Kyndelsmässodagen  2009             NÄSTA>

Högmässa med ljuständning och förbön för 116 barn i Stensjökyrkan kl.10

"Uppenbarelsens ljus"

Stefan Risenfors

GT-text 1 Sam 1:21-28

(Intro: GT-texten handlar om en kvinna, Hanna, som sörjde för att hon inte kunde få barn. Hon bad till Gud i sin nöd och lovade Gud att om hon fick en son så skulle hon överlämna honom till att bli en Herrens tjänare i templet. Hon fick också en son och när dagens text börjar ammar Hanna fortfarande pojken men vid ett senare tillfälle följer hon med till templet i Shilo som låg ungefär 3 mil norr om Jerusalem. Hon lämnar pojken, som hette Samuel, i templet. Samuel skulle komma att bli en stor judisk ledare)

 När Elkana och hela hans familj gick upp till Shilo för att förrätta det årliga offret till Herren och frambära sitt löftesoffer, följde Hanna inte med. "Jag väntar tills pojken har blivit avvand", sade hon till sin man, "då skall jag ta med honom och han skall få träda fram inför Herren och stanna där för all framtid." Elkana svarade: "Gör som du finner bäst och vänta tills han är avvand. Må Herren låta det bli som du har sagt."

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. Då följde hon med Elkana, och de hade med sig en treårig tjur, en säck mjöl och en lägel vin. Så fördes pojken till Herrens hus i Shilo, han var med dem när de trädde fram inför Herren. Fadern offrade det slaktoffer som han varje år brukade frambära åt Herren. Sedan förde han fram pojken och offrade tjuren. Hanna, pojkens mor, tog honom med sig till Eli och sade: "Hör på mig, herre. Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom." Därefter tillbad de Herren i Shilo.

 Episteltext 1 Joh 1:5-7

Detta är det budskap som vi har hört av Jesus Kristus och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

 Evangelium Luk 2:22-40

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren - det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren - och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
"Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel."
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen."
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galiléen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

 Beredelsetal

Så här står det i dagens episteltext från 1 Johannesbrevet: . Om vi säger att vi har gemenskap med Gud men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Gemenskap med Gud handlar inte om fromma ord och kyrkliga traditioner, utan gemenskap med Gud handlar om att komma så nära den kärlek vi kallar Gud så att den kärleken smittar av sig på oss. Om vi säger att vi har gemenskap med Gud men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Hur skulle månen kunna låta bli att skina när den badar i ljuset från solen? Hur skulle vi kunna låta bli att visa kärlek om vi levde exponerade för Guds kärlek? Men ibland gömmer vi oss för Guds kärlek, kryper in i nån mörk håla där ljuset inte når oss, och då blir vi plötsligt oförmögna till kärlek. Då blir våra ord, tankar och gärningar destruktiva och självupptagna. Så låt oss då i syndabekännelsen berätta om vår belägenhet och treva oss ut i förlåtelsens bländande ljus…


Predikan

Jungfru Marie Kyrkogångsdag är det äldsta namnet på den här söndagen och namnet beskriver ju precis vad som hände i evangeliet: Maria tog med sig Jesusbarnet till templet, till dåtidens motsvarighet till kyrkan. Vi kan vara främmande för anledningen till att hon gick dit – det handlade ju om offer för att upphäva den rituella orenhet som barnafödande medförde. Traditionen stödjer sig på renhetsföreskrifter i 3 Moseboken och har levt kvar i den sk kyrktagningsseden som praktiserades långt fram på 1950-talet här på västkusten. Och den som vill veta mer om det här kan fråga mig på kyrkkaffet efteråt.

 Maria gick alltså till kyrkan av någon för oss halvt obegriplig anledning just 40 dagar efter att hon fått barn. Hon kanske inte heller förstod varför det där skulle vara så viktigt just då, men hon hade fått lära sig att det var så och ifrågasatte det knappast. Men det där tempelbesöket blev välsignat på flera olika sätt – bl.a. genom att två gamla människor, Symeon och Hanna, äntligen fick se den Messias de väntat på under ett helt liv.

 Lika obegripligt som det här med kyrktagningsseden kan du kanske känna det inför att alldeles vanligt kyrkobesök. När du ligger i din säng på söndag morgon kan du också känna det helt omotiverat att masa dig iväg till kyrkan. Varför då liksom? Vad ska du där att göra? Lyssna på nån halvt obegriplig präst, sjunga en massa tråkiga psalmer och skåda en massa tråkiga typer i nacken under en timme! Hur kul är det på en skala? Det är lätt att avstå om man säger så! Det är lätt att ligga kvar i sängen på söndag morgon, långsamt läsa tidningen eller kanske ge sig ut på nån uppfriskande promenad istället. Åtminstone tycker 99% av svenskarna att nåt av det där är ett bättre alternativ en vanlig söndag.

 Men vi som inte tycker det – vad beror det på att vi är så annorlunda i det här avseendet när vi för övrigt verkar hyfsat normala? Vad beror det på att några hundratusen svenskar ändå masar sig upp ur sängen på söndag morgon för att ta sig till en gudstjänst? Ja, det finns massor av olika anledningar men för en del av oss kan det nog ändå handla om det som vi ibland kallar kyrkans allra viktigaste ämbete – kyrkbänksämbetet.

 Den allra viktigaste människan i kyrkan är inte biskopen, prästen eller diakonen utan den alldeles vanliga människan som söndag efter söndag sitter i sin kyrkbänk … och väntar! Väntar på vadå? Jo, väntar på det där som Symeon och Hanna fick vänta på under ett helt liv i templet – väntar på Messias, väntar på att Gud ska uppenbara sig!

 Om några veckor har Samuel Beckets berömda pjäs I väntan på Godot premiär på Stadsteatern. Den handlar om väntan på någon som aldrig kommer. Men den där väntan blir viktig ändå för under väntan lär de känna varandra, sig själva och sin relation.

 Budskapet blir alltså att väntan kan vara viktigare än det man väntar på. Och kanske kan det vara på samma sätt i kyrkan. Att du sitter här troget söndag efter söndag under ett helt liv, du upplever en hel del trevligt och intresseväckande men den bränner kanske aldrig till sådär på allvar – sådär som det gjorde för Symeon och Hanna i templet. Du väntar och väntar och väntar och du är kanske lite oklar över vad det är du väntar på. Men medan du väntar händer det saker i ditt inre. Du får en stunds stillhet för eftertanke. Och är det något som de flesta saknar i vårt högtemposamhälle så är det väl just rum för stillhet och eftertanke. När allt går så fort runt omkring mig, när jag lever i ett ständigt brus av intryck så kan det vara livsnödvändigt för ditt inre liv att finna de där öarna av stilla eftertanke. Och då kan det nästan vara en tillgång med en riktigt tråkig predikan för då är det inget som distraherar – då måste du släppa tankarna precis så fria som tankar ibland behöver vara!

 Du kanske protesterar och tänker att om det går ut på att ha tråkigt så kan jag lika gärna ha tråkigt hemma. Men riktigt så enkelt är det inte. Det som behövs är en riktad tråkighet – en tråkighet som kastar dig ut i en bestämd riktning. Och därför är det så bra med kyrkor där både rum och utsmyck­ning och tal, texter och sånger för mig fram emot den där tankemässiga utskjutningsrampen där jag tvingas ta sats mot de riktigt stora frågorna: Varför lever jag? Hur lever jag? Vad är meningen med alltihop? Finns det ett fundament i universum som är så stabilt att det tål att jag står på det med hela min existentiella tyngd? När allt annat rasar finns det då något som står kvar – som tål att luta sig emot?

 Det jag försöker säga denna Jungfru Marie Kyrkogångsdag det är att kyrkans uppgift inte är att ge förströelse eller underhållning. Det finns det ändå så många som förser oss med! Nej, gudstjänstens uppgift är att tvinga oss ner i djupet på oss själva – för bara där nere blir det allra viktigaste synligt. Detta som vi kallar evangelium, som betyder att Någon kommer oss till mötes allra längst där nere i vad vi trodde vara vår obotliga ensamhet. Just där kommer någon oss till mötes och nog har han drag av den där lille pojken i Symeons famn.