Askonsdagsmässa i Stensjökyrkan 2007  NÄSTA>
Stefan Risenfors

Psalm 32:1-5
Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.

Beredelseord
Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut! Det är ju just detta vi försöker förmedla varenda söndag här i kyrkan – syndernas förlåtelse genom tron på Jesus Kristus. Syndernas förlåtelse genom tron på Jesus Kristus – en liten formel på bara sju ord. De sju orden sammanfattar kyrkans ärende till människorna. Men det verkar som vi ofta misslyckas, det verkar som om många människor bara hör det första ordet – ordet ”Syndernas”. Redan där är det tvärstopp! Man vill inte höra mer och man stänger medvetet eller omedvetet av öronen och muttrar över en kyrka som ständigt måste skuldbelägga människor bara för att hålla dem nere, bara för att få dem att känna sig tillräckligt usla så att de inser att de behöver förlåtelsen som kyrkan verkar mena att den har ensamrätt på.

Det är så tragiskt att vi så ofta strandar på det där lilla eländiga ordet ”Syndernas…” för vi når ju då inte fram till vårt egentliga ärende – ärendet att få människor att förstå att det finns förlåtelse, att det finns hopp!

Den här upplevelsen av misslyckande ledde fram till förändringen av församlingens målparagraf. Om problemet är begreppet synd, om det är själva ordet synd som får människor att känslomässigt vända i farstun, så måste vi börja i en annan ända och liksom bakvägen komma fram synda¬begreppet. Det var då vi kom fram till den där nya målformuleringen – att vi vill… ”få varje människa att känna och förstå att hon är älskad av Gud”

Det var som att vi bommande till den gamla köksingången till Evangeliet och istället bjöd alla att komma in genom huvudingången där man omedelbart blir välkomnad av en kärleksfull Gud. Men varför kan man då inte nöja sig med att vistas i den där flotta huvudentrén där man verkligen känner och förstår att man är älskad av Gud? Måste man verkligen ta sig in till det där som har med synd att göra?

Ja, jag tror faktiskt det. För om man aldrig vågar sig in på sitt livs mörka bakgator, om man aldrig vågar se sitt livs svek och misslyckanden så kommer upplevelsen av Guds kärlek bara att bli ett utanpåverk, ett lager kosmetika. Om du vill bli genomälskad av Gud så finns det ingen annan väg än att våga sig in också i det där stinkande rummet som heter synd, inte synd i största allmänhet för den stinker inte, utan just din synd!

Fastetiden är en tid då vi utmanas att gå in i det där rummet som vi helst skulle vilja låtsas inte existerade. Fastetiden är en tid då kyrkoåret vill provocera oss att möta vår egen mörka skugga. Men det viktigaste i den utflykten är att du inte går ensam. Du måste hålla någon i handen och den ende som duger att hålla i handen är Jesus själv. Det är i sällskap med Jesus du vågar se utan att blunda i det där stinkande rummet av alla ditt livs samlade misslyckanden och svek. I hans sällskap blir de plötsligt möjliga att hantera och acceptera som end el av din historia, i hans sällskap blir inte synden så hotfull längre. Den desarmeras av hans kärleksfulla närvaro för när du befinner dig inne i det där rummet så inser du plötsligt att hans kärlek når ända dit in. Du inser att du verkligen är genomälskad av en Herre som sett allt och ändå älskar dig!

Ikväll skickas du ut på din 40-dagars fastevandring och som en symbol för att du inte går ensam ska du få korsets tecken på din panna. Du får korset när du tagit emot bröd och vin här framme vid altaret. Korset tecknar jag med lite aska från några videkvistar som vi bränt. Det är videkvistarna som var med i gudstjänsten förra Palmsöndagen, de är en symbol för palm¬bladen som folket viftade med när Jesus red in i Jerusalem.

Den där askan kommer att försvinna från din panna ganska snart men jag hoppas att de där båda strecken innan dess har bränt sig fast innanför din panna. Bränt sig fast som en medvetenhet om att du inte går ensam – med dig går någon som för din skull gick den lidande kärlekens väg, någon som älskar dig ända in i ditt djupaste mörker. Låt oss nu be och bekänna med syndabekännelsens ord…


AMEN