1:a i fastan 29 feb 2004  NÄSTA>

2:a årgång
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Beredelsetal
Fastan har just börjat och vi har just inlett vandringen med Jesus upp mot Jerusalem. Under några veckor följer vi honom när han går rakt in i lidandet. Det finns tider då vår kallelse är att gå rakt in i vårt eget mörker, att lämna vår egen framsida för att söka oss till vår egen mörka bakgård. Som Tomas Tranströmer påpekat i en känd dikt så finns det människor som bara kan vistas på sin egen framsida, men i syndabekännelsen är uppdraget att lämna framsidan och kasta en blick rakt in i vårt eget mörker – in i allt det där som blev något annat än det borde ha blivit. Så låt oss då bekänna...

GT-text 1 Mos 4:3-7
En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."

Epistel Jak 1:12-15
Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.

Evangelium Matt 16:21-23
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."

Predikan
Kris och utveckling heter en av de mest kända svenska fackböckerna i psykoterapi – skriven av läkaren Johan Cullberg. Den kom redan 1975 men jag har en känsla av att den fortfarande ingår i kurslitteraturen för en mängd utbildningar. Huvudtesen i Kris och utveckling är att en människa utvecklas genom kriser. En kris är alltså inte något uteslutande negativt utan rymmer möjligheter till positiv förändring av en människas livssituation. Jag tror att många av oss kan bekräfta det här när vi ser tillbaks på våra egna liv – vi kan konstatera att somliga kriser verkligen haft något positivt med sig.

Men andra kriser i våra liv verkar inte ha haft några positiva konsekvenser – de verkar bara ha fört med sig en massa elände. En fråga vi då kan ställa oss i efterhand är om vi hade någon positiv förväntan på de där kriserna. Om varje kris rymmer en möjlighet till utveckling – gav vi rum för den utvecklingen? Eller annorlunda uttryckt – om vi liknar krisen vid ett gräsligt fult fruktträd – försökte vi plocka några som helst frukter från det där fula trädet eller hade vi bestämt oss för att ett så fult träd bara kan ge dålig frukt?

Sannolikt är det så att vår förväntan styr oss mer än något annat när det gäller hur mycket vi är beredda att lära av livet – väntar vi inte något gott ur ett givet sammanhang så finner vi heller inget gott.

Den här söndagen handlar om att vi som människor utsätts för prövningar. Det är den enda vi säkert kan konstatera – att vi utsätts för prövningar. Vem det är som utsätter oss för dessa prövningar kan vi inte säkert veta – alternativen för en kristen är väl närmast Gud, djävulen eller slumpen. Men oavsett vem det är som är avsändare så kan vi konstatera att dessa prövningar drabbar oss i en värld som är Guds värld. Även om mycket inte sker enligt Guds vilja så är detta faktiskt Guds värld, och skapelsens Gud är fortfarande närvarande i sin skapelse, överallt närvarande! Jag tror att Guds allmakt yttrar sig så i vår skapelse att oavsett vem det är som sänder lidande och prövning så är det möjligt för Gud att vända lidandet, krisen och prövningen till något gott, till något som gynnar hans syften med en människa! Det här betyder inte att krisen i sig är något gott men däremot att krisen kan vändas till något gott.

Låt mig låna en bild från seriefiguren Bamse när Bamse är på skattjakt ute på havet och hans skepp blir angripet av pirater. När piraterna skjuter kanonkulor så har Bamse ätit dunderhonung så han fångar kanonkulorna och kastar tillbaks dom mot piratskeppet. Jag tror alltså att Gud på något sätt erbjuder oss dunderhonung i varje kris vi drabbas av så att vi kan vända djävulens angrepp mot djävulen själv.

Ibland kan ju det här vara uppenbart - det kan t ex handla om att vi misslyckas med någonting och det får som konsekvens att vi kommer ner på jorden, vi inser våra begränsningar och blir kanske lite mer ödmjuka. Kanske hjälper misslyckandet oss att inse att det vi hade gett oss på inte var vår rätta väg i livet, vi byter spår – utbildning eller yrkeskarriär – och tycker verkligen att vi hamnat rätt i tillvaron. I såna fall är det lätt att se att ett misslyckande hjälpte oss att se någonting som vi annars hade missat. Men i andra fall kan det vara desto svårare att se att en kris eller katastrof har något som helst positivt med sig. I de lägena kan det vara rent destruktivt att omedelbart tänka att det var bäst som skedde eller att Gud har en mening med allt som sker – det kan vara destruktivt eftersom vi då kanske inte tillåter oss att känna den förtvivlan och vrede som vi faktiskt känner. Om den fromma kartan och verkligheten inte stämmer överens så är det faktiskt verkligheten som gäller, hur smärtsamt det än är att tvingas erkänna att man drabbats av något som verkar både totalt destruktivt och totalt meningslöst.

Men efteråt – när den värsta sorgen lagt sig – då kan det vara dags att försöka se med en viss förväntan på krisen: Var det verkligen så att det som hände inte förde med sig något som helst gott? Fanns det inte en gömd välsmakande frukt dold därinne bland grenarna? Jag tror nämligen att Guds förmåga att ladda kriser med välsignelser gäller varje kris - det kan ta mycket lång tid att upptäcka det men jag tror faktiskt att det gäller varje kris – där finns ALLTID en dold välsignelse!

Ofta tror jag att dessa dolda välsignelser handlar om hjälp till självkännedom – krisen avslöjar kanske mer om mig själv än vad ett helt liv har gjort. T.ex. tror jag att detta gäller många skilsmässor – en skilsmässa har ju ofta förmågan att locka fram det absolut sämsta inom två människor. Det beror ju på att det gör så fruktansvärt ont att skadas av den man har älskat. I den akuta skilsmässokrisen ser man ju bara den andres fel men för den som har en förväntan om att varje kris ska ha en dold välsignelse så kan man kanske en dag se tillbaks på den där krisen och konstatera att jag där tvingades upptäcka något inom mig själv som jag inte hade vågat eller kunnat se utan krisen. Det behöver inte betyda att skilsmässan blir mindre smärtsam och det behöver framförallt inte på något sätt betyda att de positiva konsekvenserna skulle överväga – men det betyder att även om priset var alldeles för högt så var det i denna katastrof ändå något som gavs mig – jag lärde mig något om mig själv. Så låt oss alltså ta emot varje prövning, från vem det än kommer, med en strimma av förväntan: Gud, vad är det du vill lära mig genom det som nu sker?

AMEN