1:a sönd i fastan 2014        NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan – kyrkans 40-årsjubileum

 

GT-text – 1 Mos 3:1-13

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig." Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt."

Epistel Hebr 5:7-10

Under sitt liv på jorden uppsände Kristus med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek.

Evangelium Mark 1:12-13
Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.


Predikan

Det är inte hur man har det utan hur man tar det!” Jag vet inte varifrån det där uttrycket kommer ifrån men det känns tillämpbart på den här söndagen som handlar om prövningar. Prövningar – ordet känns lite gammalmodigt på något sätt. Som i frikyrkosången Ovan där: ”Prövningar vi möta få och vi ofta ej förstå Herrens vägar när han önskar att vi himlen skola nå” 

Möjligen skulle man kunna säga att begreppet prövningar är ett försök att skapa en mening med lidandet. För det vi människor skyr mest av allt det är det meningslösa lidandet, därför hör det till en frisk mänsklig natur att försöka skapa en mening av det som ter sig meningslöst. Vi försöker se mönster och det gör vi alldeles rätt i. Och begreppet prövning sätter lidandet i ett mönster där det blir meningsfullt: prövningen har ju ett högre syfte, ungefär som fotbollsspelaren som härdar ut under den tråkiga konditionsträningen för att hon vet att hon blir starkare och en bättre spelare av den där träningen.

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. Det var alltså hela predikotexten: två meningar den här dagen då vi firar att det var exakt 40 år sedan Stensjökyrkan invigdes. Visserligen finns talet 40 med i texten men det är kanske ändå inte den text jag först hade valt om jag hade fått välja predikotext för det här festliga tillfället. Visst kunde jag flytt till någon av de andra bibeltexterna vi hörde men jag valde att se detta evangelium som en… just det – som en prövning. Det är ju en ganska obekväm text för våra 2000-talsöron, som alla texter som nämner Satan. Satan sätter Jesus på prov. Här är det alltså inte Gud som prövar utan det är Djävulen. Och då blir det komplicerat för jag anar att det är en krympande skara människor som har plats för någon Djävul i sin bild av tillvaron. På något sätt känns han avskaffad inte bara av det sekulära samhället utan också av det officiella kyrkosverige. Känns inte helt 2000-talsmässig om man säger så. Problemet är kanske inte så mycket att Bibeln personifierar ondskan som alla dessa tidsbundna attribut som histo­rien försett Satan med – horn i pannan, eldgaffel, huggtänder och fladdermus­vingar. Men de kan vi ju faktiskt bortse ifrån och gör vi det så tror jag att det faktiskt finns en mening med en personifierad bild av ondskan. För kom ihåg att när vi talar om allt detta utomjordiska så är det ju bilder det handlar om, bilder av en verklighet som vi inte har tillgång till.

En av de bästa skildringarna jag sett av hur Jesus sätts på prov av Satan såg jag i en film för många år sedan. Den heter ”Jesus från Montreal” och där finns en scen där huvudpersonen befinner sig på ett advokatkontor högt upp i en flott skyskrapa i Montreal. Huvudpersonen är skådespelare och har huvudrollen som Jesus i ett kyrkligt passionsdrama som gjort succé. Nu försöker en advokat övertyga honom om att han kommer att tjäna miljoner om han, advokaten, får bli hans agent. Han pekar ut från skyskrapan där man ser hela Montreal och han säger att han kan lägga hela staden för hans fötter om han bara skrivet kontrakt med honom. Parallellen är tydlig till Matteus och Lukas versioner av frestelseberättelsen – de berättar ju så mycket mer om vad som hände där ute i öknen: Matteus skriver: ”Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och- sade: "Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.(Matt 4:8-9)

I filmen möter vi alltså ingen skrämmande Satan utan en trevlig, välklädd och insmickrande försäljartyp som vädjar till två av våra lägsta instinkter: girigheten och ärelystnaden. Och jag tror att detta är den enda Djävul vi har anledning att vara rädda för – den lockande rösten inom dig som alltid sätter, inte dig själv, utan dina inbillade behov i centrum: Det där kan du väl unna dig! Så där gör alla andra också? Ta chansen! Det är ändå ingen som ser dig! Du har rätt och han har fel! Sådär säger hon bara för att … osv. Den enda Satan du har skäl att vara rädd för är alltså den Satan som finns inom oss alla – den där rösten som gång på gång får oss att göra oss själva och andra illa!

Det vara alltså Satan som satte Jesus på prov där ute i öknen men det står samtidigt att det var Anden som drev Jesus ut i öknen. Ett sätt att se på den här berättelsen är att betrakta mötet med Satan som ett slags hunger­hallucinationer, inte alls orimligt efter 40 dagar utan fast föda! Det som händer ute i öknen är att Jesus under 40 dagar ensam med sig själv tvingas möta allt det som rör sig i hans inre. Det här sker ju omedelbart efter att Jesus döpts av Johannes Döparen och efter vistelsen i öknen ska han påbörja sin offentliga verksamhet. Det är lätt att betrakta ökenvistelsen som ett slags utdragen initiationsrit som ska förbereda Jesus för hans stora livsgärning. Det som händer när han lämnats ensam med sig själv det är att han tvingas genomskåda sig själv: Varför gör jag detta? Av vilka motiv vill jag gå ut och förkunna evangeliet om Guds Rike? Är det för att göra mig själv ett namn eller vad finns det för motiv bakom och under det där vackra som jag uppfattar som min kallelse?

Ökenvistelsen blir ett slags reningsprocess och ett synliggörande av dolda motiv och förträngda känslor och i det avseendet liknar den en modern retreat. Retreaten liknar öknen i den bemärkelsen att man stänger av alla yttre inryck och lämnas ensam med sig själv. Jag har själv unnat mig en tyst retreat om minst fem dagar per år under i stort sett alla de år jag arbetat i Stensjökyrkan. Och som ni kan se av utställningen ute på kyrktorget så är den här kyrkan verkligen fylld av aktivitet och verksamheter. Så har det varit under alla 40 åren den har funnits och under de 25 år som jag delat historia med Stensjökyrkan så har det inte blivit mindre. I all denna aktivi­tet så är det lätt att gå vilse i verksamhetsivern så att jag blir lika med min prestation, min verksamhet. Där har retreaterna för mig varit ett slags återförande till en djupare trygghet än den som vilar på prestationen. Ibland har de haft drag av den där kampen som Jesus utkämpade med Satan men på den fjärde eller femte dagen så har de hittills alltid landat i en fördjupad förvissning om att jag vilar i Guds kärlek oberoende av mina prestationer och oberoende av mina misslyckanden..

Jag tror att vi alla behöver den sortens ökenvistelser. De kan göra ont för ibland gör det ont att konfronteras med sina bortträngda känslor och motiv, men ingen prövning i mitt liv har varit mer meningsfull än den prövningen. Så varför inte unna dig en retreat, tillräckligt lång och tillräckligt tyst för att det viktigaste i ditt liv ska bli synligt bortom allt det grumliga som vanligen skymmer sikten! AMEN