendomen finns det bara ett heligt tempus och det är presens, nutid. Nuet är nämligen den punkt där himlen oavbrutet tangerar jorden, så låt oss då leva där, mitt i det gudomliga flödet, i den vandring som är en vandring med Jesus, tätt intill Jesus, bortom allmän väg.

 

AMEN