1:a söndagen i fastan   NÄSTA>

första årg 2018-02-18

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text – 1 Mos 16: 1-3

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaan. Abram låg med Hagar, och hon blev havande. Men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på sin matmor. Då sade Saraj till Abram: ”Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig. Herren må döma mellan mig och dig!” Abram svarade Saraj: ”Du bestämmer själv över din slavflicka — gör vad du vill med henne!” Saraj bestraffade henne, men då rymde hon. Herrens ängel fann henne vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. ”Hagar”, sade han, ”Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag har rymt från min matmor Saraj.” Då sade han till henne: ”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.” Och Herrens ängel sade: ”Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.” Herrens ängel sade till henne: ”Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael, ty Herren har hört din klagan. Mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom. Öster om alla sina bröder skall han bo.” Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?”

 Epistel – Hebr 4:14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

 Evangelium – Matt 4:1-11

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: Det står skrivet: 'Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.' Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: 'Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.' Jesus sade till honom: Det står också skrivet: 'Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.' Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.' Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

 Beredelsetal

I dagens GT-liga text möter vi Abram och Sarai, patriarkparet som sedan blev Abraham och Sara. Sarai är gammal och barnlös – just barnlöshet var en judisk kvinnas största skam. För henne var barnlösheten därför en prövning. För Abraham var den också en prövning – det var viktigt att få efterkommande. Sarai vill ge Abram en son och därför uppmanar hon Abram att ligga med hennes slavkvinna, Hagar. Hagar blir gravid och började se ner på sin ofruktsamma matmor. Sarai kände sig kränkt och bestraffade Hagar som blev så förtvivlad att hon flydde ut i öknen, men av en Herrens ängel blev hon uppmanad att återvända.

 

Vi möter alltså tre personer som alla blivit prövade i bemärkelsen att de blivit utsatta för kränkningar och besvikelser. På det sättet liknar de oss även om tidsavståndet är 4000 år. Också vi har drabbats av kränkningar och besvikelser för det hör till det mänskliga livets villkor. Ingen människa lever sitt liv utan prövningar och alla kommer en gång att drabbas av den slutgiltiga kränkningen som består i att vi alla ska dö.

 

Men vi möter inte bara prövningar i livet, vi möter också välsignelser och välsignelserna är tusenfalt mycket större än prövningarna. Bara detta att få bli till, att födas som människa, att få del av det mirakulösa som vi kallar liv – bara det är så oändligt mycket större än varje prövning vi kan få uppleva. Så låt oss se våra prövningar i det ljuset. Vi lever inte i ett mörker med enstaka ljusglimtar utan vi lever i ett strålande ljus med små prickar av mörker. Det mörkret kan ändå övermanna oss när vi befinner oss där men låt oss då påminna oss om att vi tror på en Gud som delat detta mörker, som varit där före oss och förvandlat det där mörkret från en grotta till en tunnel. Han inte bara väntar oss på andra sidan, han går med oss hela vägen! Så låt oss då ge honom vårt mörker för det är bara Han som kan fylla det med ljus. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Vi visste ju hur det skulle gå, inte sant! Jesus i en duell med djävulen ute i öknen. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Klart att Jesus vinner. Eftersom vi kristna är övertygade om att Jesus är Gud så kan ju Jesus inte förlora. Det vore ju som att mörker skulle vara starkare än ljus. Och så är det ju inte, för mörker har ju ingen egen kraft – det är bara avsaknad av ljus. Alltså måste Jesus vinna den där duellen ute i öknen och att läsa den där berättelsen minst vart tredje år i kyrkan är ju som att slå in öppna dörrar, gång på gång. Utgången var ännu mer given än att Arsenal skulle slå Östersund i fotboll i torsdags.

 

Ja, det kan synas vara på det viset och allt liv i universum är ett bevis på att Gud är starkare än djävulen, att ljuset är starkare än mörkret. Men ändå var kanske inte utgången given där ute i öknen. För om vi återvänder till fotbollsliknelsen - enskilda matcher verkar Gud kunna förlora. Emellanåt segrar mörkret också i våra liv. Det enda vi vet är att Gud kommer att stå som slutsegrare i slutet av säsongen.

 

Vi har ju just börjat fastetiden som är en enda lång vandring upp mot korset på Golgota. Där framme i Jerusalem såg Jesus verkligen ut som en förlorare. Han blev hånad, förnedrad, torterad och avrättad. Enligt kristen tro så ingick det nederlaget i Guds plan. Jesus skulle misslyckas i att få folkmassorna med sig – det skulle sluta med att folket stod där och ropade Korsfäst! Korsfäst honom! Så, där och då var han en förlorare – en riktig loser som hade lovat så mycket men som nu stod där totalt förnedrad.

 

Mot den bakgrunden var det inte alls självklart att Jesus skulle gå segrande ur den där duellen med djävulen ute i öknen. En förlust där ute kunde ju också ha varit en del av Guds plan. Det behövde ju inte ha handlat om att han skulle ha fallit ner och tillbett djävulen, det kunde ju bara ha handlat om att han gett efter för sina fullt naturliga hungerkänslor och lytt djävulens uppmaning att förvandla stenar till bröd. Hade det verkligen varit så farligt – att använda en liten bråkdel av sin gudomliga makt för att slippa vara hungrig? Senare skulle han ju använda den makten för att mätta en hel folkmassa så varför skulle han inte kunna använda samma makt för att stilla sin egen hunger? Det kan väl inte gärna hans Fader i himlen ha något emot!

 

Har Gud verkligen sagt att vi måste vara hungriga? … ja när jag formulerar det på det viset så kanske ni hör ekot från Edens lustgård när djävulen i gestalt av en orm säger till Eva: Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?

 

Det är ju så en frestelse ser ut – det verkar inte så farligt. Ungefär som en nykter alkoholist som tänker att en liten lättöl kan väl inte vara nåt problem… Eller som det formuleras i en av våra svenska psalmer, psalm 566:

Vaka, själ, och bed / och till strid dig red.  
 Räds att frestarn lägger snaran 
 där du minst förmodar faran: 
 sådan är hans sed. / Vaka, själ, och bed! 
 
 Där i synd du går / följer han ditt spår, 
 vännens röst han efterapar, 
 sig till ljusets ängel skapar 
 tills han snärjd dig får, / där i synd du går.

Men Jesus genomskådar djävulens list och besegrar sina hungerkänslor. Fast vet Jesus från början att det är djävulen som talar till honom? Det är ju först när den tredje frestelsen har framförts som han tilltalar djävulen som Satan och säger: Gå din väg Satan!

 

Nu måste vi kanske fundera lite över hur vi uppfattar den här berättelsen. Är det en berättelse om något som händer i den yttre världen eller är det så att alltsammans utspelas i Jesu hjärna. Är det något slags hungerhallucinationer som han får efter 40 dagar i öknen. Om det nu var 40 dagar för talet 40 är ett symboliskt tal i Bibeln som används just för väntetider – på samma sätt uppges det ju att Israels folk vandrade i 40 år i öknen. Men hur det än är med den saken så menar jag att det kan ha handlat om just hallucinationer – drömsyner efter en lång tid utan mat. Du måste alltså inte tänka dig nån djävulsfigur med svans och horn som väntar där ute i öknen utan alltsammans kan ha utspelats i en överhettad hjärna men det gör det inte mindre verkligt. Och kanske är det ett av de större misstagen vi gör i vår västerländska materialistiska kultur – att vi anser det mer verkligt som händer i den yttre världen jämfört med det som händer i den inre verkligheten. Det sistnämnda avvisar vi som hjärnspöken trots att det kan vara precis lika verkligt som en yttre verklighet för den som upplever det!

 

Men låt oss föreställa oss att ramberättelsen hände i den yttre verkligheten. Jesus gick verkligen ut i öknen, men sedan utspelas resten av berättelsen i hans hjärna, i hans tankevärld. Då handlar det alltså om tankar som dyker upp. Tankar som till en början kan verka oskyldiga. De båda första tankarna är ju verkligen inget som ter sig djävulskt ö h t – att förvandla stenar till bröd och att leka lite med sin gudomliga förmåga att trotsa naturlagar – att kasta sig ut och låta änglarna bära sig över djupet. Inte kan väl det vara så farligt – det är det väl ingen som tar någon skada av! Men Jesus anar att den som sänder de här tankarna inte är någon som vill honom väl och i den tredje frestelsen blir det uppenbart när djävulen demaskerar sig och säger åt Jesus att falla ner och tillbe honom. Här finns alltså en stegring – från det lilla oskyldiga till det avgrundsdjupa, djävulska.

 

Precis så fungerar frestelserna – det handlar om ett sluttande plan, det börjar med något litet som vi kan överse med och slutar med något katastrofalt, det ena ger det andra. Eller som det gamla ordspråket om stöd uttrycker saken: Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål!

Själv påminner jag mig om att jag en gång stal en vindruva i Ica-affären i Töllsjö när jag var liten. Jag hade verkliga samvetsförebråelser efteråt så det slutade där men om jag inte lyssnat till mitt samvete så kunde det ju ha fortsatt med dyrare och dyrare saker – från snatteri till inbrott och kanske rent av väpnade rån på det där sluttande planet. Hade jag haft en annan social miljö omkring mig så kunde den där lilla vindruvan ha varit första steget på något som skulle slutat i katastrof, i ett förstört liv för både mig och andra människor.

 

Men OK, en liten vindruva kan verka patetiskt men det jag är ute efter är själva processen – hur något oskyldigt leder till något allt värre. För oss vuxna kan det handla om att börja anlita svart arbetskraft, att börja slira på sanningen – inte säga riktigt som det är utan börja med det som verkar som oskyldiga halvsanningar men som sedan behöver döljas med rena lögner i en lögnens spiral som till slut blir omöjlig att ta sig ur. Man kan ha som föresats att aldrig tala illa om någon som inte är närvarande men så säger någon annan något negativt om honom eller henne och eftersom jag verkligen håller med så säger jag det, och så är det hela igång – föresatsen är utplånad och fältet är fritt för allt mer av skitsnack och kanske rent förtal.

 

Fastetiden är en tid för eftertanke – en tid för att bl a fundera över vilka frestelser som jag har gett efter för och försöka undersöka om det började med något som verkade såå oskyldigt. När det gäller nyktra alkoholister så är vi nog alla medvetna om hur viktigt det är att de inte tar det minsta lilla glas lättöl men frågan är om det inte finns helt andra områden där nolltolerans är det enda möjliga. Det finns en fungerande vägbom som kan hindra oss från att kana ut på det där sluttande planet där det lilla leder till värre och värre. Den vägbommen heter principer. En princip är en föresats som är lite helig – det kan handla om att aldrig äta kött, aldrig dricka alkohol eller aldrig dricka mer än två glas vin. Det kan handla om principer för maxtid vid dator och TV men det kan också vara positiva principer där jag lovat mig själv att t ex verkligen hålla vilodagen fri från arbete.

 

Principer har inte särskilt gott rykte för det låter lite livsfientligt, som att vara fyrkantig och byråkratisk och inte lyssna till sitt hjärta, inte tillåta sig att vara spontan. Och visst finns det tillfällen då det är kärlekslöst att hålla sig till vissa principer, det måste alltid finnas undantag. Men då återstår att avgöra när det är kärleken som tvingar mig att bryta mot mina principer och när det är mitt själviska ego som försöker göra det lite mer bekvämt för mig. Den sortens urskillning är precis vad fastetiden borde handla om – att försöka genomskåda sig själv och sina egna motiv. Och eftersom vi tror på en Gud som förlåter så borde det vara möjligt för oss att genomskåda också våra största livslögner för också dom kan förlåtas. Vi har alltså inget att frukta av sanningen – det är bara lögnen som kan göra oss illa.

 

Men om vi då återvänder till den allra första frågan – var utgången given när Jesus gick ut i öknen för sin duell med djävulen? Nej, jag tror inte det. För vägen till Guds segrar går ofta genom något som ser ut som nederlag. Vi ser det allra tydligast på korset. Men vad hade då hänt om Jesus förlorat den där ökenduellen, om han hade fallit för någon av frestelserna. Hade Jesus själv kunnat få förlåtelse? Ja, jag menar det – också Jesus hade kunnat få förlåtelse för förlåtelsen och den obegränsade kärleken börjar inte hos Jesus – den finns i Guds eget väsen. Långt innan Jesus började vandra på den här jorden fanns kärleken hos Gud och min tro är att den hade räckt till också för en Jesus som hade misslyckats med sitt uppdrag. Men då har vi lämnat den officiella kyrkliga dogmatiken och kastat oss ut i spekulationer som bara vilar på en enda grund – en barnslig tillit till att Gud är kärlek, bara kärlek!

AMEN