Fastlagssöndagen 2006      NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Beredelsetal
Men störst av dem är kärleken ... så slutar dagens episteltext som utgörs av den kärlekens Höga Visa som tillhör Bibelns mest älskade och önskade texter – men störst av dem är kärleken. Vi vet ju att det är så! Vi vet att hur viktig tron än är så är kärleken ännu viktigare. Och även om vi har svårt att leva utan hopp så vet vi att kärleken är ännu viktigare. Utan kärlek är vi förlorade – precis lika viktigt som luftens syre är för våra kroppar precis lika viktig är kärleken för vårt andliga och själsliga jag. Vi är helt beroende av kärlek men verklig kärlek är en bristvara i vår värld eftersom den mänskliga kärleken är ofullkomlig, begränsad och sårbar. Det finns bara en källa där kärleken aldrig tar slut och den källan kallar vi Gud. Så låt oss då, fullt förvissade om Guds fullkomliga kärlek och nåd, låt oss vända oss till Gud med vår syndabekännelse. Synden är lika maktlös inför kärleken som mörkret är maktlöst inför ljuset. Så låt oss då lämna ifrån oss allt det som blivit fel i våra liv – låt allt detta utplånas i mötet med Kärlekens och Ljusets Gud. Låt oss be och bekänna....

GT-text Jes 52:13-15
Så säger Herren Gud: Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom, ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat.

Epistel 1 Kor 13:1-13
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Evangelium Luk 18:31-43
Jesus samlade de tolv omkring sig och sade till dem: "Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå." Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade. När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig." De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig." Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig." Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Predikan
Det finns fem ord i evangeliet vi hörde som bildar en mening som bär på ett alldeles eget evangelium. Jag tänker på den lilla meningen: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Här hade de vandrat med honom i flera år. De hade levt med Jesus dygnet runt. De hade hört honom tala med de mest skiftande människotyper. De hade sett honom både arg och förnöjd, både ledsen, och glad. De hade lyssnat till honom när han undervisade dem under långa mörka kvällar. Men ändå begrep de ingenting av det han nu berättade. När Jesus beskriver den lidande kärlekens väg, den slutvandring som var hans huvuduppgift på jorden, då fattar lärjungarna ingenting! Så främmande var den vägen fortfarande för dem trots att de vid det här laget borde varit helt impregnerade av hans undervisning!

Man kan tycka att det här är obegripligt, man kan tycka att de vid det här laget borde ha förstått. Men när vi drar den slutsatsen så gör vi det med efterklokhetens helt förändrade perspektiv. Vi kan se hur Jesu liv obevekligt ledde fram till korset på Golgota, vi kan se logiken och sammanhanget men vi hade knappast gjort det i deras situation, vi hade knappast gjort det om vi inte hade haft facit.

Av detta begrep lärjungarna ingenting – jag menar alltså att de där fem orden innehåller ett alldeles eget evangelium. Ett glädjebudskap eftersom de innebär att jag i min vilsenhet kan identifiera mig med lärjungarna. Inte ens efter flera år av utbildning och fostran av Mästaren själv är de någon andlig elit, utan de fortsätter att vara mänskligt ofullkomliga. De fortsätter att missförstå och gå vilse – och det gäller dem allihop: Ingen av dem fattade vad Jesus nu menade!

När lärjungarna inte begrep så är det kanske inte så konstigt att inte heller jag begriper mig på den där vägen i mitt eget liv – den lidande kärlekens väg. Då är det kanske inte så konstigt att jag hela tiden väljer fel väg och går vilse. Det är helt enkelt så svårt att hitta den vägen på egen hand och det beror på att den ofta ter sig så irrationell ur mänskligt perspektiv.

Som sista sång idag så ska ungdomskören leda oss i en sång som heter ”Hans väg är vår” men så är det alltså inte, inte spontant! Spontant väljer vi helt andra vägar än Hans väg! Spontant väljer vi maktens väg, styrkans väg som sträcker sig rak och självklar mellan två punkter. En väg som påminner om moderna motorvägar, en väg som undviker att följa landskapets konturer utan spränger sig rakt genom berg och tvärs över djupa dalar. Den väg vi spontant väljer är inte Hans väg, inte den lidande kärlekens slingrande stig utan en väg som är dragen med linjal och som därför ter sig så självklar. Och det är goda linjaler som använts – dogmatikens rättrogna linjal och bibeltrohetens renläriga linjal. Eller också är det logikens skarpslipade linjal och den upplysta postmodernismens trendriktigt rätlinjiga linjal. Ja, det kan vara många till synes mycket olikartade linjaler som används, men trots olikheterna så har de tre egenskaper gemensamt:

  • de är raka
  • de är entydiga
  • de är människotillverkade
    Och var och en av de egenskaperna gör dem obrukbara för uppgiften att finna den lidande kärlekens väg för den vägen är vare sig rak, entydig eller resultatet av mänskligt tänkande. Problemet är att inte ens om vi lägger ifrån oss alla linjaler och försöker rita vägen på fri hand, inte ens då hittar vi rätt hur krokigt och personligt det än blir. För våra krokar är inte Guds krokar! Hans väg är inte vår, inte spontant, inte om vi vandrar efter egen skalle!

    Ändå har jag sagt ja till att vi ska sluta med den där körsången idag, ändå menar jag att den där titelraden är helt korrekt: Hans väg är verkligen vår men i den betydelsen att den är vår livsuppgift! Vårt uppdrag på jorden är att vandra den väg Jesus vandrade trots att det är en väg som är så främmande för vårt mänskliga sätt att tänka.

    Men hur gör vi då? Hur gör vi om inga linjaler går att använda, hur gör vi om vår egen fria improvisation inte heller duger. Och hur gör vi om landskapet är genomkorsat av en hel massa vägar där vi ideligen hamnar i nya vägskäl?

    Ja, det finns bara ett svar på den frågan och det är att göra som lärjungarna i sin förvirring ändå gjorde – de följde Jesus. De begrep inte varför han måste gå upp till Jerusalem, de begrep inte varför han vapenlös och sårbar måste gå rakt in i lejonets kula. Jerusalem var ju centrum för all den politiska och religiösa makt som han gång på gång hade utmanat! Det linjalmässiga sättet att resonera hade valt ett helt annat alternativ! Låt oss lyssna till några spontana linjalröster bland lärjungarna:

  • Självklart måste vi gå någon annanstans – vi struntar i Jerusalem och beger oss norrut till trakterna där vi har så många vänner - där kan vi utropa fristaten Galliléen
  • Självklart måste vi först samla en armé och sedan gå till Jerusalem och inta staden med våld
  • Självklart måste vi smyga in i staden, förklädda, för att sedan upprätta underjordiska celler bakom stadsmurarna. Med hjälp av terror och självmordsattacker kan vi skapa en sådant kaos att den nuvarande maktstrukturen kollapsar och då står vi redo att ta över!
  • Självklart måste vi undvika varje konfrontation. Vi ska bara vänta lite, bida vår tid tills maktens upprördhet har svalnat. Vi bildar därefter ett religiöst parti och skaffar oss inflytelserika vänner hos romarna. Med politiska medel kommer vi så småningom att kunna ta över makten

    Men Jesus avvisar alltså alla de där vägarna och går en väg som bara Han känner. Enda sättet för oss att hitta rätt i vårt uppdrag att gå den lidande kärlekens väg är därför att följa honom! Att hålla oss så nära honom att vi hör hans andetag. Då märker vi när Han viker av. För det är ju det Han hela tiden gör. Varje gång vi trodde att vi hade fattat, varje gång vi trodde oss ha sett mönstret i Hans vägval så förvånar han oss igen. Se bara på dagens evangelium! Här har Han just dragit upp riktningen mot Jerusalem och vi har börjat gå: Men då ropar en blind man från vägkanten. Vi andra låter oss inte distraheras, vi har fattat att nu gäller det att hålla fokuseringen mot Jerusalem och inte låta sig störas. Några av oss försöker därför tysta den blinde mannen – Jesus och vi har ju viktigare saker för oss – nu ska vi rädda ett helt folk och då kan vi inte förlora oss i enskilda människors små livsöden hur tragiska de än är! Men Jesus förvånar oss igen – plötsligt är det som att han har glömt Jerusalemsprojektet och det enda som existerar för honom är den blinde mannen och hans nöd. Vi andra står där och stampar otåligt med fötterna, vi vill ju iväg, nu har vi ju fattat att det är Jerusalem som gäller. Men för Jesus verkar det nu bara vara den fattige tiggaren gäller – den blinde får hela hans uppmärksamhet!

    Nu ska jag till sist förklara det där repet på väggen. De raka linjalerna står för vårt mänskliga sätt att tänka om rimlighet, realism, renlärighet och effektivitet. Men repet är en bild för den väg som bara kan vandras i realtid. Repslingan kan aldrig läggas ut i förväg. Först efteråt kan vi se vilka vägar den tog. Inte ens efteråt kan den verka begriplig med alla sina knutar, omvägar och krokar. Ändå är det den vägen som Jesus kallar oss att följa. Vi kommer att tappa bort vägen om vi inte i bön och eftertanke håller oss så nära Jesus att vi hör hans andetag. Vi vet ingenting i förväg om Hans väg som är vår väg, det enda vi vet är målet, Jerusalem, det himmelska Jerusalem. Hans väg är vår väg och det är nu Han ger sig av! Om en minut har hans spår dammat igen och blivit osynliga, så det är NU vi måste börja följa! Så låt oss då ge oss av! NU!


    AMEN